Jag gick lite avvaktande men också nyfiken till Dagens Nyheters seminarium om hur man driver eget. Det var fullsmockat i Hotell Rivals konferenslokaler. Stämningen var god, liksom kaffet och bullen. Bäst var Christer Olsson, fiskarpojken från Öckerö som måste vara svensk mästare på att förmedla inspiration. En väckelsepredikant av Guds nåde, om jag säger så.

En av föreläsarna, Annika R Malmberg, expert på effektivitet, riktade sig till säljare. Jag hör inte till den gruppen, men eftersom jag ibland är köpare så försökte jag plocka upp lite lärdom ur hennes låda med roliga tips. Roligast var när hon med hjälp av olikfärgade kepsar beskrev kunderna och hur de ska hanteras. Varje färg stod för en egenskap. Utgångspunkt: Vi är alla olika, och en god säljare ska vara bra på snabbanalys. Vad är det för typ av kund som kliver in genom butiksdörren, och hur ska just den kundsorten bemötas?

Det fick mig att fundera. Vad är jag för sorts kund? Jo, jag är en sådan där som vill vara ifred en stund. Gå omkring och kolla utan säljarflås i nacken. Tills jag begär hjälp, och då vill jag ha fakta, fakta, fakta. Och en känsla av att säljaren bryr sig om mitt behov mer än sitt dagsresultat i kassan, och hjälper mig att jämföra utifrån mitt behov. Ingenting annat.

Det är inte lätt att vara kund i denna tid, när valmöjligheterna ibland känns enormt överdrivna. Vilken människa behöver tjugofem tandkrämssorter att välja mellan? Eller hundrafemtio sorters kaffebryggare, för att ta ett för mig aktuellt exempel.

Vi skulle alltså köpa ny kaffebryggare, hustrun och jag. Läste på nätet, jämförde modeller och finesser, blev inte klok på att bryggare som verkade väldigt lika hade vitt skilda priser, medan bryggare med stor skillnad i utrustning kunde kosta ungefär lika mycket. Suck. Det blir nog ingen ny kaffebryggare, sa vi till vandra. Vi får hålla ut med den vi har, bryggaren som blivit nyckfull på gamla dagar, som vi gamla gärna blir.

Men så for vi ändå iväg till en av de här jätteladorna med elektronik. Utan att vara särskilt förhoppningsfulla. Vi hittade den avdelning där kaffebryggarna stod och började botanisera och diskutera. Till slut hade vi kört fast, hustrun letade reda på två säljare och frågade om någon av dem visste något om kaffebryggare. Ja, sa en av dem, jag gör det. Jag vet allt om den varusorten.

Vilken tur. Det är inte varje dag man hittar en säljare med det trygga självförtroendet.

Men bäst var att han hade rätt. Han kunde. Han visste. Han förklarade skillnader i pris. Och han brydde sig. Viktigt, viktigt, hade man sagt på DN:s Driva eget-dag. Bry dig, säljare, bry dig!

Slutresultat? Vi landade inte i den dyraste bryggaren, som vi faktiskt hade räknat med från början. Men när säljaren hört vad vi ville ha ledde han oss rätt och sa: Skulle jag själv köpa bryggare i dag, skulle valet stå mellan de här två.

En dyrare. En billigare. Inte jättebillig, men billigare än de dyraste. Den senare saknade en finess som vi kunde undvara. Varför då betala för den? Slutet gott, allting gott – även kaffet.

Vi lämnade en nöjd säljare som kunnat orientera ett par förvirrade kunder – jo, han sken som en sol när jag sa att han varit till stor hjälp och att vi var tacksamma.

Slutsats för min del: Konsten att bli en nöjd kund består ofta i att hitta rätt säljare. Det är kanske dom som borde ha olikfärgade kepsar på sig, där färgen skvallrar om sorten.

Ryssland kniper en bit av Ukraina genom att stifta en lag som säger att Krim är hädanefter är ryskt. Lätt som en plätt. Ett klubbslag, några nedkrafsade underskrifter, och allt är klart.

