Jag har haft möjlighet att se glimtar av det som svenska folkrörelser och civila organisationer uträttar i länder som plågas av konflikter och kriser av olika slag, och där utsatta människor kämpar för sina liv under bedrövliga omständigheter.
I Kongo-Kinshasa har jag tillbringat många timmar i samtal med kvinnor som drabbats av det massförstörelsevapen sexuellt våld har blivit i många delar av världen. Våldtagna, stigmatiserade, ofta övergivna av sina män – i de fall männen inte redan dödats i krig – har dessa kvinnor mötts av en utsträckt hand. Genom det arbete som utförs vid Panzisjukhuset, ett missionssjukhus i Bukavu där PMU och Läkarmissionen är viktiga bärare, har de fått holistisk hjälp. Alltså vård för kroppen, vård för själen, och praktiskt stöd som hjälpt dem att starta om sina liv och försörja sina barn. Det är möten jag aldrig glömmer.
Hur har dessa räddningsaktioner blivit möjliga? Därför att de civila organisationerna inte är några pop-up-företeelser utan relationsbyggare som sedan lång tid tillbaka har en lokal närvaro. Det gäller inte minst kyrkor och trossamfund. När då krisen kommer, när kriget kommer, då får inte hjälpen snabba fötter utan den har rötter och stannar kvar.
Visst finns det svåra situationer när också sådana organisationer måste evakuera medarbetare – men det gör man för att kunna komma igen. Fortsätta. Arbeta vidare.
Nu läser och hör jag den sorgliga nyheten om att den Rwanda-stödda rebellgruppen M23 intagit storstaden Goma i östra Kongo-Kinshasa. Helt eller delvis är i skrivande stund oklart. Men klart är att befolkningen befinner sig mitt i en krigszon. Människor flyr för sina liv, och människor mister sina liv.
I Goma finns Kyesherosjukhuset, som drivs av Läkarmissionen. På organisationens hemsida läser jag: ”Trots att FN och många internationella organisationer har evakuerat sina team, stannar vår lokala personal kvar för att ge vård och trygghet till befolkningen. Kyesherosjukhuset, som är ett systersjukhus till välkända Panzisjukhuset, är en livlina för människor i de östra delarna av Kongo.”
Ännu har sjukhuset inte beskjutits. Ännu kan man arbeta där. Och man gör det, därför att här har en svensk biståndsorganisation sina rötter i den lokala myllan. Då springer man inte i första taget.
Tack gode Gud för det.
Fantastiskt bra skrivet.
Tack Roland!