Bibelns första mening lyder: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Hur? Jo, ”Gud sade”. Ordet skapade.

Jag tar fram och bläddrar i en bok som är något av ett måste för den som är intresserad inte bara av journalistik utan också hur medierna påverkar oss som människor och medborgare. Det är Göran Rosenbergs ”Tankar om journalistik”. Där skriver han bland annat: ”Genom språk blir världen till. Genom olika språk blir olika världar till.”

Jag är ingen idrottsfanatiker, men jag är idrottsintresserad på det där lite allmänna viset. När ett svenskt landslag i fotboll eller ishockey spelar ett stort mästerskap följer jag gärna matcherna på TV, om så är möjligt. Jag ser ganska ofta Sportspegeln. Och så håller jag på Skellefteå AIK i ishockey. Så det blir ju en del.

På senare tid har jag reflekterat över språket i det idrottsliga sammanhanget. Kommentatorernas språk, när de svärande kräver mer våld på hockeyrinken och tycker att spelets regler ska nonchaleras om det är till egen fördel. Spelarnas språk. Ledarnas språk. Svordomar, hånorden, hatorden, för att inte tala om den allmänna torftigheten (undantag finns förvisso).

Och jag tänker: Vilka världar skapar man med detta språk? Världar som barn och ungdomar ska lockas till, eftersom det anses nyttigt att idrotta.

En del mobilsamtal som jag tvingas lyssna till när jag åker kommunalt – tvingas, därför att den som samtalar kommunicerar högljutt och fullständigt utan hänsyn till omgivningen – väcker också funderingar. Inte i första hand för att språket är slafsigt och ovårdat, utan för att det är rått och förnedrande. Det förnedrar den man samtalar om, eller samtalar med, och ytterst den som talar.

Vilken världar skapar det svordomsfyllda, könsordsfyllda, hånfulla, hatfyllda språket?

Jag vet inte om jag vill veta. Men jag vet att ord inte går spårlöst förbi.

Det är lätt att göra fisksoppa av fisk, men svårt att göra fisk av fisksoppa, har något klok människa sagt. Bilden kan brukas i många sammanhang. Till exempel när det gäller förhållanden mellan lag och moral. Det är lätt att göra lag utifrån en given moral. Det omvända är betydligt svårare.

Att storföretag trixar med räntor och dotterbolag och allt vad det är för att slippa skatta är liksom ingen nyhet. Men nog höjde en och annan förvåningens ögonbryn när det här om dagen blev känt, att kommunala bolag gör precis detsamma.

På både det ena och det andra hållet försvaras förfarandet med att lagen ger möjlighet till detta, och då bör det utnyttjas. Finns ett kryphål – kryp! Glöm moralens ”bör” och gör det som går att göra!

Eller, som Hanne Kjöller skriver på Dagens Nyheters ledarsida i dag: ”Alla tycks uppehålla sig vid den lagliga aspekten, ingen vid den moraliska.”

När allt utgår från juridiken i stället för moralen kommer till sist hela vårt välfärdssystem att vila på en sorts katt och råtta-lek. Politikerna skapar lagar och regler för ett skattesystem, som ska ge pengar till skola, vård och omsorg. De som ska betala skatten anlitar experter på att hitta kryphål i regelverket, så att de slipper bidra till välfärdens ekonomiska förutsättning.

Hur hållbart är det i längden?

Men så går det när juridiken, inte moralen, ska styra.

Något viktigt har gått förlorat i vårt samhälle. Vi behöver hitta tillbaka till en gemensam moral som utgår från rättvisa och rättfärdighet, från alla människors lika värde, från begrepp som solidaritet och lojalitet. Om den snäva egennyttan är den enda gemensamma värdegrund vi har kvar, då kommer jakten på kryphål i lagen att fortsätta. Och då går det hål på välfärden.

Moralen är fisken, juridiken är fisksoppan. Det var en gång i världen ganska enkelt att forma lagar utifrån en given, allmän moral. Utifrån ett ”bör” formades ett ”gör”. Att nu utifrån det juridiska systemet återskapa denna moral är ungefär lika svårt som att göra fisk av fisksoppa.

Den första vardagen efter sommartidens införande bjuder på sol i Sollentuna. Men himlen är inte klarblå. Där finns, i skrivande stund, slöjmoln. Jag vill ändå tro att vädret har hajat var klockan är slagen. Att nu är det sommar som gäller.

Jag säger som ledande politiker i Burma: Nu finns ingen återvändo. Utvecklingens väg är enkelriktad. För Burmas del – mot demokrati och mänskliga rättigheter. Vilket faktiskt är viktigare än fint väder.

Dagens Nyheters förnämliga utrikesbilaga bjuder i dag på ett långt och hoppfullt reportage inifrån Burma. De två första veckorna i februari var jag själv där och mötte de optimistiska tongångarna hos vanliga medborgare. Hela tiden tänkte jag: Kan det vara sant? Lurar inte bakslag runt hörnet?

Svaret på den frågan har vi inte än. Men låt oss hoppas både på en fin sommar i Sverige och en politisk vår i Burma. Man mår alltid bra av att hoppas, och slår hoppet in – så mycket bättre!

För alla hemlösa betyder varmare väder bättre tider. Men tyvärr är frågan om livskvalitet för dessa människor inte enbart en klimatfråga. Nu växer soppköken fram i flera svenska städer. Detta i privat regi; medborgare med tak över huvudet och mat på bordet har reagerat på andras nöd och vill göra något åt den. Det tycker jag är bra.

Jag vet, soppkök är ingen långsiktig lösning. Politikerna måste ta sitt ansvar för de hemlösas situation. Men jag tror vi bör inse att många goda krafter måste samverka om vi ska kunna bygga det goda samhället.