USA och EU svarar med att göra livet lite jobbigare för ett mindre antal personer i Vladimir Putins närmaste krets, och några som man anser har ett särskilt ansvar för krisen. Det kallas för sanktioner.

Inte så konstigt att den alltmer tsarlike presidenten med KGB-DNA ler lite överseende, när han kommenterar saken. Han har tillräckligt i fickorna för att kompensera kompisarna som drabbas av detta mesiga dråpslag. Och han kan ju göra samma sak tillbaka. Ungefär som när man spelar schack; tar du min bonde så tar jag din. Men kungen står orörd.

Så vad ska omvärlden göra? Ingen vill ha ett nytt världskrig. Det rider Putin på. Och han har tömmarna i sin hand. En heter gas. Den andra olja. Med dem styr han.

Det gäller alltså att rycka tömmarna ur tsarens hand. Det har till och med EU:s utrikesministrar förstått. I det toppmöte som nyss avslutats slår de 28 länderna fast, att de ska hjälpa varandra till minskat beroende av rysk energi. Skruvar Putin åt gaskranen för någon av dem ska de andra leverera… ja, vad de nu kan leverera. Men solidarisk ska man vara.

Dagens Nyheter publicerar i dag (21/3) en klok kolumn av den amerikanske journalisten och författaren Thomas Friedman. Den handlar just om energifrågan.

”Han (president Obama) måste inse att Putins äventyr på Krim har öppnat möjligheter för det historiska projektet att leda USA in i en framtid av ren energi. Det skulle göra oss starkare, Putin svagare och världen säkrare”, skriver Friedman.

Det finns teknologi som gör det möjligt att bygga framtidens energisystem. Som är rent. Och billigt, på sikt billigt eftersom sol och vind är gratis, menar han.

Naturgasen bör bli ett övergångsbränsle som ersätter kol – inte sol, vind och andra rena energikällor.

Friedman är optimist, men också realist. Han säger ja till utvinning av olja ur tjärsand, den stora grejen i Nordamerika just nu. Men bara i en övergångsfas till ren energi.

Än så länge kan Putin sniffa på sin lustgas och le med kalla ögon. Men tappar han tömmarna så spricker imperiedrömmarna. För de bygger på utpressning.

Den utvecklingen skulle göra världen säkrare. Däri har Friedman rätt.

Hindrar en hög position att man tackar nej till orimlig lön och fräckt feta förmåner? Ja, enligt Anders Sundström, socialdemokrat med ministerförflutet i regeringen Göran Persson.

Så därför har Swedbanks styrelseordförande utan att blinka tackat ja till en arvodeshöjning med 74 procent. En mille upp, till 2,7 miljoner.

”Jag ska inte utnyttja min position till att förhandla om min lön”, förklarade han i Rapport (19 mars).

Han fick det att låta som ett utslag av ädel karaktär kombinerat med stort samhällsansvar.

Till bilden hör att denne företrädare för ett parti, som med kraft brukar varna för den växande klyftan mellan mycket välbeställda och mindre välbeställda, har flera uppdrag. Lönsamma sådana. Jobbet i Swedbank är bara ett i raden.

Är då Anders Sundströms tes korrekt? Kan en höjdare aldrig be om mindre betalt, eller färre förmåner?

Jag vet då en som gjort det. Den nuvarande påven. Han har nobbat tidigare påvars förmåner i form av limousiner och fläskiga våningar. Inte ens den traditionella påveringen av guld ville han ta emot. Han valde silver, som är mindre pråligt.

Nåja, nu är Franciskus bara ledare för 1,2 miljarder katoliker. Det är förstås något annat att vara styrelseordförande i en svensk bank. Då kan man inte förnedra sig med att tacka nej till lite extra guld.

Det vore typ omoraliskt.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret på äldreboendet och försvann är ett undantag. Inte bara för att Jonas Jonassons succébok från 2009 är en sanslös skröna full av bisarra inslag, föga förankrade i vardaglig verklighet, utan också för att trafiken går åt andra hållet.

Hundraåringen, och många betydligt yngre, köar för att få komma in på äldreboendet, inte ut från det. Fast de flesta orkar inte hoppa in genom fönstret. Knapp gå in genom dörren heller.  I varje fall inte utan stödredskap. Numera måste man nämligen vara i riktigt dåligt skick för att få en plats, tycks det.

Ett mig närstående par, båda runt 80 år, bor kvar i sin villa i en norrländsk kommun. Två våningar plus källare. Hon sjuk i Parkinson sedan många år tillbaka, i dag oerhört bräcklig och svag. Han fortfarande fysiskt stark, men med allt större svårigheter att orientera sig i tillvaron. Nu har han till sitt eget förtret tvingats lämna bilnycklarna ifrån sig.

Hemhjälpen kommer morgon och kväll. Servar med mat och medicin. Det är bra. Men hur länge håller det? Det undrar bland annat sonen som bor i Malmö. Vi pratade om problemen häromkvällen. Då hade han nyss varit på besök hos föräldrarna och registrerat en tilltagande försämring av deras tillstånd.

För en tid sedan såg jag en intressant bild i Dagens Nyheter. Den var från Jakobsberg utanför Stockholm. Ett gäng äldre personer köade som tonåringar i väntan på en rockkonsert. Med tält och filtar och hela kittet. Timme efter timme. Fast de här damerna och herrarna, alla medelålders plus, väntade inte på en rockstjärna utan på en mäklare. De hoppades på chansen att få köpa sig ett seniorboende.

För några dagar sedan bjöd hustrun och jag ett gäng gamla vänner, alla i pensionsåldern, på lunch. Här hemma hos oss, alltså. Vi åt, och vi satt och pratade i flera timmar. Samtalsämnena varierade. Men ett av dem var lika väntat som amen i kyrkan. Hur blir det sedan, när vi tappar orken, när vi inte kan ta hand om oss själva och varandra?

Än så länge kan vi kliva ut genom dörren och försvinna för egen maskin dit vi behagar, när vi behagar. Men vad händer den dag då vi behöver kliva in genom dörren till en trygghet, som vi inte förmår att skapa själva?

Jag klev av pendeltåget på Stockholms central och gick ut på Vasagatan. Himlen grät.

Med uppfälld rockkrage och kepsens skärm ordentligt neddragen i pannan för att glasögonen inte skulle regna igen gick jag med raska steg förbi Rosenbad, mot Helgeandsholmen. Jag befann mig nu i den politiska maktens kvarter.

I ingången till riksdagshusets andrakammarsal bockades jag av på en besökslista och försågs med en plastbricka som markerade att jag inte var vilken vilsen vandrare som helst, utan en person med rätt att delta.

Deltagandet gällde denna gång ett riksdagsseminarium med rubriken ”Hur får vi fred i DR Kongo och ett slut på det sexuella våldet i landet?”. Kanske var det detta ämne som fick himlen att gråta denna gråa, trista decemberdag. Jag har själv haft nära till tårarna när jag på plats i Bukavu intervjuat kvinnor som utsatts för ett ofattbart sexuellt våld. Ett våld som har mindre med sexualitet att göra än med strategisk tortyr i krigets tjänst. Ett krig som i stor utsträckning har drivits, och drivs, av den giriga, samvetslösa jakten på landets enorma naturrikedomar.

Huvudpersonen i detta seminarium var doktor Denis Mukwege, den numera världsberömda gynekologen, grundare av och chef för Panzisjukhuset i Bukavu, östra DR Kongo. Hans huvudärende i Sverige var att ta emot Right Livelihood Award, även kallat det alternativa nobelpriset. Detta för sin kamp för mänskliga rättigheter och fred i Kongo. En kamp gestaltad i ett oförtröttligt arbete för att reparera och upprätta kvinnor, söndertrasade och förnedrade i brutala våldtäkter. Men också i ett lika oförtröttligt opinionsarbete i syfte att väcka omvärlden och få oss alla att se det fruktansvärda som skett och sker i östra DR Kongo.

