Annandag jul för 20 år sedan hände det ofattbara. I dessa dagar har medierna påmint oss. Flodvågen i Asien, som släckte alla dessa liv. Också svenska liv. Jag minns förlamningen, och förtvivlan. Jag gjorde som andra gånger när starka känslor trevar efter ord, jag skrev en dikt. Jag säger inte att den är bra, jag säger att den säger vad jag kände då. Och forfarande känner. Här är den.

Kyrie eleison

Ett barn med ögonen fulla av förtvivlan.
En mor med blicken söndersprängd av smärta.
En far med ansiktet upplöst av gränslös sorg.
De gråter.
Vi gråter.
Världen gråter. 
Döden har skurit sitt kalla snitt
genom sorglöshetens solblanka dagar,
och livet blöder tills livet runnit ut. 

Namnen far genom luften som ett flyttfågelssträck:
Indonesien, Sri Lanka, Thailand, Burma, Indien, Somalia, Tanzania.
Fram och tillbaka flyger de utan att landa.

Men det är människorna vi ser,
de levande och de döda.
De levandes ögon som förlorat sitt ljus.
De dödas kroppar som aldrig mer ska ta i famn.

Den tomma graven kan vi besöka sedan
för att se uppståndelsens hoppfulla tecken.
Nu orkar vi bara stå vid korset
och höra Jesus ropa vårt rop:
Min Gud, min Gud: Varför? Varför har du övergivit oss? 

Kyrie eleison.
Herre, förbarma dig.