


Amerikas gyllene era börjar nu, sa president Donald Trump i sitt installationstal. Var det ett löfte? Eller ett påstående? Eller bara en dröm, en het önskan?
Om det var en dröm, så har den drömts förut. Bland annat av drygt 1,2 miljoner svenskar som tog sig över Atlanten till löfteslandet i väst från mitten av 1800-talet och de första årtiondena på 1900-talet.
De flydde förtryck och fattigdom. De drömde om ett bättre liv. De hoppades på förändring. På en gyllene era.
Karl Oskar sitter på farstutrappan i Minnesota och reflekterar över skillnaden mellan Sverige och det land, där han nu bott i tio år: ”I Nordamerikanska republiken prövades det flera nyheter och inträffade det större förvandlingar på ett enda år än i det gamla konungariket Sverige på hundra år.” (Nybyggarna, av Vilhelm Moberg.)
Han var ganska nöjd, tycks det. Här fanns bättre jord att odla än i det steniga Småland han lämnar bakom sig. Han ville förändring, och han upplevde förändring.
Men drömmarna om en gyllene tid i Nordamerika har inte alltid uppfyllts. Långt därifrån.
Just nu läser jag Joyce Carol Oates roman Dödgrävarens dotter (fynd i en secondhand-butik). Det är en stark berättelse om en judisk familj som flyr undan nazismen i Tyskland till USA i slutet av 1930-talet. Där försörjer sig matematikläraren Jacob Schwart som dödgrävare och kyrkogårdsvaktmästare – något annat gives icke. Familjen hånas och förföljs av omgivningen. Drömmen om ett bättre liv förvandlas till en mardröm fylld av våld och ond bråd död.
Romanen Swede Hollow av Ola Larsmo är en berättelse på dokumentär grund. Vid sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet bor över tusen svenskar i ett slumområde i utkanten av industristaden St Paul i Minnesota. I drömmarnas land lever de i hopplös misär, föraktade av sin omgivning.
Schablonbilden av Amerikafarare är att de är lyckade och framgångsrika. Och de finns. De är många. Just denna dag har jag hört rösten av en sentida emigrant – Fredrik Logevall, historieprofessor vid Harvards universitet. Hans mor kommer från Sorsele, den kommun i södra Lappland där även jag har mina rötter.
Men alla de andra, de svenskar som likt människorna i Larsmos skildring Swede Hollow drar sig fram i spillrorna av sina drömmar, de får inte mycket plats i vår gemensamma historia.
Låt oss minnas dem, för det historiska minnet kan faktiskt påverka drömmarna om framtiden. Göra dem lite mer realistiska. Förgyllningar kan flagna. Rättsväsenden kan monteras ned. Demokratin kan ställas i skamvrån av auktoritära ledare.
När det sker får det inte ske utan motstånd. Drömmar om ett bättre liv är värda att försvaras, även när vi måste orientera oss i en värld av havererade sådana.
Vad jag blir trött på alla dessa kändisar som är kända för att vara kända. Inte för att de gjort något av betydelse, skapat något som gagnar andra, eller tänkt originella och banbrytande tankar. Men som fyllnadsmassa i tv-underhållningens produktionsfabrik funkar de förstås.
Vilken lisa det är att då möta – i verkliga livet eller i skildringar – sådana som verkligen förtjänar vår beundran. Genuina människor.
Jag läste om en sådan person häromdagen. Det råkade vara den barnmorska som hjälpte mig till världen i augusti 1942. Hon finns beskriven i en fin intervju gjord av redaktör David Nyström, en gång min kollega.
Intervjun hittade jag i boken Sorsele – fornålder och nutid. Inte i allas bokhylla, gissar jag, men i min. Sorsele är nämligen min barndoms hemkommun. Sedan jag och många andra flyttat söderut har den 2 362 invånare. De har gott om svängrum.
Någon trängsel rådde inte heller 1914 när den unga barnmorskan Anna Thurfjell från Luleå slog sig ned i byn Kraddsele. David Nyström talar om ”öde vidder”. Och Anna säger själv i intervjun:
”Det fanns inte en enda meter bruten landsväg (…) På sommaren fick jag gå, på vintern åka skidor där det inte fanns någon vinterväg att köra. Ingen läkare i Sorsele, och ingen sköterska heller (…) nog blev jag förskräckt i början, när jag såg de grå husen och de primitiva hemmen. Helst hade jag velat vända om, men det var bara att hålla ut.”
