Visar alla inlägg av Birger Thureson

Previous Page · Next Page

Jag är ett barn från Frostmofjällen

Sakta ljusnar det. Dagarna växer sig längre. Jag kan bara hoppas att ljuset tränger in i själen, gör mig lite hoppfullare, något mer optimistisk.Unknown

För jag måste erkänna att den här vintern hittills varit mörk och kall som en av de snötunnlar jag grävde i barndomens lappländska drivor. Skillnaden är att de tunnlarna kröp jag i och ur som jag ville. Men detta har varit, och är, en tid av instängd väntan. Vad händer?

Vad händer i Sverige?

Hatare som bränner flyktingbostäder och jagar hemlösa barn. Hotare vars uppkastningar på nätet stinker så att det knappt går att andas. Hitlerkopior som tror att hakkorset är ett kristet varumärke. Var ska det sluta?

Politiker som nyss predikade kärlekens öppna famn mot människor på flykt undan krig och elände snubblar nu över varandra i ivern att presentera tuffa tag mot de värnlösa. Och jag säger ja till behovet av lag och ordning. Det behövs. Men detta? Denna plötsliga förnekelse av gamla goda humanistiska värderingar, som varit svenskt signum länge, länge? När ska den ta slut?

Vad händer i omvärlden? Hur ser framtiden ut? I Syrien, där ryska bomber gör slamsor av kroppar och grus av hus. I områden, där IS krossar kultur och skär huvudet av misshagliga människor. I Ryssland, där en maktlysten president hotar grannarna med sin knutna pansarnäve. I USA, där en lika rik som osannolik presidentkandidat vinner röster på grova verbala utfall mot folkgrupper han ogillar.

Och jag då, vad gör jag? Ingenting. Väntar i min kalla snögrotta. Väntar på våren. Skäms lite över min maktlöshet, och över att jag ändå inte försöker göra mer för att släppa in ljuset och värmen i tunneln.

Härom dagen återsåg jag på SVT mitt livs första filmupplevelse. En svart-vit skapelse med titeln ”Barnen från Frostmofjällen”. Den visades i byskolan i Kraddsele, och av någon mirakulös anledning fick jag se den – jag kom från ett pingstvänshem, en miljö där film på den tiden var no-no.

Jag kunde vara 8-9 år, och jag blev tagen. Mest kanske av att en av byns tanter grät alldeles öppet. Grät i andras åsyn gjorde man möjligen på en nära anhörigs begravning, inte annars.

Filmen berättar historien om sju barn i ett fattigt nybyggarhem i fjällvärden, som blir föräldralösa när deras mor dör. De flyr söderut undan ödet att auktioneras ut av kommunen och nyttjas som billig arbetskraft.

Prövningar de möta få, som det heter i en gammal läsarsång. Men också vänliga och varma människor, som tar hand om dem. En efter en. Till och med geten Gullspira får ett hem.

Filmen är gjord 1945, norrlandsbarnen talar rikssvenska och sjunger psalmer och ber till Gud. I dag upplevs förstås skådespeleriet som stelt och onaturligt och berättelsens innehåll som naivt.

Men ändå. Jag känner mig lite som ett barn från Frostmofjällen, som vandrar vidare i hopp om värme och vänlighet, och i en växande förståelse av att människorna inte alls är så onda som vi ibland föreställer oss.

Kanske har det att göra med åldern. Att jag blivit mer barnslig. Låt gå för det då. Hellre det än att frysa ihjäl i en mörk snögrotta.

Det sekulära självbedrägeriet

 

Moderniteten skulle städa undan gudstron, var det tänkt. Ungefär som man rensar ut omoderna plagg ur garderoben, eftersom de kan uppfattas som löjliga och bäraren riskerar att bli utskrattad. Men det gick inte så bra med städprocessen, och nu talas det rent av om ett sekulärt självbedrägeri.altea-church-233065__180

Boken ”Är svensken människa?” av historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh publicerades 2006.  Den förklarande undertitel lyder ”Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige.” Författarnas ambition är, som jag uppfattar det, att beskriva alliansen mellan stat och individ i vårt land. Dess karaktär, hur den uppkommit, och hur den fungerar.

När boken nu ges ut i en reviderad upplaga har Berggren och Trädgårdh lagt till ett kapitel om religionens roll. I förordet finns en ursäkt för att de tidigare försummat denna aspekt i sin beskrivning av det moderna Sveriges framväxt. De kallar förbiseendet för ”ett av de vanligaste majoritetskulturfelen i detta land: att tro att den svenska kulturen är opåverkad av trosföreställningar.”