Ännu ett pris att lägga till alla andra som duggar över Denis Mukwege, en skicklig läkare som fått sin utbildning tack vare stöd från Sverige (PMU, Pingstmissionens utvecklingssamarbete). Men det är inte dem han eftersträvar. Det är inte vad han vill ha. Han vill se fred i Kongo. Han vill ha en fred som bygger på rättvisa. Han vill se mänskliga rättigheter som också omfattar kvinnorna. Inte bara på papperet i högtidliga deklarationer, utan i verkligheten. Han vill ha ett slut på våldet.

I denna kamp för rättvisa livsvillkor för alla kongoleser, oavsett kön, i denna strid för mänskliga rättigheter på riktigt, i detta engagemang för Kongos kvinnor och barn som får betala priset för männens krig, sticker han ut hakan. Gång på gång. Vågar säga sanningar som svider på högsta politiska nivå. Vågar utmana.

Det har varit nära att kosta honom livet. Vid det senaste mordförsöket, i oktober 2012 utanför hemmet i Bukavu, sköts en av hans medhjälpare till döds. Själv undkom han som genom ett under.

Inte underligt att denne reslige kongoles med vemodiga ögon och en stark karismatisk utstrålning samlar mycket folk en helt vanlig decembervardag i Stockholm.  Man har hört om honom. Läst om honom. Sett honom på TV. Och de flesta deltagare på seminariet om fredens möjligheter i Kongo är, så vitt jag förstår, genom civila organisationer och politiskt arbete Dr Mukweges aktiva medkämpar i sitt sammanhang, på sin nivå.

Vart jag ser i andrakammaren denna dag ser jag bekanta ansikten, mest missionsfolk. Från PMU, från Läkarmissionen, från Diakonia, från andra håll. Det är faktiskt en härlig syn. All denna samlade goda vilja lyser upp decembermörkret. Den värmer också Mukwege, det ser jag i hans återkommande leenden.

Många ska tala denna dag. Biståndsminister Hillevi Engström. Forskaren Maria Eriksson Baaz. Representanter från olika organisationer som arbetar i Kongo. Margot Wallström, denna varmhjärtade stålkvinna från Kåge utanför Skellefteå med ministerförflutet. En bestämd dam som inte ens Göran Persson kunde sätta sig på. (Jo, han försökte.) Via EU kallades hon till FN som generalsekreterarens särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och konflikter. I den rollen såg vi henne gråta i mötet med Kongos våldtagna kvinnor och ryta i mötet med sega gubbar som instängda i sina högt svävande maktbubblor inte såg kvinnornas verklighet. Det var härligt.

Hon talar bra även denna dag, Margot Wallström. Med patos. Hon presenterar en önskelista. Hon tycker att allt går för långsamt. Att mer måste hända nu. Eller helst i går. Denna otålighet delas av alla som ger röst åt sina åsikter denna dag.

Denis Mukwege är förstås seminariets huvudtalare. Och som han talar! Berättar med rörelse om våldtagna och sönderskurna kvinnor som kommer till hans sjukhus i förhoppningen att de ska kunna räddas till ett någorlunda normalt liv. Ger en bild av den gärning som är hans, och som han vägrar att vika ifrån även om han och hans familj av säkerhetsskäl lever som fångar på sjukhusområdet.

Mest imponerad blir jag nog ändå hans analys av det som sker i Stora sjöregionen i Afrika. Han är kunnig, han är skarpsynt, och han räds inte att utmana omvärlden. Han är lite av en sträng magister och ömsint far på samma gång. Det är ingen motsägelse i detta; ibland måste människokärleken höja röster och ta i på skarpen. Just för kärlekens skull.

Nytt för mig är att han denna gång ser ett ljus i slutet av tunneln efter alla år av tomma löften och viktlösa deklarationer och luddiga fredsavtal. Han vågar till och med säga, att framtiden är på väg att ljusna för Kongos folk. Mukwege anger två skäl för sin spirande optimism. Skäl ett: Ramavtalet för fred och säkerhet i Stora sjöregionen som undertecknades i Addis Abeba den 24 februari i år. Skäl två: FN:s fredsbevarande styrkor på 20.000 soldater, som samarbetar med Kongos armé, har fått ett starkare mandat, så att man faktiskt kan agera och inte bara observera. Därtill kommer förstärkningen i form av en speciell insatsstyrka på 3.000 man. Under hösten har man med förenade krafter kunnat rulla tillbaka den tidigare framgångsrika rebellrörelsen M 23, som för bara några veckor sedan gav upp och lade ned sina vapen.

Jag har i flera år hört Mukwege efterlysa ett förstärkt FN-mandat, och denna decemberdag i Stockholm var han påtagligt nöjd med att det äntligen skett. För han vet att utan fred blir det inget stopp på flödet av våldtagna kvinnor som söker sig till Panzisjukhuset. Igen och igen, eftersom de som fått hjälp av Mukwege och hans team ofta kommer tillbaka efter några månader, brutalt våldtagna på nytt. Något som föder en känsla av hopplöshet hos alla parter.

Tar det då aldrig slut…

Nu. Kanske. Detta hopp skymtade rätt tydligt i Denis Mukweges tal, och när han lämnade talarstolen står seminariedeltagarna upp och ger honom en lång hyllningsapplåd.

Jag kan inte låta bli att jämföra Mukweges hoppfulla tonfall den 5 december 2013 med vad han sa när jag i oktober 2008 intervjuade honom om hans liv och gärning. Detta för min bok ”De glömda kvinnornas röst” (Libris). Då kände han som alla hans resor till EU, FN och USA:s kongress varit förgäves. Överallt lyssnade man artigt till hans berättelse om Kongos utsatta kvinnor och barn och tände små tomtebloss av löften – bloss som snabbt slocknade i tystnadens natt. Då, hösten 2008 när vi satt på hans kontor i Bukavu, var Mukwege mest förtvivlad.

Nu var tonen en annan. Och tydligen på realistiska grunder,

När jag lämnar andrakammarsalen och travar mot centralstationen är det mörkt, men himlen gråter inte mer, och inom mig bär jag ett ljus som tänts under seminariet. Jag tar tåget till Sollentuna, agerar barnvakt några timmar (välsignade barnbarn som bor runt hörnet), sitter sedan vid datorn någon gång fram på nattkröken.

Jag läste då nyheten om en annan stor afrikan. Nelson Mandela har denna dag lämnat oss, 95 år gammal. Kanske var det därför himlen grät.

Jag grät inte, för nyheten var inte överraskande, och att dö vid 95 förefaller naturligt. Snarare är det nästan onaturligt att denne människorättskämpe och frihetssymbol kunnat leva så länge, med tanke på hur han hanterats av sina förtryckare. För sin övertygelse att alla människor har samma värde betalade han ett högt pris – många år på flykt och 27 år i fängelse. En behandling som inte knäckte Nelson Mandelas motstånd mot den avskyvärda apartheidpolitiken.

Men det var först efter frigivningen 1990 som hans storhet visade sig i sin fulla glans. Ett enda bittert och hatfullt uttalande från den hyllade ANC-ledaren kunde ha orsakat ett blodbad utan like.

När Mandela valdes till Sydafrikas första svarta president 1994 hade fångarna  besegrat sina fångvaktare, och fångvaktarna kunde ha skäl att frukta för framtiden. Men den nyvalde presidentens hälsning var: ”Ingen ska vara rädd. Minoritetens hopp och strävanden måste vi ta med i vartenda beslut vi fattar. Denna process utesluter ingen. Det finns inga segrare och besegrade.”

Så stort. Så mäktig. Så väsensskilt från den gamla apartheidregimens hatfyllda filosofi.

Nelson Mandela valde försoningens och enhetens väg och blev ett föredöme för en hel värld.

När jag slutligen stänger datorn har det hunnit bli den 6 december. Det är mörkt. Men här och där ser jag ljus glimma i fönster och på balkonger, ty snart är det jul.

Och jag tänker att just nu är det två afrikaner som är mina stora etiska föredömen. Två ljus i mörkret, som båda har hämtat sitt inre ljus från barnet i krubban under den glimmande Betlehemsstjärnan. Fredsfursten, som redan för tvåtusen år sedan visade att förlåtelsens och försoningens väg också är segerns.