Och höll ut gjorde hon, under långa skidfärder genom skog och över fjäll. Ibland nattetid, ibland i oväder. Och höll ut gjorde hon under milslånga vandringar som gav svår skoskav.
Hon förlöste kvinnor i trånga stugor, ibland under ytterst dramatiska omständigheter. Hon gjorde också rena läkarjobb när så krävdes. Som när en ung man hade huggit av sig tre fingrar och Anna sydde ihop stumparna så gott det gick.
Så småningom blev förhållandena bättre. Det kom en läkare till Sorsele; dit var det sju mil, och med tiden landsväg. Efter några års tjänst höjdes lönen från 300 kronor om året till svindlande 800 kronor.
Anna gifte sig, bytte efternamn till Karlsson och blev kvar i tjänst i mina föräldrars hemby ända till 1948.
Jag lyfter på hatten och tackar för skjutsen ut i världen, lite stolt över att vara en som föddes under denna hjältinnans kunniga överseende.
Ljuda tills läskoden knäcks. Traggla fakta. Repetera tills baskunskaperna sitter där.
Det funkar! Heureka! ropar en del skoldebattörer. Som om de funnit på en ny metod.
Jag började skolan 1950. Då hade jag redan lärt mig läsa, troligen tack vare äldre syskon och Västerbottens-Kuriren. Min ömma moder påstod att jag lärde mig läsa genom att stå på alla fyra över tidningen, utbredd på köksgolvet. Men man vet ju hur ömma mödrar är, så jag är inte helt säker på att hennes minnesbild stämmer.
Däremot är jag helt säker på att det var så det gick till i byskolan i Kraddsele. Barnen ljudade tills de kunde läsa orden. Multiplikationstabeller och psalmversarna tragglades tills de satt där. Till stor del med hjälp av repetitioner – i skolan, och i läxläsningen hemma vid köksbordet.
Länge har det larmats om hur läskunnigheten i Sverige sjunker. Detta till den grad att en del studenter på universitetsnivå har svårt att ta sig igenom böcker. Klart det blir panik. Var finns boten?
Jo, tror många nu, den finns att hämta i metoder som tidigare förkastats. På 90-talet skulle lärarna ta ett steg bakåt och agera som handledare och stöd, medan eleverna utbildade sig själva. Ungefär så.
Nu är det tydligen dags att kasta den idén i papperskorgen.
Själv tror jag inte att allt var bättre förr. Jag tror inte hellre att allt är bättre nu. Jag tror vi borde lära oss – med vilken metod som helst – att ta vara på det goda från förr och vara öppna för det goda som finns i dag. Och inte ständigt pendla mellan ytterligheterna, som om sanningen alltid fanns i något av dikena och aldrig mitt på vägen.
När det gäller att lära sig läsa genom att ljuda och plugga tills multiplikationstabellen sitter där är jag dock benägen att del nyupptäckarnas glädje. Heureka, det funkar!
Och nöt gärna in och annan psalmvers också; många av dem lär oss mycket om hur liv ska levas. Förutom att de är god litteratur.
”Snart pratar vi bara med robotar”, påstår en rubrik på DN:s ledarsida (2025-01-07). Artikeln handlar om att Meta, företaget bakom Facebook och Instagram, låter AI skapa konton med profilbilder och presentationstexter. Vi vanliga dödliga ska alltså relatera till robotar i tron att de är människor av kött och blod.
Jag blir inte överraskad, möjligen lite bedrövad på det där uppgivna viset. Och jag frågar likt programledaren i På spåret: Vart är vi på väg?
Redan nu är det nästan kört om man vill prata med en livs levande människa i kontakten med myndigheter och företag. I våra smarta mobiler klickar vi oss fram i långa kedjor av valmöjligheter för att få kontakt med … en människa? En robot? Vem vet.