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman kommenterar historikernas syndabekännelse i en krönika med rubriken ”Svensken lider av ett sekulärt självbedrägeri” (2015-11-01). Religionen är, skriver Wiman, en kraft att räkna med också i det moderna samhället, oavsett vad vi tycker om den saken.

DN-krönikören Jens Christian Brandt bor på Söder i Stockholm, där kultureliten knatar omkring i sin hippa värld och trenderna speglas i gatulivet. Han beskriver i en artikel (2015-10-25) hur hans närmiljö förändras strax före elva söndag efter söndag, när människor i olika åldrar och med olika klädstilar kommer vandrade till Katarina kyrka. En söndag ansluter han sig till strömmen. Iakttar och deltar. ”Jag ser mig omkring i kyrkbänkarna och känner inte igen mig. Är detta det sekulariserade Sverige?”

Varför denna häpnad över att en kyrka där man tar Gud på allvar  och inte försöker omtolka eller bortförhandla kristendomens centrala budskap (skribentens egen beskrivning av Katarina kyrka) lockar människor 2015?

Brandt ger själv svaret. Religionen har blivit ett tabu i svensk samtidskultur, menar han. ”Tron är något vi lämnat bakom oss, anakronistiskt bråte som blev kvar i vindsutrymmet förrförra gången vi flyttade. Ändå har vi svårt att hantera tomrummet den lämnade efter sig.”

Sekularisering står för förlust. Något som gått förlorat. Något som försvunnit och lämnat ett tomrum efter sig. I sin bok ”Som om Gud inte finns” beskriver Magnus Malm sekulariseringen som en gigantisk perspektivförlust. Tillvaron krymper.

Författaren Sven Delblanc har i romansviten om Samuel Eriksson och hans döttrar speglat  moderniseringsprocessen i Sverige. I ”Maria ensam” skildras hur den läsbegåvade Marias gudsbild förändras. Den tro hon fostrats i fladdrar iväg när nya vindar blåser över Sverige . ”Jag har läst för många böcker redan, jag har längesedan andra gudar jämte Dig, gudar som heter Utveckling och Kultur och Framsteg och Gott Samhälle.”

Delblanc har i en enda mening fångat det upplysningstänkande som fortfarande ekar i vår samtids åsiktskorridorer, även om mer nyanserat. Framsteg och religion betraktas fortfarande på sina håll som oförenliga, förnuft och tro som varandras motsatser. Kunskapens kvast kommer till sist att sopa bort religionens rester, som ligger och skräpar i en annars välordnad tillvaro. Moderniseringsprocessen kommer att besegra det primitiva tänkande som  stavas religion.

Denna teori, eller ska vi säga tro, är lika seglivad som falsk. Dock har det hänt saker de senaste årtiondena. För inte alls länge sedan rådde stor enighet bland ledande sociologer och andra forskare om att gudstron skulle dö ut, eller i varje fall skrumpna ihop till en liten försumbar rest, i utvecklade samhällen.

Religionssociologerna Harvey Cox och Peter Berger tillhörde på 1970-talet de ivriga sekulariseringsprofeter som förutsåg religionens successiva förpassning till historiens skräpkammare. Ju modernare ett samhälle blir, desto svagare blir religionens betydelse, löd budskapet. Gud var död. Eller i varje fall döende.

Men verkligheten gav professorerna Cox och Berger och deras kolleger bakläxa. Redan på 1980-talet började Berger tala om att trenden hade vänt åt andra hållet. Han såg religionen ta allt större plats på den offentliga scenen och påverka värderingar och politik, och människorna slutade inte att tro bara för att de bodde i storstäder, skaffade sig utbildning och blev vad vi kallar moderna. Maria i ”Maria ensam” utgjorde inte längre prototyp.

Harvey Cox kom 1996 med sin bok ”Fire from Heaven”, en studie i pingstväckelsens framgångar och samhällspåverkan i fem världsdelar. Den religiösa kartan hade ritats om, konstaterade författaren.  Hans egna förutsägelser på 1970-talet hade kommit på skam.

Den inflytelserika tyska filosofen och sociologen Jürgen Habermas är också värd att nämnas i sammanhanget. Han såg länge religionen som ett utdöende fenomen. Nu erkänner han att religionen tvärtom tar allt större plats och driver kultur- och värdefrågor.

Tillbaka till Maria i Sven Delblancs romanserie. Hon som var ett offer för tanken att modernitet och religion utgjorde varandras motsatser. Författaren beskriver hur denna ståndpunkt inte gjort henne fri, utan snarare tvärtom. ”Guds frånvaro kände hon som ett värkande tomrum i sitt bröst. Insikten om kroppens ensamhet i en värld utan ande och Gud gjorde henne bara betryckt och förtvivlad”, heter det i ”Maria ensam”.

Sekularisering är förlust. Den tro som sorterades bort likt onödigt skräp har lämnat ett svårhanterligt tomrum efter sig, för att återknyta till Jens Christian Brandts artikel. Ett värkande tomrum. En längtan efter något som gått förlorat. En längtan som får folk att vandra genom Södermalms innevärld till en kyrka, där man möts av evangeliets outspädda erbjudande att tro och följa Jesus.

”Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?” Så skrev Dagens Nyheter i en ledare sommaren 1877, när väckelserörelsen var med och lade grunden till det moderna, demokratiska samhälle som är vårt.

Sedan dess har tonen ändrats, inte bara i DN. Kändisar deklarerar öppet sin kristna tro. Leif GW Persson, som syns och hörs lite överallt, berättar gärna om sin tro på Gud och sin förtjusning i väckelsesånger.

Men alltfort hörs ekot av forna tiders arroganta och nedlåtande syn på tron och de troende i skolor och på arbetsplatser, och för den delen på sina håll även i medierna.

Låt oss hoppas att det sekulära självbedrägeriets tid snart är ute.

 

(Artikel publicerad i Dagen 2015-11-26)

 

Det är skillnad på eldar och eldar

fire-76815_640Vilket ord i svenskan är vackrast av alla vackra ord? Svenska Dagbladet lät läsarna nominera kandidater. Tidningens egen jury valde ut 40 förslag till en slutlig omröstning. Vann gjorde ordet ”förgätmigej”.

Inget dåligt val. Själv hade jag nog röstat på ordet ”fyrbåk”, om det funnits med på listan.

En fyrbåk var en byggnadskonstruktion, ofta formad som en pyramid. Den restes på en upphöjd plats för att vägleda sjöfarare. Nattetid tändes en eld i fyrbåken, så att mörkret inte hindrade att farkosterna leddes rätt, och därmed undvek grundstötning och undergång. Nu har andra tekniker ersatt eldarna i natten. Men som symbol har fyrbåken överlevt.

En fyrbåk i natten. Det uttrycket har använts litterärt. Och det är vackert, både genom sin symbolik och som språkligt uttryck.

Min egen uppväxt gav mig en positiv inställning till elden. Den brann och sprakade i järnspisen, gav värme och kokmöjligheter. Men bäst var elden utomhus, brasan som far tände när vi var ute i skog och mark. För värmens skull, och för kaffekokningens skull. Men också för trivselns. Att bara sitta där och se in i lågorna och vänta medan den sotiga kaffepannan började susa på sitt förhoppningsfulla sätt. Det värmde på något märkvärdigt vis inifrån.

Men det är skillnad på eldar och eldar.

När hus där flyktingar ska finna ett tillfälligt skydd sticks i brand, då sprids inte ljus och värme. Då tätnar mörkret. Då blir kylan värre. Då leds människor vilse, och haveri hotar.

Jag har nu förstått att också hatet har sina fyrbåkar. Ansvaret för att de flammar som ett mörker i mörkret ligger hos dem som hållit i tändstickan. Så är det. Men också de som villigt burit fram det ideologiska bränset bör fundera över sin roll.

Och alla vi som avskyr när flyktingförläggningar brinner har också ett ansvar. Har vi gjort vad vi kunnat för att tända de vägledande fyrbåkar som leder rätt genom farliga farvatten? Värderingarnas fyrbåkar. Kärlekens värmande eldar.

När moralen blir handelsvara

Värdegrund är ett begrepp som på allvar gjorde sin entré på 1990-talet. Det är töjbart men står i huvudsak för att institutioner, organisationer och företag styrs utifrån vissa etiska principer, som anses tillhöra ett demokratiskt samhällssystem.

I skolan diskuteras värdegrunden flitigt. Och det är bra. Överhuvud taget är etik och moral två rikligt förekommande ingredienser i den ständigt puttrande debattgrytan. (Med moral menas enligt Nationalencyklopedin människors praktiska handlande utifrån vissa värderingar, medan etiken är den teoretiska reflexionen över moralen och dess grund.) Men tyvärr har dessa kryddor svårt att sätta smak på soppan.

