Min julafton med SS

Jag läser i tidningen att få svenskar vill jobba på julafton. Informationen får mig inte direkt att tappa hakan av förvåning. Det är ganska självklart att folk vill vara lediga denna utpräglade familjekväll, och helst tillbringa den med nära och kära. 

Men alla kan inte vara lediga. Samhället måste fungera också en julhelg. Sjukvården kräver insats av personal. Likaså trafiksystem, och många andra saker. 

Jag var strax över 20 år den enda gång jag jobbat en julafton. Och det var, om jag säger så, fritt valt arbete. Jag gjorde det inte för att jag var tvungen, utan för att jag ville. Alternativet var att sitta mol allena på ett studentrum.

Utvandrad från södra Lappland (Sorsele socken) finansierade jag mina studier på Lidingö Folkhögskola med att jobba sommarlov och helger på SS. Som inte ska förväxlas med SS (Schutzstaffel) i Hitlertyskland, utan var det som i dag kallas Stockholms Lokaltrafik (SL) men då hette Stockholms Spårvägar (SS). Jag var spårvagnskonduktör i uniform med blanka knappar och skärmmössa, inte alldeles olik dressen man bar i det andra, hemska SS. Men i stället för gevär hade jag en konduktörsväska i en rem över axeln. Rör för mynten utanpå, biljetthäften inuti. Fredligare kan det inte bli.

En julhelg hade jag inte råd att ta tåget hela den långa vägen hem utan anmälde mig som frivillig på SS. Då blev väl en ordinarie konduktör med hem och familj i kungliga huvudstaden glad, antar jag. Men jag gjorde det inte för mitt goda hjärtas skull, utan för att jag tyckte det var intressantare än att sitta ensam på ett rum. Och dessutom behövde jag pengarna.

Det blev en riktigt fin julafton. Folk var glada och uppsluppna, önskade konduktören God Jul, och av någon fick jag till och med en stor ask choklad! Så tycks inte synd om mig i efterhand.

Men tänk gärna på dem som jobbar under julen, och om du inte ger bort en chokladask så kan du gärna säga ett uppmuntrande ord till dem som ser till hjulen rullar också under denna helg. Det är de värda. 

4 thoughts on “Min julafton med SS

  1. Tack Birger för din berättelse; som alltid tänkvärd. Jag minns mycket väl konduktörens utrustning: myntväskan med mässingsbeslag, biljettbunten med en markering var de tidklippta biljetterna slutade, biljettången och inte att förglömma; gummitutten på fingret. Man har väl växt upp vid Ettans ändhållplats vid Skånegatan vet ja’.

    1. Ettan har jag suttit på. Stängt och öppnat dörrar. Klämt en och annan senfärdig tant. Som renodlad lantis lärde jag mig stockholm den hårda vägen, nämligen spårvägen. Första gången i mitt liv som jag besökte Djurgården satt jag konduktör på gamla sjuan.

      1. Det var på Ettan man började med Mustangerna. Det fanns en plats längst fram vid sidan av förarhytten. Den tävlade alltid brorsan och jag om att komma först till. Där kunde man se hur föraren reglerade farten med en ratt (inte en vev som på de gamla vagnarna). Men även med Mustangerna måste man manuellt lägga om växeln vid Slussen (mot Kornhamnstorg).

Lämna ett svar till Anneli Eriksson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.