Föredrag som jag erbjuder

Leva livet ut

Ska man efter yrkeslivets slut bara dra upp årorna, luta sig tillbaka och passivt driva med tidens ström? Eller kan pensionärslivet vara fyllt av meningsfulla uppgifter och spännande utmaningar? Jag utgår i detta föredrag från min bok med samma titel, där jag väver ihop egna tanketrådar i ämnet med filosofers, författares och teologers reflektion över livets gåva och livets gång. Människolivets höstlandskap har sina dimmiga dalar, men bjuder också på färgsprakande höjder. Även genom de sista åren kan livsglädjen porla som en frisk fjällbäck. Om det handlar både boken och föredraget. Båda kryddas också med ett visst mått av humor, och, hoppas jag, rätt mycket självdistans.

Bli en passionär!

Jag har på senare år rest och besökt kyrkornas seniorarbete och hållit föredrag utifrån mina böcker Passionärerna (slutsåld) och Leva livet ut. Avsikten har varit – och är – att inspirera till ett aktivt och meningsfullt liv efter yrkeslivets slut. Jag fortsätter att resa med programmet Leva livet ut. 

Men i samarbete med Läkarmissionens tar jag detta ett steg vidare tillsammans med den suveräne visförfattaren och trubaduren Perla Bjurenstedt. Vi bjuder på ett unikt program med sång, musik, bilder och berättelser. 

Seniorerna utmanas att vara med och göra världen lite bättre genom att ge människor i utsatthet och fattigdom chansen till ett värdigt liv. Kvinnor, barn och flyktingar prioriteras i Läkarmissionens arbete, som är beroende av stöd från enskilda gåvogivare. 

Men programmet handlar också om att inspirera svenska seniorer som vill leva ett meningsfullt liv. Passiva pensionärer kan bli aktiva passionärer som lyfter blicken, ser utsatta människors behov och finner glädje i att engagera sig. Att hjälpa andra ger så mycket tillbaka!

Läkarmissionen bjuder på kalaset. Besöket kostar ingenting, om vi får berätta om Läkarmissionens viktiga arbete och lämna informationsmaterial till intresserade. 

Vill din seniorgrupp ha ett besök, kontakta birger.thureson@gmail.com

De reste sig och gick vidare

Alltsedan jag första gången mötte den kongolesiske läkaren Denis Mukwege 2006 har jag med stor beundran och fascination följt hans arbete på Panzisjukhuset i Bukavu, DR Kongo. Hans kamp mot bruket av sexuellt våld i krig och konflikt och för mänskliga rättigheter belönades 2018 med Nobels fredspris. Men den största belöningen – enligt honom själv – är den tacksamhet och värme som strömmar mot honom från alla de kvinnor som han räddat till livet, och till ett nytt liv, som skicklig kirurg.

Sedan starten 1999 har över 83 000 kvinnor (siffran från december 2024) utsatta för brutalt sexuellt våld  behandlats vid detta sjukhus, som tack vare Läkarmissionen, PMU och Sida en gång gjorde Denis Mukweges dröm till verklighet. Från Panzi utgår fortsatt stöd till dessa kvinnor som måste starta om sina liv, nästan alltid som den enda familjeförsörjaren – antingen har mannen dött i krig eller lämnat henne efter våldtäkten.

Jag har intervjuat många av dessa kvinnor – och Denis Mukwege. Först i boken De glömda kvinnornas röst, sedan i boken De reste sig och gick vidare.

I den senare har jag givit röst åt kvinnor som tack vare stödet från Panzi (och gåvogivare i Sverige) kunnat utbilda sig och starta någon form av verksamhet, och därmed nu kan försörja sig och sina barn, och sätta barnen i skola. Boken igenom ljuder hoppets röster som berättar för oss, att det inte är förgäves att ge stöd till utsatta människor. Vi kan göra skillnad!

Om detta handlar också mitt föredrag.

En visselblåsare av Guds nåde

 Den svenska baptistmissionären E.V. Sjöblom (1862-1903) slog i slutet av 1800-talet larm om grova missförhållanden i Fristaten Kongo (nuvarande DR Kongo), som ägdes privat av kung Leopold II av Belgien. En makalös plundring av Centralafrika pågick med hjälp av tvångsarbete och kungens egna armé, Force Publique. Sjöblom blev på sina resor i Afrikas hjärta vittne till ett pågående folkmord, utåt presenterat som ett civilisationsprojekt. Det som lockade kungen och hans affärsvänner var gummi, en eftertraktad råvara som kunde skördas i Kongos regnskogar. Min dokumentärroman Vittnet som vägrade tiga bygger alltigenom på fakta och berättar om folkväckelsens Sverige,  ett kusligt politiskt maktspel i Afrika, och samma grymma girighet som i dag får DR Kongo att blöda. Och den berättar framför allt om en modig missionär som kämpade för mänskliga rättigheter i Jesu namn. Mitt föredrag utgår från boken.

Den vindlande vägen från Vindelälven

till centrala Sollentuna

Min livsresa startade i den västerbottniska fjällvärlden, där far och mor var nybyggare. Vindelälven var under pojkåren min ”nöjesplats”, där forsarna utmanade och fiskarna ofta gäckade mina fångstförsök. Snart gick resan söderut, mot studier och jobb som journalist och resor i Afrika, Asien och Sydamerika. 

På livsvägen har jag mött och lärt känna många spännande personligheter – en av dem är fredspristagaren Denis Mukwege. En del har gjort avtryck i några av det 20-tal böcker jag skrivit.

Det viktigaste mötet gjorde jag under studieåren på Lidingö Folkhögskola, där jag blev förälskad i en blond dalkulla. Hon blev min fru och mor till våra två barn, Johan och Jenny.

 Ulla och jag har bott många år i Stockholmsområdet, men också på platser som Hällabrottet (Närke), Skellefteå och Miami. I dag bor vi i centrala Sollentuna, där hustrun ägnar sig åt konsthantverk och jag skriver artiklar och böcker när jag inte är ute och föreläser.

En av de föreläsningar jag erbjuder är alltså berättelsen i ord och bild om min livsresa. Den är inte märkvärdigare än någon annans resa, men varje liv är en bok, bara någon skriver den.