Denis Mukwege – helhjärtad, helgjuten, helt rätt pristagare

Hur nöjd är jag, på en skala ett till tio, med att Denis Mukwege blev en av två fredspristagare 2018? 

Tio. Tveklöst. 

Jag satt på Kungliga Biblioteket och studerade Ossian Egerbladhs skrifter om nybyggarlivet i Västerbotten när beskedet kom. Snabbt förflyttades jag från glesbygdernas glesbygd till ett den obeskrivliga trängselns Bukavu. Och till den usla vägen till Panzisjukhuset som regnet ibland förvandlar till en lervälling, lika hal som en vinterväg i Västerbottens inland. 

Jag fick lägga Egerbladh åt sidan för en telefonintervju i Radio Sweden och en artikel åt Dagen. Efteråt blev det svårt att ta upp nybyggartråden igen. Jag tog i stället pendeln hem till Sollentuna.

Dagen efter den stora dagen läser jag det som skrivits om fredspristagaren Denis Mukwege, läkaren med starka band till Sverige och svensk pingstmission. Allt jag jag läser – och hör i radio och ser på TV – om honom är positivt. Till och med den norska Nobelkommittén får beröm för sitt val, vilket inte är särskilt vanligt.

Så vad finns att tillägga?

En sak, för min del. En sak som inte nog kan betonas.

Denis Mukwege är en helgjuten person där ord och gärning hör ihop. Jag tror att det i hög grad bidrar till den självklara pondus han utstrålar. 

Det vimlar inte av sådana personligheter.

När Denis Mukwege tar till orda på den internationella arenan så lyssnar man. Lyssnar, även när han med en patos som gränsar till helig vrede kritiserar politiska och ekonomiska maktcentra. De som ihärdigt blundar för fattiga människors lidande. I det här fallen, DR Kongos kvinnor och barn som betalar ett högt pris för de elektroniska prylar vi inhandlar till en tämligen billig peng.

För våldtäkterna har ju blivit ett vapen i kampen om rikedomarna i Kongos jord, där coltan – som ingår i våra datorer och smarta telefoner – är den kanske mest eftersökta. Och som  råkar finnas koncentrerat i östra Kongo. 

Gång på gång talar Mukwege om vikten att omvärlden slutar att blunda för den plundring av hans hemland, vars effekter han dagligen möter på operationsbordet: kvinnors och barns söndersargade underliv. Han talar oförskräckt till de giriga om den samvetslösa girighetens pris. Han provocerar. Men vem kan protestera?

När han talar om detta vet ju alla, att han inte nöjer sig med ord. Han riskerar sitt eget liv för att hjälpa de drabbade, och för att göra dem till något annat än offer – till upprättade människor som inte längre tyngs av skam utan lyfts av hopp och framtidstro. Han väljer, för att tala med Bibelns språkbruk, den smala vägen. Den svåra vägen. Men den ena framkomliga, om hatet ska besegrad – kärlekens väg.

Helgjuten. En person som inte låter ord och handling leva separata liv, utan som gör det han säger och säger det han gör.

Är inte Denis Mukwege värd Nobels fredspris, då är ingen det.

Därför är jag glad idag. 

One thought on “Denis Mukwege – helhjärtad, helgjuten, helt rätt pristagare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *