Ungdomstiden är fylld av frågetecken. När man blir gammal har de rätats ut och ersatts av utropstecken. Eller?

Fel. Helt fel. 

Sant är att ungdomen är en sökandet tid, när människan väljer väg. Vad ska jag utbilda mig till för yrke? Hur ska jag försörja mig? Vem ska bli min livskamrat?

Den sortens frågetecken har förmodligen rätats ut när man når pensionsåldern. Men efter arbetslivets slut dyker andra frågor upp och söker sitt svar.

Vem är jag nu, när inte yrket definierar mig längre? Vad är livets mening i det här läget? Är jag numera en belastning för samhället i stället för en tillgång? Vad ska jag göra med min tid när jag styr över den på ett annat sätt än tidigare?

Vi lever allt längre, och det tänjer ut spannet mellan det produktiva yrkeslivet och den sena ålderdom då vi behöver andras omsorg. Hur ska vi forma livet under denna mellantid, som kan sträcka sig över 20 år och mer?

Den frågan blir allt aktuellare i takt med att andelen äldre ökar – inte enbart i Sverige; det är en global trend. 

I USA har statusuniversitet som Stanford och Harvard utformat studieprogram för personer som är på väg att lämna höga och välbetalda poster inom näringsliv och samhällsliv för att bli pensionärer. Vem är de nu, när karriären är slut? Vad ska de göra av sina återstående friska år?

Om behoven bakom dessa kurser skriver David Brooks, författare och inflytelserik politisk analytiker och skribent i bland annat New York Times. Han gör det i en artikel i tidskriften The Atlantic. 

Brooks har mött och intervjuat en del av dessa vilsna själar som inte vet hur de ska hantera känslan av att förlora makt och inflytande. En företagsledare säger, att han fruktar två saker: döden och pensioneringen Av dessa två finner han pensioneringen mest skrämmande. 

Det finns, menar Brooks, en skevhet i vår västerländska kultur som försvårar övergången från yrkesliv till pensionärsliv. Han talar om obalansen mellan en instrumentell logik, som hjälper oss i karriären, och moralisk logik, som inte är lika entydig utan snarare fylld av paradoxer. 

Den instrumentella logiken är krass. Den är hårt inriktad på prestation, effektivitet och lönsamhet. Dess mål är meritokratin.  

Brooks avfärdar den inte. Den fyller sitt syfte när man ska ta sig fram här i livet, karriärmässigt och socialt. Men han är kritisk mot att den fått bli så totalt dominerande. 

Den moraliska logiken pekar i en annan, långt mer osjälvisk riktning. Genom att ge kan du få. Genom att mista dig själv kan du finna din rätta identitet. Genom att överlåta sig åt någonting större, någonting utanför jaget, vinner människan inre styrka.

Det är värderingskompassens riktning. Det gäller inte att besegra världen, utan att tjäna den. Bry sig. Bidra. Bygga. Tjäna, inte bara förtjäna. Det gör livet meningsfullt.

För bibelläsaren är det inte svårt att känna igen ekot från Jesu bergspredikan i Brooks text. Vilket inte är en slump; skribenten har en judisk bakgrund och en gudstro med starka influenser från kristendomen, inte minst från bergspredikan.  

Han ser positivt på de kurser i åldrandets konst som nu pågår på ett antal universitet, men han vill se utbildningen demokratiserad. Inte bara inriktad på en framgångsrik elit med ekonomiska resurser, utan anpassad till och tillgänglig för en bredare allmänhet. 

Och han uttrycker en förhoppning om att de äldre som söker och finner nya insikter om vad ett fullödigt liv är ska förmedla sin kunskap till yngre människor, mitt uppe i livet. Vi borde inte behöva vänta tills vi är 65 för att lära oss hur vi kan förändra våra liv, skriver han.

Det kunde inte sägas mycket bättre.