Sverige framstod under lång tid som ett världssamvete. Numera är det pengarna som bestämmer den (o)moraliska kursen.

Tack, Ekot, för ännu en reva i den svenska skenhelighetens ridå. Ju mer vi vet om det som döljs bakom beslutsfattarnas mummel om sekretess, dess bättre.

Alltså, storyn är denna: I största hemlighet tänker Sverige hjälpa en av världens värsta diktaturer, Saudiarabien, att bygga en vapenfabrik.

Att vi frimodigt säljer vapen till detta land är väl känt. Att svenska FOI, totalförsvarets forskningsanstalt, ska bistå denna diktaturs egen vapentillverkning har hittills varit okänt. Men den 6 mars 2012 kunde Ekot med hjälp av hemliga dokument avslöja sanningen. Tack för det.

Från regeringshåll hänvisar man till ett avtal mellan Sverige och Saudiarabien som tecknades 2005, under Göran Perssons regim. Forskaren Peter Wezeman på fredsforskningsinstitutet Sipri säger i Dagens Nyheter, att i detta avtal ”ingår det helt klart att hjälpa saudierna att sätta upp en vapenproduktion.”

Hur är detta möjligt? Wezeman hänvisar till ekonomiska intressen. Saudiarabien pumpar in oljepengar i den militära budget, som förmodligen är störst i världen räknat per capita. Sverige vill ha en bit av den kakan. Då är både vapen och kunskap om vapentillverkning till salu. Och samvetet med, för den delen.

Enligt uppgift har Folkpartiet och Kristdemokraterna velat bryta det här avtalet. Men Moderaterna och Centerpartiet vill fullfölja. Det ska kanske allmänborgerliga väljare stoppa in i minnets hårddisk och plocka fram när det drar ihop sig till val.

Inte bara de, förresten. Alla som tycker att samvetet är viktigare än oljepengar när det gäller vapenhandeln bör sätta press på politikerna, så att de redovisar sin ståndpunkt i frågan. Och vad de gör för att samvetet ska kunna återta rodret.

Ljuset. Värmen. Våren. Nu är det dags att börja leva igen. På riktigt.

I morse när jag tittade ut genom fönstret blev jag förvånad. Marken lyste vit här i Sollentuna. Det hade snöat. Inne i stan däremot; inte en flinga.

Det blir säkert fler sådana morgnar med en vit vink om att den riktigt varma våren ännu dröjer något. Mig gör det ingenting. För det som gläder mig mest är ljuset. Så har det nog alltid varit.

Jag är uppväxt i södra Lappland. I kanten av fjället. Min barndoms vintrar var mörka tunnlar, där man färdades mot en efterlängtad öppning. Under flera veckor såg vi aldrig solen. Den orkade inte klättra upp över de bergskammar som kantade älvdalen, där pappa en gång byggde huset som blev vårt hem.

När solen återkom väcktes allt till liv igen. Även människorna. Vinterns tungsinne vändes långsamt men obevekligt till sommarens vansinne, eller vad jag ska kalla det. Den period av livsbejakande yra när det var ljust dygnet runt och man absolut inte ville sova. Men ändå måste ibland.

Den bästa tiden var ändå, som jag minns det nu långt efteråt, mellanläget. Vårvintern. När solen förvandlade snödrivornas iskristaller till gnistrande diamanter. När man tog skidorna – detta var innan snöskotern dundrade in i den vita vintertavlan – och drog iväg till fjälls. Kurade intill en droppande driva. Lyssnade till det porlande ljudet under bäckens halvöppna is. Gjorde upp eld och kokade kaffe i en sotsvart panna. Och kände hur solen värmde, värmde, värmde.

Solvarmt och vitt. Och myggfritt. Den bästa tiden.

Så här års försvinner jag dit igen, i fantasin. Och det är fint där. Väldigt fint.

I många år har jag hört begravningstal över bokens framtid. Likafullt lever den. Likafullt ligger den till grund för de bästa samtalen i andra medier. Som televisionen. När någon inbjuds till en talkshow är det ofta med en nyutgiven bok i nypan. Det är bokens om är tv-nyheten. I de populäraste soffprogrammen är recensioner av och samtal om nyutgivna böcker ett säkert kort.

