Fler riktigt unga, fler barn, begår allt grövre brott. Vad göra?

Rättsväsendet rustas, straffen skärps, fängelser och anstalter byggs ut, fångvården bereder sig på att ta hand om 13-åriga interner – men det förebyggande arbetet är spretigt och osystematiskt. 

Det hävdar ett par redaktörer för en antologi från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) i en debattartikel i DN 2025-12-03. 

Hur kan samhället förebygga ungdomsbrottsIighet? Tio forskare har belyst den frågan i antologin. Redaktörerna har sedan lyft och formulerat tre viktiga åtgärdspunkter i deras resonemang. 

1. Fundera på brottslighetens orsaker och börja tidigt.
2. Stöd den som kan påverka.
3. Låt kunskap och långsiktighet styra. 

I detta material finns, enligt min mening, guldkorn. Som detta: ”Arbetet på att förebygga brott bör vara inriktat på att tidigt främja barns uppfattning om rätt och fel.”

Så självklart det låter. Så svårt det är i en kultur där rätt och fel omvandlats till subjektivt tyckande, där etiken blivit ett gummiband som kan töjas åt vilket håll som helst. Hur som helst. 

Och jag tänker att det var nog inte så dumt med söndagsskolan, där man utgick från bergspredikan och annat bibliskt stoff som snitslade en tydlig bana genom livet och satte en moralisk kompass i handen på barnen. 

I dag heter nog kyrkornas arbete bland barn inte söndagsskolan, utan något flashigare. Det viktiga är inte namnet, utan att kyrkorna satsar på barnens och samhällets framtid genom att ”främja barns uppfattning om rätt och fel”, för att citera DN-artikeln.

Under punkt 2 talar artikelförfattarnas om vikten av att samhället stöder vuxna i barns närhet. Föräldrarna först och främst.Och så lärarna. Viktigt, förstås.

I den tredje punkten understryks vikten av kunskap. Att det preventiva arbetet bygger på forskning. På en faktagrund. Och att de politiska blocken är överens om en långsiktig strategi så att inte åtgärdspaketen byts ut vart fjärde år. 

Samarbeta för barnens bästa. Ska det vara så svårt? Samarbeta så att samhället inte behöver låsa in 13-åringar. Borde det inte vara varje politikers målsättning?

Som en curlingsten sakta men obevekligt glider in mot sitt mål har vi de senaste dagarna nalkats den hoppfulla adventstiden med tända ljus som skingrar vintermörkret. Men alldeles ostört har det inte skett. 

Inför och under det märkliga kommersiella fenomen som kallas ”black week” har vi överösts av reklam som velat locka oss att köpa, köpa, köpa. Och återigen köpa. Har du redan en väl fungerande tv-apparat? Kasta den och köp en större. Är du redan utrustad med bra köksprylar? Vadå, byt ut! Köp nytt! Och även om du bara behöver ett plagg, köp två så får du det tredje på köpet! 

Ja, ni fattar. Ni vet. Ni har alla varit med om det. 

Samtidigt har en annans sorts vädjanden fyllt våra brevlådor. Hjälporganisationer av olika slag har velat få oss att öppna hjärtan och plånböcker och dela med oss av vårt överflöd till dem som saknar allt, eller nästan allt. Jultiden är gåvornas tid. 

Jag behöver inte läsa många reportage om vad som händer i Sudan eller Kongo eller Ukraina just nu för att  inse hur enorma behoven är. Hur många som tvingas fly från sina hem och hotas av svält och inte bara av en black week utan ett mörker utan slut. Och hur viktigt det är att vi inte dränks i den reklamflod som säger: Unna dig! Tänk på dig själv i första hand! Skaffa dig mer, ständigt mer! Mer än vad du egentligen behöver. 

Lät oss tända ljus i mörkret i stället för att valsa runt i en hysterisk konsumtionsdans som inte är begränsad till en vecka utan faktiskt ständigt pågår. 

Läkarmissionen är en av de organisationer som just nu satsar på katastrofhjälp åt Sudan. En gåva på 75 kronor betalar ett livsviktigt matpaket åt en utblottad och hemlös sudansk familj som inte ens drömmer om något som liknar ett svenskt julbord. 

Mer om det kan du läsa på lakarmissionen.se

Glad Advent! 

Ungdomstiden är fylld av frågetecken. När man blir gammal har de rätats ut och ersatts av utropstecken. Eller?

Fel. Helt fel. 

Sant är att ungdomen är en sökandet tid, när människan väljer väg. Vad ska jag utbilda mig till för yrke? Hur ska jag försörja mig? Vem ska bli min livskamrat?

