Lycka till i Havanna, Obama!

 

När jag skriver det här håller just USA:s president Barack Obama på att packa sin resväska. Ok, han kanske inte gör det själv, men stock-photo-16840192-nato-summit-lisbon-2010-day-2packar gör man i Vita Huset. För i morgon, söndagen den 20 mars, drar familjen Obama plus en hel hop medföljande politiker och affärsmän och allt vad det är till Havanna. Just det, till Havanna på Kuba, där ingen amerikansk president satt sin fot på 88 år.

Det är kort sagt världshistoria när högsta hönsen för två tidigare fientliga nationer i tre dagar ska sprätta runt på Castros gårdsplan och visa upp sin nyfunna sämja för hela världen.

En gång i tiden var Havanna förmögna amerikaners egen lilla spelhåla, där maffian kontrollerade inte bara rouletterna utan hela nöjesindustrin, inklusive handeln med kvinnor och sprit.

Men 1958-1959 kom en revolution emellan. President Fulgencio Batista, militärdiktator och USA:s egen lilla marionett, fick packa sina väskor i betydligt högre tempo än Obama tvingas göra i dag. Fidel Castro och hans skäggiga gossar var inte särskilt ömsinta i sin behandling av politiska motståndare. Var inte då, och har inte varit sedan dess.

Det finns hur mycket som helst att säga om USA:s taffliga hantering av konflikten med det nya Kuba, som snart – men inte genast – hissade kommunistflaggan. Där får jag bara hänvisa till historieböckerna. Det finns också hur mycket som helst att säga om förtrycket av mänskliga rättigheter under bröderna Castros regim, det som fortfarande pågår. Där hänvisar jag till dissidenternas vittnesbörd.

Jag och två svenska journalistkamrater undkom för nu drygt 15 år sedan med tre dygn i buren sedan vi träffat ”fel” människor i Havanna, det vill säga dissidenter och oberoende journalister. Men vad var det mot till exempel de sju år i usel fängelsemiljö som min vän Adolfo Saintz dömdes till. En from, lågmäld katolik från Havanna med blicken full av godhet och en bergfast övertygelse om demokratins fördelar.

Nu är han fri och bor i Miami, och jag har gott hopp om att få träffa honom snart.

Men många andra sitter i Kubas fängelse av ett enda skäl. De vill se en demokratisk regim i sitt hemland. De vill ha åsiktsfrihet och yttrandefrihet och föreningsfrihet. De vill ha rätten till sina egna liv.

År 2003 rullade en arresteringsvåg över Kuba, likt en brutal tsunami. Inte mindre än 75 oliktänkande greps och dömdes i summariska rättegångar till i genomsnitt 15 års fängelse. Adolfo Saintz var en av dem. Den katolska kyrkan och den spanska regeringen lyckades så småningom få loss de flesta, som då tvingades lämna landet. Därför är nu Adolfo i Miami, där hans dotter med familj bodde sedan tidigare.

Denna politiska tsunami skapade protester över hela världen, och Castrobröderna och deras röda grabbgäng lärde sig en läxa. Bättre att trakassera dissidenterna, arrestera och släppa, arrestera och släppa, än att bura in dem på flera år. Trakasserierna får inte lika stora rubriker i omvärlden. Så det är den taktiken som gällt på senare år, och fortfarande gäller.

Ännu har inte de upptinade relationerna mellan USA och Kuba, en process som gått mycket snabbt, lett till någon avsevärd förbättring när det gäller kubanernas mänskliga rättigheter (om man med sådana rättigheter menar just åsiktsfrihet, yttrandefrihet och andra demokratiska fundament).

Nyligen rapporterade oberoende Cuban Commission for Human Rights att 1.400 kubaner arresterats av politiska skäl bara under januari månad i år. Nästan alla i samband med oppositionens numera traditionella söndagsmarscher till katolska kyrkor. De gripna hålls inspärrade i fyra-sex timmar, sedan släpps de.

Officiellt sitter några tiotal politiska långtidsfångar inspärrade, men här är det omöjligt att veta något riktigt säkert. Varje gång Internationella Röda Korset ber att få besöka kubanska fängelser säger regimen nej, nej, nej.

President Obama har lovat att han under visiten i Havanna inte bara ska ta upp frågan om mänskliga rättigheter med regimen, utan också möta och samtala med dissidenter. Vilka personer det handlar om och under vilka omständigheter återstår att se.

Är man pessimistisk kan man befara en kinesisk utveckling i Kuba, det vill säga öppningen mot marknadsekonomi följs inte av en motsvarande politisk process med demokrati och mänskliga rättigheter som mål. Förtrycket består.

Är man optimistisk kan man hoppas att tövädret mellan USA och Kuba inte bara medför ekonomiska fördelar på båda håll, utan också en större frihet för kubanerna att uttrycka sina åsikter och verka för en demokratisk samhällsordning.

Frågan just nu är: Kommer Obamas besök i Havanna att stärka Castroregimen eller den förtryckta oppositionen?

När jag säger: Lycka till i Havanna, Obama, då menar jag lycka till med ambitionen att föra dissidenternas talan på ett klokt och effektivt sätt. För i mina ljusa stunder tror jag ju att den ambitionen finns, inte bara i uttalanden för västerländska medier, utan på riktigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *