Regeringen lägger fram förslag om ytterligare skärpning av vapenlagen. Bland annat ska det bli tuffare krav på dem som säljer vapen. Det förklarade justitieminister Beatrice Ask vid ett möte i Malmö på onsdagen. Ett möte som handlade om hur kriminaliteten i staden ska stoppas.

Långt bortom den horisonten, i helt andra delar av världen, flammar konflikter som kostar liv och blod och jagar män, kvinnor och barn från hus och hem och gör en förnedrande fattigdom bofast på bränd mark. Rätt in i den brasan kastar vapenhandlaren Sverige bränsle, dag efter dag, år efter år. Det ger ju pengar rätt in i den svenska statskassan.

Men i Malmö lovade justitieministern att klämma åt vapenhandlarna för att få bukt med kriminaliteten.

Inkonsekvent, Beatrice Ask! Eller är det inte kriminellt att ta livet av folk i främmande länder?

Hustrun och jag håller på att scanna in gamla diabilder i datorn. Det är en nostalgisk resa bakåt i livet.

Bilderna från mina besök på Kuba, där jag odlat kontakter med människor inom demokratirörelsen, väcker alldeles speciella minnen. Under ett besök i Havanna år 2000 greps och förhördes jag och två andra svenska journalister av säkerhetspolisen sedan vi träffat och umgåtts med oberoende kubanska kollegor som förmedlade osminkade rapporter från sitt hemland. Tre dagar och två nätter satt vi inlåsta i en sunkig cell där kackelackorna kilade omkring på det fuktiga cementgolvet. Sedan dåvarande utrikesministern Anna Lindh gjort ett skarpt uttalande släpptes vi och utvisades ur landet.

Tre år senare gjorde regimen en razzia och grep 75 fredliga dissidenter och dömde dem i summariska rättegångar till i genomsnitt 15 års fängelse. De hade bland annat föreslagit konstitutionella förändringar, och betraktades därför av diktaturregimen som landsförrädare.

Det var början till oppositionsrörelsen Damas de blanco, Damerna i vitt. Kärnan utgjorde fruar till de fängslade männen, som varje söndag klädde sig i vitt och samlades i en kyrka i Havanna. Efter mässan vandrade de lugnt och stilla längs Femte avenyn i en tyst protest mot förtrycket. De kom att bli en internationellt känd symbol för oppositionen mot att enpartistaten trampade mänskliga rättigheter under sina grova kängor.

Nu har de 75 samvetsfångarna släppts, men Damerna i vitt fortsätter att marschera  mot åsiktsförtrycket. Frigivandet kom efter ett medlingsarbete där katolska kyrkan gjorde en imponerande insats. Denna kyrka har fortfarande ett starkt grepp om kubanerna och är en maktfaktor som regimen inte kan förbise.

Inte minst därför kan det tyckas märkligt, att säkerhetspolisen nu slagit till mot Damerna i vitt inför påvebesöket om några dagar. Dagens Nyheters korrespondent Erik de la Reguera skriver (20/3) att förföljelserna av oppositionella för närvarande trappas upp.

Vad som skedde i söndags var att polisen, understödd av en regimvänlig mobb, attackerade Damerna i vitt när de som vanligt marscherade iväg från kyrkan. Ett stort antal demonstrerande kvinnor greps och spärrades in i fem timmar.

Mycket talar för att Castroregimen bytt strategi. I stället för långa fängelsestraff, som utlöste stark internationell kritik, så kör man nu med en sorts nålstickstaktik. Oppositionella utsätts för hot, trakasserier och korttidsgripanden som väcker mindre uppmärksamhet. Enligt människorättsgruppen CCDHRN gjorde regimen under februari i genomsnitt 19 politiska korttidsingripanden varje dag.

Jag hoppas att Benedictus XVI talar ur skägget när han nu kommer till Kuba på officiellt besök. Om inte kyrkan står upp för åsiktsfrihet och yttrandefrihet, vem ska då göra det?

Kritiken mot dagen finanskultur skadskjuter inte det kapitalistiska bygget när den kommer från den politisk vänstern. Det kommunistiska systemets ruinhögar ligger i vägen också för den demokratisk socialismens skarpskyttar.

Annat är det när kritiken kommer inifrån, från tunga aktörer som inte längre vill trampa på sitt eget samvete.

I veckan som gick publicerade Greg Smith ett brev i New York Times, ett brev med skarpa anklagelser mot finansvärlden. Kritiken är inte sensationell i sig – den har hörts förr. Det sensationella är att brevskrivaren i tolv år arbetat som chef på investmentbanken Goldman Sachs men nu hoppat av, därför att han inte längre kan identifiera sig med företagets cyniska och i grunden människoföraktande kultur.