Den sortens frågetecken har förmodligen rätats ut när man når pensionsåldern. Men efter arbetslivets slut dyker andra frågor upp och söker sitt svar.

Vem är jag nu, när inte yrket definierar mig längre? Vad är livets mening i det här läget? Är jag numera en belastning för samhället i stället för en tillgång? Vad ska jag göra med min tid när jag styr över den på ett annat sätt än tidigare?

Vi lever allt längre, och det tänjer ut spannet mellan det produktiva yrkeslivet och den sena ålderdom då vi behöver andras omsorg. Hur ska vi forma livet under denna mellantid, som kan sträcka sig över 20 år och mer?

Den frågan blir allt aktuellare i takt med att andelen äldre ökar – inte enbart i Sverige; det är en global trend. 

I USA har statusuniversitet som Stanford och Harvard utformat studieprogram för personer som är på väg att lämna höga och välbetalda poster inom näringsliv och samhällsliv för att bli pensionärer. Vem är de nu, när karriären är slut? Vad ska de göra av sina återstående friska år?

Om behoven bakom dessa kurser skriver David Brooks, författare och inflytelserik politisk analytiker och skribent i bland annat New York Times. Han gör det i en artikel i tidskriften The Atlantic. 

Brooks har mött och intervjuat en del av dessa vilsna själar som inte vet hur de ska hantera känslan av att förlora makt och inflytande. En företagsledare säger, att han fruktar två saker: döden och pensioneringen Av dessa två finner han pensioneringen mest skrämmande. 

Det finns, menar Brooks, en skevhet i vår västerländska kultur som försvårar övergången från yrkesliv till pensionärsliv. Han talar om obalansen mellan en instrumentell logik, som hjälper oss i karriären, och moralisk logik, som inte är lika entydig utan snarare fylld av paradoxer. 

Den instrumentella logiken är krass. Den är hårt inriktad på prestation, effektivitet och lönsamhet. Dess mål är meritokratin.  

Brooks avfärdar den inte. Den fyller sitt syfte när man ska ta sig fram här i livet, karriärmässigt och socialt. Men han är kritisk mot att den fått bli så totalt dominerande. 

Den moraliska logiken pekar i en annan, långt mer osjälvisk riktning. Genom att ge kan du få. Genom att mista dig själv kan du finna din rätta identitet. Genom att överlåta sig åt någonting större, någonting utanför jaget, vinner människan inre styrka.

Det är värderingskompassens riktning. Det gäller inte att besegra världen, utan att tjäna den. Bry sig. Bidra. Bygga. Tjäna, inte bara förtjäna. Det gör livet meningsfullt.

För bibelläsaren är det inte svårt att känna igen ekot från Jesu bergspredikan i Brooks text. Vilket inte är en slump; skribenten har en judisk bakgrund och en gudstro med starka influenser från kristendomen, inte minst från bergspredikan.  

Han ser positivt på de kurser i åldrandets konst som nu pågår på ett antal universitet, men han vill se utbildningen demokratiserad. Inte bara inriktad på en framgångsrik elit med ekonomiska resurser, utan anpassad till och tillgänglig för en bredare allmänhet. 

Och han uttrycker en förhoppning om att de äldre som söker och finner nya insikter om vad ett fullödigt liv är ska förmedla sin kunskap till yngre människor, mitt uppe i livet. Vi borde inte behöva vänta tills vi är 65 för att lära oss hur vi kan förändra våra liv, skriver han.

Det kunde inte sägas mycket bättre.

Rusta! Rusta! Rusta! 

Alla vill det, eller nästan alla. Mera vapen ska trygga freden. Och kanoner ger kulor i vapentillverkarnas kassa. För dem bär vår fruktan frukt. 

Det gäller att hålla Putin stången, om han nu inte kan hållas på gott humör – som man en gång försökte med Hitler, med uselt resultat. Då hjälper vapen. Tror vi. För visst hjälpte de en gång mot Der Führer och hans armé när de allierade kombinerade uthållighet med militär styrka?

Ja, det nazistiska Tyskland fick spö till slut – och stora delar av Europa var efteråt en rykande ruinhög. Men antisemitismen, Hitlers drivkraft, dog inte. Den bara gick ned i varv, som en motor på tomgång, och nu varvas den upp på ett sätt som skrämmer judar på flykt igen. Också från vårt land.  

Vapen dödar människor men inte idéer. 

Räcker det att knäcka despoter som Hitler och Putin för att bygga långsiktig fred? Räcker det att masstillverka moderna vapen som förvandlar människor och byggnader till stoft och aska? Blir allt frid och fröjd sen? Svar nej. 

