Rusta! Rusta! Rusta! 

Alla vill det, eller nästan alla. Mera vapen ska trygga freden. Och kanoner ger kulor i vapentillverkarnas kassa. För dem bär vår fruktan frukt. 

Det gäller att hålla Putin stången, om han nu inte kan hållas på gott humör – som man en gång försökte med Hitler, med uselt resultat. Då hjälper vapen. Tror vi. För visst hjälpte de en gång mot Der Führer och hans armé när de allierade kombinerade uthållighet med militär styrka?

Ja, det nazistiska Tyskland fick spö till slut – och stora delar av Europa var efteråt en rykande ruinhög. Men antisemitismen, Hitlers drivkraft, dog inte. Den bara gick ned i varv, som en motor på tomgång, och nu varvas den upp på ett sätt som skrämmer judar på flykt igen. Också från vårt land.  

Vapen dödar människor men inte idéer. 

Räcker det att knäcka despoter som Hitler och Putin för att bygga långsiktig fred? Räcker det att masstillverka moderna vapen som förvandlar människor och byggnader till stoft och aska? Blir allt frid och fröjd sen? Svar nej. 

En kvardröjande effekt är att mängder av tunga vapen tillverkade för krig hamnar i händerna på kriminella nätverk, också i vårt land. Så var det efter kriget på Balkan på 1990-talet. Så kommer det att vara efter kriget i Ukraina. Låt oss vara beredda på det. 

Det finns andra uppenbara risker med dagens enorma fokuseringen på militär upprustning. En sådan risk är att diplomati som syftar till avspänning tappar mark, ibland till och med föraktfullt avfärdas som ”woke”, ett fåfängt försök av losers att bygga en fredlig värld.  

I Studio Ett 2025-05-08 varnade Hans Blix för hajpen kring militär upprustning. Folkrättsexperten med en unik erfarenhet av internationell storpolitik efterlyste avspänningsperspektivet. Efter det kalla krigets slut kunde vi satsa mindre på militären och mer på nyttigheter som utbildning och välfärdsreformer. 

Men inriktningen på avspänning tycks nu höra historien till. Den har kastats på sophögen under applåder från politiker och opinionsbildare i praktiskt taget alla politiska läger . 

Jag uppfattar inte Blix som naiv. Han underskattar inte problemet Putin. Han skönmålar inte Ryssland. Men han är starkt kritisk till det tunnelseende som präglar dagens debatt. Det är en kritik jag delar. 

Jag säger inte att vi bör ha ett uselt militärt försvar. Men vi måste fråga oss vad vi – inte Donald Trump – anser vara en rimlig nivå. Och vi måste fråga oss varifrån pengarna till ett snabbt svällande försvar ska tas.  

I en DN/Ipsos-mätning stöder 56 procent av de tillfrågade väljarna ytterligare upprustning av försvaret. Drygt en tredjedel tycker det ska finansieras med nedskärningar på andra områden. Det man främst vill spara på är bistånd, bidrag och invandring. 

Dwight D. Eisenhower, general och överbefälhavare för de allierade i Europa under andra världskriget samt USA:s president 1953–1961, sa i ett tal strax efter Stalins död 1953, att varje dollar som används till vapen är en stöld från de fattiga. Han hade kanske inte så fel. 

Men när Putins krigsmaskin dundrar fram över ukrainsk mark och Trump beter sig som om Nato vore en kliande tvångströja, vad finns då för alternativ till en kostsam militär upprustning?

Det är en bra fråga. Jag har inget tvärsäkert svar. Men frågan borde i alla fall diskuteras.

Det finns mycket att hämta i diplomatins verktygslåda. Och det finns kraftfulla ekonomiska sanktioner som kan påverka Rysslands muskulatur. För att de ska komma till stånd krävs dock ett långt bättre samarbete över nationsgränserna. Men det nationella egenintresset tycks ofta starkare än det globala allmänintresse som stavas frihet och demokrati för alla. 

Det är tyvärr inte bara USA:s president Donald Trump som låter den nationella egoismen triumfera över allt annat.