Min absoluta fredspristagar-favorit

 

Fredagen den 5 oktober vet vi vem som får Nobels fredspris 2018. Jag vet redan nu vem som är min favorit. Denis Mukwege, grundare av Panzisjukhuset i Bukavu, DR Kongo. En gynekolog som vigt sitt liv åt att hjälpa kvinnor, våldtagna i krig och konflikt. En oförtröttlig kämpe för mänskliga rättigheter, som växt upp i en pastorsfamilj och utbildats med stöd av svensk mission. 

I Svenska Dagbladet (4/10) nämner Björn Lindahl den kongolesiske läkaren som en av kandidaterna. Han presenteras som gynekologen,  som opererat 21.000 kvinnor, utsatta för sexuellt våld. Det är, menar jag, en alltför snål beskrivning.

Denna insats inom sjukhusets väggar är förstås oerhört imponerande. Och framför allt livsavgörande för de kvinnor som får hjälp. Men man måste se Mukweges roll i ett vidare perspektiv. Han har satt sitt liv på spel genom att ge Kongos utsatta kvinnor och barn en röst i världen. Han har med emfas slagit larm om den krigföring som förs med våldtäkter som vapen. 

I intervjuer, i framträdanden inför världens politiska makthavare, i alla sammanhang argumenterar Mukwege mot våld och övergrepp, och för fred och frihet. Han räds inte för att utmana de ekonomiska och politiska  krafter som ligger bakom konflikterna i DR Kongo. Det har ett högt pris för privatpersonen Denis Mukwege. 

Han gör oss uppmärksamma på vår del i det fruktansvärda som händer i hans hemland. Elektroniska prylar som är en del av vår vardag tillverkas med hjälp av coltan. Ett eftersökt mineral, som framför allt finns i östra Kongo. Där samlas de giriga gamarna. Tvåbenta gamar som bokstavligt talat går över lik för att bli rik.

Om detta berättar Denis Mukwege så ofta han kan, så mycket han kan. Hot och mordförsök har inte stoppat honom. Lockande anbud i väst får nobben, eftersom han anser att Gud kallat honom till den uppgift han fullgör med sådant beundransvärt mod.  

Vem kan vara värdigare Nobels fredspris? Jag bara frågar.

För ett par veckor sedan fick jag ett mejl från Mukwege, där han uttryckte sin tacksamhet för det stöd han får från Sverige. Även om den norska nobelkommittén skulle missa honom också detta år, så låt oss hålla ut i det stödet. 

Du som är troende, fortsätt att be för Mukwege och hans arbete. Du som inte är det, tänk goda tankar om honom och det han gör. Och låt oss alla, oavsett om vi delar hans tro eller inte, bidra till opinionsbildningen. Det gör vi genom att berätta för andra vad som  sker i DR Kongo, om den girighet som slår sönder lokalsamhällen och med omänsklig grymhet skadar och dödar oskyldiga människor. 

Det gör vi också att ge ekonomiskt stöd till Dr Mukweges arbete. Jag känner åtminstone två svenska organisationer, som på ett bra sätt kan förmedla våra gåvor: PMU och Läkarmissionen. 

Sviker norska nobelkommittén, så behöver inte vi göra det.

Men jag hoppas förstås, in i det sista…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *