Vad säger ordbruket om den tid där orden brukas? Vad säger det om ordbrukarna?

Jag har alltid haft svårt för ordet ”hata”. Det är så destruktivt. När jag söker efter ordets betydelse hittar jag bland annat en förklaring som säger, att hat är en passion som yttrar sig i ett permanent begär att skada. Smaka på det. Ett permanent begär att skada. Visst låter det – skadligt?

Häromdagen hörde jag i förbigående ett inslag i P1 där någon radade upp sådan som vederbörande sade sig hata. ”Jag hatar… jag hatar… jag hatar.” Det handlade bland annat om hat mot näthatet, denna stinkande kloak som skapar akut syrebrist i dagens samhällsdebatt. Stanken gör det svårt att andas, svårt att tänka klart, svårt att handla rätt.

Men kan hatet hatas ihjäl? Jag tror inte det.

Hatet tycks mig ett trubbigt instrument för den som vill åstadkomma en positiv förändring av ett icke önskvärt tillstånd. När Jesus rådde oss människor att älska våra fiender, så berodde det inte på att han var ett mähä – läs till exempel om hur han drev ut månglarna från templet med tämligen våldsamma metoder (som inte skadade människor men kraftfullt demonstrerade vad som hörde hemma i templet, och vad som inte gjorde det).

Jag tror att hans poäng var denna: Kärleken är starkare än hatet om man vill förändra människors attityd. Hatet inte bara stärker det onda, utan fungerar också självdestruktivt. Ungefär som bitterhet.

En annan sida av saken är det lättvindiga sätt, på vilket ord som ”hat” och ”hån” numera brukas av framför allt kvällspressen. Rubrikerna på nätupplagorna gödslar frikostigt med dem. Om någon säger något kritiskt om en annan person rubriceras det genast som ”hån”. Vilket är falskskyltning, enligt min mening. Sportjournalisterna älskar att skriva om ”hatmatcher” och skildra hur konkurrenter inom idrottsvärlden ”hatar” varandra. Är det alltid sant? Jag tvivlar.

På detta sätt devalveras språket, så att hat inte längre är hat och hån inte längre är hån. Också det ordbruket är destruktivt, därför att brukarna målar upp bilden av en värld full av hat och hån som läsarna förmodas ta till sig och acceptera som verklig. Vilket gör att det verkliga hatet och hånet kan gömma sig i buskarna och undgå upptäckt. Inte bra.

Men det jag framför allt vill säga här och nu är att hatet inte kan hatas ihjäl. Vi måste våga pröva andra metoder för att vädra ut doften av kloak och komma tillrätta med det hat som verkligen är hat. Ondskefullt hat.

Bland mina vänner på FB bubblar glädjen och tacksamheten över SVT:s dokumentär om Elise Lindqvist. Med S:ta Klara kyrka som bas jobbar hon bland prostituerade på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Jag vill bara passa på och berätta, att hon är en av de personer jag intervjuat i boken ”Passionärerna”, som kommer på Libris förlag i mitten av maj. Där berättar hon om sitt eget dramatiska liv, och den glädje hon som pensionär funnit i en meningsfull uppgift. Inspirerande läsning, jag lovar!

Här ska bli, hoppas och tror jag, en spännande sida. Åsikter. Insikter. Just nu pågår ombyggnad, eller snarare ett nybygge. Jag experimenterar, trevar mig fram. Eventuella läsare ombedes ha tålamod. Och jag ligger lågt med marknadsföringen tills jag vet vad jag gör. Eller i varje fall har ett visst hum om vad jag gör.