Död press=död demokrati

Statsminister Svante Löfven eller någon av hans ministrar och/eller viktiga myndighetsrepresentanter står nästan dagligen bakom mikrofonerna och svarar på journalisternas frågor om hanteringen av coronakrisen. Ofta skarpt kritiska frågor. Och sedan går journalisterna från presskonferensen, håller avstånd för att inte smittas, men behöver aldrig frukta säkerhetspolisens tunga hand på sin axel. För här är det riskfritt att kritisera makten. 

Bra så.

I Dagens Nyheter läser jag en sorglig artikel om läget i Nicaragua, ett av Sydamerikas fattigaste länder, långvarigt plågat av konflikter, korruption och allmänt vanstyre. Där sätts mediernas representanter under hård press av president Daniel Ortega – gerillaledaren som en gång var med och störtade diktatorn  Anastasio Somoza men nu själv förvandlats till en maktmissbrukare av rang. Han styr Nicaragua tillsammans med Rosario Murillo Zambrana, hustru och vicepresident, och han behåller makten med hjälp av valfusk, skrämseltaktik och korruption. Och genom att terrorisera oppositionella och medier som vill vara självständiga. Obekväma personer riskerar att mördas, fängslas eller bara försvinna spårlöst.

I april 2018 kokade det över sedan folket tröttnat på president Daniel Ortegas tilltagande förtryck. Fredliga protester möttes med brutalt våld som krävde flera hundra människoliv, skadade långt fler, och fick många att lämna landet. 

Och jag tänker på alla journalistkolleger som jag mötte i de seminarier jag ledde i Managua år 2004. 

Sida beviljade ett miniprojekt, som gick ut på att stärka pressfriheten i landet. Gensvaret blev stort. Många ville vara med. 

Jag lärde mig snabbt att de nicaraguanska journalisternas villkor skiljde de sig starkt från vad jag var van med. Och deltagarna i semierna lyssnade med avundsjuk beundran på mina berättelser om hur svenska journalister kan granska och kritisera makten. Jag förstod att många av dem vandrade på tunn is praktiskt taget dagligen. Starka politiska motsättningar i landet var en ständig maning till försiktighet i yrkesutövningen. 

I dag är läget ännu värre. Under Ortegas nuvarande presidentskap – han innehade posten också 1985-1990 – har yttrandefriheten inskränkts kraftigt. Regeringen har skaffat sig näst intill total kontroll över medierna, tycks det. Hösten 2019 gav en av de sista oberoende tidningarna upp. El Nuevo Diario stängdes. Inte av ett förbud, utan genom att regeringen såg till att den inte fick papper till tryckning. Så kan man också göra.

Reportrar utan gränser, som kontinuerligt följer och rangordnar utvecklingen för pressfriheten i 180 länder, konstaterar att Nicaragua i fjol halkade ned från 90 till 114 plats. Det är en djupdykning som sticker ut i organisationens kartläggning.

Utan yttrandefrihet och pressfrihet, ingen demokrati. Så även om jag tycker att svensk coronajournalistik ibland kan bli lite tjatig, så förblir jag evigt tacksam för att journalisterna ställer tuffa, kritiska frågor till makten även i ett kritiskt läge. Och att de kan göra det utan risk att mista sin lön, eller rent av sitt liv. 

Man saknar inte kon förrän båset ät tomt, säger ett gammalt ordstäv. Så är det kanske också med demokratin. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.