Och lika förödande som allvarlig vitaminbrist är för människokroppen, lika förödande är bristen på hederlighet för samhällskroppen. Fusk kostar enorma belopp. Alltifrån rikas skatteflykt till olika former av bidragsfiffel. Fusket är inte bara ett slukhål där gemensamma resurser försvinner, det fräter också sönder det förtroende, som är ett gott samhälles sammanhållande kitt.

Ett exempel. När vi hör och läser om utbrett kriminellt missbruk av assistansersättningen sjunker förtroendet för en reform som ger svårt funktionsnedsatta människor ett bättre liv. En förtroendekris, orsakat av bristande hederlighet, drabbar ytterst dem som behöver samhällets stöd. Inte bara genom att reformen börjar ifrågasättas, utan också genom att de utsätts för omgivningens misstänksamma blickar. ”Är du en fuskare, eller…?”

En angelägen nationell samvetsfråga är: Hur återupprättar vi ärligheten och hederligheten, och därmed förtroendet mellan individen och samhällets institutioner, och mellan enskilda individer? Även en liten framgång skulle vara en viktig vitamininjektion i samhällskroppen.

På det internationella planet är det trist att notera, hur moralen utgör en handelsvara. En aktuell fråga just nu är hur hur mycket tolerans för brott mot mänskliga rättigheter Turkiets president Erdogan kan få i betalning för att han bromsar flyktingströmmen som vill in i EU-området. Tystnad om folkmordet på armenierna är ett exempel på gångbar valuta i den affären.

När Sverige kränger vapensystem åt diktaturländer, eller för den delen åt fattiga länder där regimen hellre satsar på Jas-plan än på bättre livsvillkor för sina medborgare, så görs det möjligt genom att värderingar vi svenskar formellt håller högt i skarpt läge blir devalverad valuta i en osmaklig handel.

Moralisk upprustning är ett uttryck som lätt för våra tankar till uniformer och stöveltramp och antiliberala samhällssystem. Så jag lämnar det begreppet åt sidan just här och nu. I stället vill jag betona vikten av att mena det vi säger, och säga det vi menar. Våra tjusiga värdegrunder  och vårt högstämda tal om etik och moral spelar noll roll om inte orden omsätts i handling.

Att i ett politiskt och ekonomiskt handelsutbyte sälja ut den moral vi bekänner oss till är inte bara beklämmande. Det är illa för alla parter. Riktigt illa.

Förtvivlan och förhoppning

”Sorgen och glädjen de vandra tillsamman” heter det i en psalm i den svenska psalmboken. Vår erfarenhet säger oss att det är sant. Lika sant är att förtvivlan och förhoppning gör sällskap i vår sällsamma värld.

ship-705500__180När bilderna av förtvivlade människor på flykt undan krig och våld nästan förlamar oss, så dyker det upp andra, hoppfulla bilder. Vi ser frivilliga ställa upp för de utblottade som samlas på en järnvägsstation i Budapest. Vi ser liknande bilder från andra platser i Europa. Och vi läser berättelser om hur solidariteten plötsligt slår ut i blom i vårt egen land.

De fina orden i stolta deklarationer blir kött. Blir händer som tjänar och fötter som går andras ärenden, inte bara egna. Ondskan utmanas av godheten, den godhet vi knappt trodde fanns, och det skapar hopp i hopplösheten.

Världen är inte alltigenom ond. Framtiden är inte ett enda kompakt mörker. Det är inte bara IS som rekryterar i dessa dagar; godhetens bataljoner gör det också.

Bristen på familjehem har varit ett återkommande tema i samhällsdebatten. Alla ensamkommande flyktingbarn har gjort behovet akut.

På promenad med P1 i öronen hör jag en höstlig förmiddag rapporter från flera håll i Sverige, där de sociala myndigheterna nu blir nedringa av folk som vill hjälpa till. Som säger: ”Jag har plats i mitt hem, jag kan ställa upp.”

Hoppets bilder mot förtvivlans bakgrund. Godheten rekryterar. Allt är inte eländes elände.

Jag känner glädjen i kroppen när jag vandrar hemåt. Där, i min kropp, bor den granne med den förtvivlan som även jag kan känna. Men som inte behöver få sista ordet.