När Filadelfia i Stockholm beslutat sig för att öppna kyrkan sommartid och skapa aktiviteter för barn och ungdomar när skolan är stängd och nästan allt annat är stängt och även kyrkorna drar ned sin verksamhet, då tycker jag att det är ett utmärkt initiativ. De nödrop som når Bris får ett konkret svar.

Jag är ingen avregleringsfundamentalist. Tvärt om, jag tror att avregleringarna på sina håll gått alldeles för långt. Men jag tror inte heller att alla medmänsklighet måste vara skattefinansierad.  Jag tror rent av att vi får ett varmare samhällsklimat när enskilda människor får möjlighet att ge utlopp för sin empati.

För det är med empati som med solen. Och med demokratin, för den delen. Det behövs mer, inte mindre.

EU:s utrikesministrar bestämmer förstås inte var ett ishockey-VM ska spelas. Det gör Internationella Ishockeyförbundet. Denna organisation har dock fått en tydlig signal i form av ”information” från EU:s utrikesministrar om sakernas tillstånd i Vitryssland, även kallat Europas sista diktatur. Det är bra.

President Alexander Lukasjenkos regim står för ett brutalt förtryck av oliktänkande och oppositionella. Mänskliga rättigheter sitter sedan länge i utvisningsbåset, ditfösta av enögda politiska domare.

Men där, i denna diktatur, ska Tre Kronor möta sina konkurrenter i ett världsmästerskap 2014, är det tänkt. Om inte Internationella ishockeyförbundet river upp sitt beslut – möjligheten finns när hockeyvärldens höjdare möts till kongress nu i maj.

Svenska ishockeyförbundet tänker inte agera i frågan. Förbundets ordförande Christer Englund har tidigare i Svenska Dagbladet sagt: ”Vår inställning är att inte blanda ihop politik med sport.”

Nej, det behöver inte Svenska ishockyförbundet göra. Det görs av andra. Möjligen har Christer England hört talas om hur en viss Adolf Hitler framgångsrikt använde olympiska spelen i Berlin 1936 som en plattform för nazistpropaganda.

Sommar-OS i Kina 2008 blev ett enormt påkostat arrangemang som skulle vända bort världens blickar från regimens förtryck av oliktänkande och oppositionella. I en utvärdering efter de olympiska spelen skrev Reportrar utan gränsernas generalsekreterare Robert Ménard: ”Precis som vi fruktande, har Peking-OS lett till arresteringar, avhysningar och trakasserier av fler än 100 journalister, bloggare och oliktänkande.” Vi vet också att kinesiska med borgare som vågade kritisera arrangemanget greps och dömdes till fängelsestraff.

När Svenska ishockeyförbundet och Internationella ishockeyförbundet låtsas som om idrott inte används för politiska syften är man ute på hal is. Man måste ta konsekvenserna av att den glesnande skaran desperata diktatorer brukar idrotten som ett propagandainstrument.

Stoppa planerna på ishockey-VM i diktaturstaten Vitryssland! Allt annat vore puckat.

I många år nu har Lundin Petroleum (tidigare Lundin Oil) kritiserats för sin framfart i Afrika. Anklagelserna för att ha orsakat död och omänskligt lidande i samband med oljeutvinning i Sudan har varit särskilt skarpa. Senast framfördes de i en uppmärksammad artikelserie i Aftonbladet. Men hittills tycks kritiken ha runnit av Lundin Petroleum som vattnet rinner av en gås.

Nu händer det dock någonting. Äntligen. En förundersökning om folkrättsbrott pågår. Stora institutionella ägare i bolaget – dit hör Folksam – kräver en oberoende utredning som söker sanningen bakom anklagelserna. Och minsann träder inte bröderna Ian och Lukas Lundin fram på DN Debatt med ett försök till försvar (18/3).

Det är en tunn skrivelse, där Lundin Petroleums grundare – brödernas far Adolf H. Lundin – hyllas och bolagets verksamhet i Sudan och på andra håll i Afrika framställs som en insats i fredens och utvecklingens tjänst.

I dagens DN (22/3) får bröderna Lundins artikel ett tungt vägande svar, skrivet av freds- och konfliktforskaren Johan Brosché, expert på Sudan. Han smular sönder bröderna Lundins argumentering och efterlyser konkreta sakuppgifter som stöder deras påståendet om bolagets välsignelserika gärning bland Sudans fattiga (välsignelserik kan ha en annan innebörd för aktieägarna).

Den bästa kunskapen om Lundingruppens verksamhet i Sudan hittar man i seriösa rapporter, menar Johan Brosché. Dit räknar han inte de kortfattade rapporter som tagits fram intern av Lundingruppen. Men väl ”Unpaid Dept”, en mycket omfattande undersökning som Europeen Coalition on Oil in Sudan (ECOS) publicerade i juni 2010. Den säger bland annat att tusentals människor dödades och närmare 200 000 fördrevs från sina hem när den sudanesiska regeringen skulle ta kontroll över ett område, där Lundin Oil ägde prospekteringsrätten. Brosché hänvisar också till Human Rights Watchs 657-sidiga rapport ”Oil, Sudan and Human Rights” och professor Douglas Johnssons bok ”The Root Causes of Sudan’s Civil War”.

Brosché ställer i sin artikel en berättigad fråga med anledning av bröderna Lundins försvarsartikel i DN: ”Varför ska jag och allmänheten välja att tro på deras version i stället för att tro på Amnesty, FN, Human Rights Watch, ICG och världsledande Sudanexperter?”

Ja, varför Ian och Lukas Lundin? Den som inte bara har pengar för ögonen ser ju blodet på borrhålens botten.