Robotiserade relationer kallas inom vård- och omsorgssektorn för välfärdsteknik. Jag har som representant för RPG (Riksförbundet pensionärsgemenskap) suttit i samtal med höjdare inom SKR (Sveriges kommuner och regioner) om den utveckling som ska minska behovet av mänsklig personal. Eller, som man säger inom SKR, underlätta vårdarnas arbete och öka de äldres trygghet. Jag har ställt frågor om de etiska konsekvenserna.
Vi befinner oss i ett läge när de demografiska kurvorna pekar åt ett tydligt håll – vi blir allt fler som når den ålder där vårdbehovet ökar – samtidigt som invandrare, de som i dag drar ett tungt lass inom vård och omsorg, helst ska förses med biljett till något land där de anses ha sina rötter. Är det då meningen att robotarna ska ta över? Hur mycket av den nuvarande utvecklingen drivs av behovet att spara pengar, och hur mycket drivs av verklig omsorg om vårdbehövande? Om hela människan, kropp, själ och ande?
Om man väger in det faktum att väldigt många äldre lider, verkligen lider, av ofrivillig ensamhet och kanske mer än någon annat önskar mänsklig kontakt, då måste robotiseringen och teknifieringen och digitaliseringen – kalla det vad du vill – ske med stor eftertanke.
Jag är inte fientligt inställd till teknik. Inte heller till välfärdsteknik. Många saker är jättebra. Larmsystem. Hjälp att dosera medicin. Med mera. Men vi behöver en bredare, och djupare, debatt om välfärdstekniken.
Maria Nilsson är lektor i vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet. Hon har forskat kring välfärdsteknik och skrivit en avhandling om hur den används och hur den i sin tur speglar samhällets syn på gamla människor och deras anhöriga (www.forskning.se/2023/06/22/moraliska-problem-med-smarta-teknikprylar-till-aldre). Den är läsvärd och tankeväckande.
– Jag önskar att politiker och beslutsfattare kunde höja blicken och fundera över vilka etiska och moraliska problem det finns kopplat till välfärdsteknik. De behöver problematisera användandet av välfärdsteknik i stället för att se det som den enda lösningen, säger hon i en artikel publicerad på forskning.se.
Jag håller med. Väg in moraliska och etiska aspekter i en debatt om välfärdstekniken. Och sätt framför allt människan, den vårdbehövande och den vårdbehövandes anhöriga, i centrum.
Jag kom på sladden, som det heter. Mina tre syskon var betydligt äldre. Två av dem, Gunnar och Nanna, var närmast i ålder. De var uppfinningsrika och utsatte mig för diverse experiment. Nanna minns jag faktiskt som en sorts kvinnlig Emil. Hon gillade hyss.

En dag när jag kunde vara 9-10 år besökte vi potatislandet, som låg i skogen ett par kilometer från hemmet i södra Lappland.
När vi skulle gå hem sa mina syskon till mig:
– Du kan inte gå hem och blunda.
Jag antog snabbt uppmaningen, på ett villkor som vi var överens om. De skulle gå före mig, och jag skulle följa efter med hjälp av hörseln.
Det gick ganska bra, även om jag ibland snubblade över trädrötter som korsade stigen.
Men mina storasyskon hade en plan.
Nära hemmet fanns en stor grop där man hämtat fyllning när landsvägen mellan Sorsele och Ammarnäs byggdes. Den var närmast ett vattenfyllt dike.
När vi närmade oss hemmet avvek Gunnar och Nanna från stigen, smög snabbt runt gropen och trampade sedan ordentligt på några torra kvistar. Jag gick på ljudet och stöp i vatten.
Nå, mina syskon var inte grymmare än att de hjälpte mig upp på torra land. Deras mål var nått och de skrattade hjärtligt åt sin i dubbel bemärkelse dyngsura lillebror.
Något lärde jag mig av händelsen. Nämligen att man inte ska lita på allt man hör, och man ska välja väg genom livet med öppna ögon. I synnerhet ska man stå emot provokationer som kan ha dolda syften.
Många år efteråt är jag inte längre dygnsur utan tacksam till mina äldre syskon, som lärde mig denna läxa, och som nu gått före till en bättre värld.