”Det gör mig illamående hur kallhamrat folk talar om att suga ut sina kunder. De senaste tolv månaderna har jag sett fem olika höga chefer som kallar sina egna kunder för muppar”, skriver han (DN 17/3).

Allt går ut på att investmentbanken ska tjäna pengar. Vad som är bra placeringar för kunden spelar en underordnad roll, menar Greg Smith, som nu tar sin hatt och går ut från girighetens tempelområde.

DN har låtit Peter Norberg, assisterande professor vid Handelshögskolan i Stockholm, kommentera brevbomben. Han är en kännare av finansvärlden och bekräftar bilden som Greg Smith målar upp. Problemet är generellt och inte begränsat till investmentbanken Goldman Sachs, menar han.

”Girighet, egoism, sexism och grabbkultur. Det är varaktiga företeelser som blivit starkare den senaste 30-40 åren”, säger Norberg.

Ett brev betyder så mycket, sägs det. Låt oss hoppas att Greg Smiths brev leder till självrannsakan, bot och bättring i den vargflock som enbart jagar kortsiktiga vinster för egen del.

Sveriges skumma vapenaffärer med Saudiarabien har satt fokus på förhållandena i detta land, ofta beskrivet som en hårdför diktatur. Förföljelsen och förtrycket av kristna brukar väl inte vanligtvis mediernas rapportering – där fäster man ofta större vikt vid det absurda faktum att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien.

Men på den internationella organisationen Open Doors ”värstinglista” över länder där det kostar mest att utöva kristen tro ligger Saudiarabien trea. Efter Nordkorea och Afghanistan, men före sådana länder som Somalia och Iran.

Det är förbjudet för landets medborgare att byta religion, det vill säga lämna den officiella religionen islam. Lagen – rättsväsendet i Saudiarabien baseras på en egen tolkning av sharia – föreskriver dödsstraff för ”avfällingar”. Bibeln och andra kristna böcker är förstås förbjuden litteratur.

Utlänningar som är kristna tillåts ha egna privata samlingar. Men offentliga gudstjänster är förbjudna. Den som deltar i en sådan riskerar arrestering, fängelse, spöstraff, tortyr. Och utvisning.

Genom sina vapenaffärer med Saudiarabien ger Sverige regimen möjlighet att försvara sig mot yttre fiender – och att sätta makt bakom internt förtryck. Det gör vi samtidigt som vi talar oss varma för mänskliga rättigheter, inklusive religionsfrihet.

Vad brukar sådant kallas?

Hälften av alla som flyttar från hemlandet till ett annat land är kristna. Detta enligt rapporten ”Faith on the move”, framtagen av Pew Research Center’s Forum on Religion & Public Life. Mest flyttbenägna är, procentuellt sett, judar. Rapporten presenteras i Dagen (15/3).

Bakom de här siffrorna finns förstås ekonomiska drivkrafter. Ett exempel. Många av de mexikaner som tar sig till USA är kristna. De lockas, liksom andra mexikanska emigranter, av en bättre ekonomisk framtid på andra sidan gränsen.

Bristen på religionsfrihet är en annan viktig faktor som driver människor från sina hemländer. Antisemitismen, som fortfarande lever och frodas och hotar det judiska folkets trygghet, har väl mer med rasistiska fördomar än med religion att göra. Vilket på intet sätt är en förmildrande omständighet.

Vi vet att kristna i dag utgör världens mest diskriminerade och förföljda religiösa grupp. Många försöker fly från förtrycket.

Ett exempel. För 30 år sedan bodde 1,3 miljoner kristna i Irak. I dag är de 300 000. I landet pågår bedriver militanta muslimer en formidabel terrorkampanj mot kristna. Den ger resultat. Och det som sker i Irak sker också på andra håll i Mellanöstern.

Förföljelse och förtryck på grund av religiös tro är inget nytt. Vi har erfarenheter av detta i vårt eget land. Den stora svenska emigrationsvågen på 1800-talet bottnade i två svåra bristsjukdomar: fattigdom och brist på religionsfrihet.

Konventikelplakatet från 1726, som var riktat mot pietismen, hindrade väckelsens folk från att samlas till bibelläsning och bön. Olydnad mot denna lag renderade fängelse på vatten och bröd. I Nordamerika lockade religionsfriheten lika mycket som hägrande möjligheter till god försörjning.

För en tid sedan kom jag att nämna detta svenska religionsförtryck för en känd svensk kulturperson. Hon hade ingen aning om att konventikelplakatet existerat  eller att frikyrkligheten en gång förföljts i Sverige. Det är ju diskriminering, utbrast hon indignerat.

Jo, det kan man säga. Men reaktionen är nog rätt typisk, generellt sett, när det gäller förtryck och förföljelse av religiösa grupper. Här behövs mer kunskap! Och framför allt behövs mer religionsfrihet i världen. Det är en grundläggande mänsklig frihet som bidrar till fred och social stabilitet.