För några dagar sedan var jag på bokförlaget Libris vårträff i Göteborg. En trivsam samling, där förlagsfolket mötte författare och bokhandlare. När jag tog tåget hem sen eftermiddag var jag fylld av starka intryck, som författarna skapat.

Per Arne Dahl var där.  Präst i Norges storting och Oslos domkyrka, och populär författare och krönikör med stor erfarenhet av själavård. Han har skrivit boken ”Något att hoppas på när det värsta har hänt”.

Eftersom han i många år arbetat med människor i sorg tänkte han skriva en bok om sorgen. Den skulle bli något av en hyllning till dem som kämpar vidare efter en tung förlust, och en hjälp för dem som sörjer. I juli 2011 var den nästan klar. Då hände det ofattbara, sprängningarna i centrala Oslo och massakern på Utöya. Och boken fick skrivas om, men nya inslag från det fruktansvärda dåd som inte bara skakade vårt grannland utan stora delar av världen. Inklusive Sverige.

Att höra den lågmälde Per Arne Dahl berätta om sina upplevelser i samband med mötet med sörjande landsmän som trängdes i domkyrkan i Oslo och på andra platser omedelbart efter terrordådet var starkt. Och jag tänkte, en bok är rätt medium att förmedla detta. Läsaren kan stanna upp, fundera, begrunda, stillsamt vända blad och gå vidare i den takt som är möjlig.

En annan författare som under denna dag som fängslade mig var Ylva Eggehorn. Hon arbetar med en barnbok om Bibeln. Inte en traditionell barnbibel, utan en litterär gestaltning av bibliska berättelser. Skriven för barn. Eller för att läsas för barn. Med med den färgstarka fantasi och förmåga att fånga upp och lyfta fram humoristiska poänger tror jag boken också kan bli populär vuxenläsning.

Jag lovar, den blir häftig!

Bakgrunden är att ärkebiskopen bjudit in till ett möte i november 2012, där barnkonventionen står i centrum. I konventionen slås bland annat fast, att barn har rätt till andlig utveckling. Vad betyder det? Hur ska den rätten hanteras, av kyrkan, av den svenska staten? Vad betyder den rätten i skolmiljön?

Till detta möte ska Ylvas bok vara klar. Hennes härliga presentation på samlingen i Göteborg gör att jag med spänning ser fram mot resultatet av hennes arbete.

Boken lever. Länge leve boken!

Jag har nyligen varit i Burma. Där har medborgarna under årtionden fått sin integritet kränkt av diktaturens närgångna kontroll. Nu sker en öppning, en utveckling i demokratisk riktning, och för det är glädjen stor.

För snart tolv år sedan var jag i Kuba för att möta och samtala med dissidenter och oberoende journalister, som levde under en stenhård kontroll. Integritetskränkningen var daglig och ofta brutal.

Det slutade inte så bra för min del. Tillsammans med två andra svenska journalister arresterades jag och förhördes av säkerhetspolisen i tre dagar. Vi fick inte prata med dem vi pratat med. De fick inte prata med oss. Vi förklarades vara persona non grata, icke önskvärda personer, och utvisades.

Vi ser med fasa på det som sker i Nordkorea, denna jättelika hjärntvättmaskin. Där gör diktaturen allt för att medborgarna inte ens ska förstå att de är fångar i ett system som kartlägger och kontrollerar människornas liv i detalj.

Jag är glad att jag är svensk medborgare. Men jag börjar oroas av en annan sorts diktatur. Marknadens diktatur.

Jag är ingen alarmist som i varje nytt tekniskt framsteg ser ett hot. Men när Google nu tar ett starkt grepp över mitt privatliv för att slå mynt av det (och jag har förstått att man inte är ensam om den saken), så oroar det mig. När de tjänster jag använder och de varor jag köper vävs ihop till ett nät, som gör det möjligt för Marknaden att följa mitt liv och kartlägga mig i detalj, så påminner det på ett obehagligt sätt om Nordkorea och Kuba.

Jag vill inte vara medborgare i Marknadens gränslösa diktaturstat, där min integritet kränks. Att det sker för penningmaktens skull och inte för den politiska maktens skull hjälper inte. Mitt liv är mitt liv.

”Penningbegäret är roten till allt ont”, sa Jesus. Att den mannen alltid ska ha rätt.