Mysteriet med den försvunna familjen

Sprängning – ett laddat ord som blivit dagligt bröd för den som konsumerar nyhetsmedier. Sant inte bara bildlikt utan rent matematiskt – 30 sprängdåd under årets första månad. Bara en ledig dag, eftersom januari har 31.

Oro och vrede är en vanlig reaktion från medborgarna. Ropet på en lösning ekar över tomma tanketorg. Var finns den? Eller de, lösningarna? För problemet är komplext, det inser nog de flesta.

Nå, tanketorget är väl inte alldeles tomt. Luddiga lösningsförslag serveras. Hårdare tag mot unga som blivit de kriminella krafternas springpojkar aviseras från ena hållet. Mycket hårdare tag. Mer resurser åt skola och socialtjänsten, ropas från andra hållet. Mycket mer resurser. Den mjuka sidan lutar nu alltmer mot den hårda sidan, även om det inte låter så i debatten. 

Jag förenklar men hoppas och tror att mina läsare känner igen sig och förstår vad jag menar. 

När jag läser ledare och debattartiklar och hör politiska inlägg i sakfrågan saknar jag den självklara sanningen att barns värderingar grundläggs i familjen. Allt ansvar tippas över på samhället. På stat och kommun. På polisen och skolan. Familjen är på ett mystiskt sätt försvunnen ur resonemanget.

Ett undantag, dock. Mitt husorgan Dagen skrev i en ledare (2025-01-31): ”Det är föräldrarna som har i uppdrag att leda sina barn att bli goda människor och fungerande samhällsmedborgare; att med kärlek och gränser guida de unga in i vuxenvärlden. Det är i familjerna som barnen får till sig etik, tro, värderingar en moralisk grund att stå på och kunskaper att kunna själva rätt från fel.”

Det kan inte sägas bättre.

Visst kan det finnas andra som framfört liknande synpunkter, jag läser inte alla tidningar i landet. Men i de nyhetsmedier jag följer, och det är en del, har familjen varit märkligt osynlig. 

Jag har inget behov av att skuldbelägga föräldrar till barn som dras in i kriminalitet. Jag inser att deras omständigheter kan vara svåra, och deras möjligheter begränsade. Jag vill snarare att politikernas ögon skulle öppnas för familjens betydelse och styra resurserna åt rätt håll. Stöd familjerna i deras fostrande roll!

Men jag tror också att vi, alla medborgare, har ett individuellt ansvar. Jag tänker på min egen generation. Vi som är pensionärer med bibehållen hälsa och en hel del krafter kvar. Vad gör vi för att stödja unga familjer? 

Går golfrundor och solsemestrar före barn och barnbarn, eller ger vi också en del av vår tid åt kommande generationer? Jag vet att inte alla har barn. Men nästan alla har i sin närhet barnfamiljer som kämpar med att få ihop livspusslet. Man måste inte vara släkt med folk för att ställa upp ibland. 

Ska det här samhället utvecklas åt rätt håll då kan vi inte bara peka finger, då måste vi våga räcka ut handen åt den som behöver vårt stöd. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.