Det gillade jag hos Olof Palme

Söndagen den 28 februari är det 30 år sedan statsminister Olof Palme sköts till döds ute på stan, mitt i Stockholm. Varenda images-1mediekanal är dessa dagar fylld av faktiska och ibland lätt mytiska berättelser om honom, spekulationer om varför han mördades och vem som höll i mordvapnet, eller något annat med anknytning till politikern som berörde och upprörde på ett nästan ofattbart sätt. Inte bara då, utan, tydligen, även nu.

Det sägs och skrivs rätt ofta, jag tror med rätta, att Olof Palme på ett ovanligt tydligt sätt delade svenska folket i två läger. Han var älskad och hyllad av många, framför allt i sitt eget parti. Av andra var han avskydd, av ganska många rent av hatad. En av teorierna om statsministermordet pekar ut Palmehatet som den utlösande faktorn, det osynliga fingret på revolverns avtryckare.

Om vi nyanserar språkbruket och skruvar ner volymen och nöjer oss med begreppsparet gilla–ogilla, så vill jag nog påstå att skiljelinjen ibland gick inom den enskilda individen. Till denna kategori hörde jag själv.

Jag var bara 27 år när Olof Palme blev partiledare 1969 och lite senare samma år statsminister.  Jag beundrade hans retorik, på samma sätt som jag hade beundrat John F Kennedys och Martin Luther Kings talekonst. De målade framtidsvisioner med ord som lyfte på lätta vingar och samtidigt högg tag i mina känslor. De utstrålade en stark vilja att förändra världen.

Det händer ibland när jag lyssnar till en fantasilös politisk debatt, där orden tumlar omkring som tunga gråstenar, att jag tänker: Vi har i alla fall haft Olof Palme. Någon sköt honom, men han har funnits och under några årtionden satte han färg på den svenska politiska debatten. Visst provocerade han i onödan ibland, visst kunde hans attityd ibland utstråla arrogans, men det var svårt att inte bländas av briljansen.

Jag gillade djärvheten hos Palme, frimodigheten, lusten att utmana, den rufsiga frisyren, kläderna som satt slarvigt som på en trasig galge i en alltför trång garderob. Jag gillade upprördheten i stämman, blixten i blicken, kroppens oroliga rörelser. Engagemanget.

När jag tänker efter var det nog i första hand internationalisten Olof Palme jag gillade. Det var där, på det internationella planet, som han hade sin starkaste lust och hetaste låga, mer där än i inrikespolitikens sega lunk. Mitt i en ideologifattig inrikespolitiska debatt kunde han plötsligt verka trött och less, lite som en hund som smått uppgivet krafsar på ytterdörren i väntan på att få komma ut och springa av sig. Särskilt var det så mot slutet av hans liv. Som jag minns det.

Jag gillade att han så tydligt tog parti för fattiga länder och små stater som kom i kläm mellan stormakterna och nyttjades som brickor i maktspelet mellan blocken – detta var på det kalla krigets tid – och att han var en sådan tydlig röst i kampen mot den avskyvärda apartheidpolitiken i Sydafrika. Jag beundrade honom när han sparkade världens mäktigaste på smalbenet och sa: Vi finns, vi också, fast vi är små. Och vi små håller ihop.

Vad ogillade jag då?

Kubapolitiken, till exempel. Jag har inte svårt att att förstå att Fulgencio Batistas militärdiktatur utlöste den kubanska revolutionen 1959. Men när Fidel Castro etablerade ett totalitärt kommunistiskt styre i stället och Olof Palme så sent som1975 gjorde ett statsbesök i Havanna och prisade landets utveckling och betygade Sveriges vänskap och stöd, då förstod jag ingenting. Vid den tiden var ju Castros brutala förtryck av varje tendens till opposition för länge sedan allmän kunskap. Varför blundade demokraten Palme för detta? Det var ju fullt möjligt att både kritisera USA:s korkade blockad och Castro-regimens uppenbara kränkning av yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter.

Geijeraffären. Ja, IB-affären också, för den delen, men jag får särskilt dålig smak i munnen när jag erinrar mig Olof Palmes närmast vildsinta försvar av Lennart Geijer, som han utsett till justitieminister vid regeringsbildningen1969. Peter Bratt avslöjade i Dagens Nyheter den 17 november 1976 att rikspolischefen Carl Persson i en hemlig promemoria i början av 1970-talet informerat statsministern om misstankarna att Geijer regelbundet köpte sexuella tjänster via en helskum koppleriverksamhet. Underförstått innebar det en säkerhetsrisk, som Olof Palme nonchalerat genom att inte under sin statsministertid utreda saken.

Det fanns fel i artikeln, och dagen därpå publicerade DN en rasande dementi undertecknad Olof Palme. Tidningen backade och bad bockande om ursäkt (vilket man senare beklagat). ”Men i efterhand har det visat sig att Bratts uppgifter om Perssons promemoria i stort sett var korrekt”, skriver statsvetaren Henrik Berggren i sin utmärkta Palme-biografi ”Underbara dagar framför oss”.

Varför gjorde Olof Palme detta? Var det bara för att skydda en lojal medarbetare? Fanns andra skäl?

Jag vet inte. Jag förstår inte.

Men kvar står det faktum, att det var en politiker av unikt format som sköts av en skuggfigur i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan en februarikväll för 30 år sedan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.