En kvardröjande effekt är att mängder av tunga vapen tillverkade för krig hamnar i händerna på kriminella nätverk, också i vårt land. Så var det efter kriget på Balkan på 1990-talet. Så kommer det att vara efter kriget i Ukraina. Låt oss vara beredda på det. 

Det finns andra uppenbara risker med dagens enorma fokuseringen på militär upprustning. En sådan risk är att diplomati som syftar till avspänning tappar mark, ibland till och med föraktfullt avfärdas som ”woke”, ett fåfängt försök av losers att bygga en fredlig värld.  

I Studio Ett 2025-05-08 varnade Hans Blix för hajpen kring militär upprustning. Folkrättsexperten med en unik erfarenhet av internationell storpolitik efterlyste avspänningsperspektivet. Efter det kalla krigets slut kunde vi satsa mindre på militären och mer på nyttigheter som utbildning och välfärdsreformer. 

Men inriktningen på avspänning tycks nu höra historien till. Den har kastats på sophögen under applåder från politiker och opinionsbildare i praktiskt taget alla politiska läger . 

Jag uppfattar inte Blix som naiv. Han underskattar inte problemet Putin. Han skönmålar inte Ryssland. Men han är starkt kritisk till det tunnelseende som präglar dagens debatt. Det är en kritik jag delar. 

Jag säger inte att vi bör ha ett uselt militärt försvar. Men vi måste fråga oss vad vi – inte Donald Trump – anser vara en rimlig nivå. Och vi måste fråga oss varifrån pengarna till ett snabbt svällande försvar ska tas.  

I en DN/Ipsos-mätning stöder 56 procent av de tillfrågade väljarna ytterligare upprustning av försvaret. Drygt en tredjedel tycker det ska finansieras med nedskärningar på andra områden. Det man främst vill spara på är bistånd, bidrag och invandring. 

Dwight D. Eisenhower, general och överbefälhavare för de allierade i Europa under andra världskriget samt USA:s president 1953–1961, sa i ett tal strax efter Stalins död 1953, att varje dollar som används till vapen är en stöld från de fattiga. Han hade kanske inte så fel. 

Men när Putins krigsmaskin dundrar fram över ukrainsk mark och Trump beter sig som om Nato vore en kliande tvångströja, vad finns då för alternativ till en kostsam militär upprustning?

Det är en bra fråga. Jag har inget tvärsäkert svar. Men frågan borde i alla fall diskuteras.

Det finns mycket att hämta i diplomatins verktygslåda. Och det finns kraftfulla ekonomiska sanktioner som kan påverka Rysslands muskulatur. För att de ska komma till stånd krävs dock ett långt bättre samarbete över nationsgränserna. Men det nationella egenintresset tycks ofta starkare än det globala allmänintresse som stavas frihet och demokrati för alla. 

Det är tyvärr inte bara USA:s president Donald Trump som låter den nationella egoismen triumfera över allt annat.

En äldre man tappade kontrollen över sin bil och körde in i en folkmassa i Köpenhamn. Flera skadades, två svårt. 

Det blir förstås dramatiska rubriker. Och en rubrik säger sällan allt om den efterföljande textens innehåll. 

Så vad händer. Jo, någon lägger ut rubriken på Facebook med en kommentar om de förskräckliga muslimerna som bär sig åt på detta vis. Det sker förstås med VERSALER, så att alla ska förstå allvaret i budskapet. 

När jag påpekar att nyhetsartikeln, publicerad av SVT, handlar om en olycka föranledd av ett förarmisstag tas inlägget bort. Bara så där. Utan att ersättas av en ursäkt eller förklaring.  

Bara några dagar tidigare ser jag en inlägg, som någon av mina vänner på Facebook spridit. Det är en uppenbar förfalskning. Fake, som förmedlar en lögnaktig bild av verkligheten. Jag frågar efter källan. Min vän svarar, att posten lagts ut av en vän som han litar på. Men någon källa har han inte kollat. Han har ju bara delat. 

Det här är inget ovanligt. Men det är fruktansvärt otrevligt. Och farligt. 

I min barndom brukade pappa köra gödselspridaren på de magra åkertegarna ovan odlingsgränsen. Hästen drog. Pappa styrde, så att gödseln från ladugården kunde spridas så jämnt som möjligt. Det befrämjade den nyttiga växtligheten, den som gav näring åt människor och djur.

Men de gödselspridare som i dag härjar i sociala medier får bara ogräs att skjuta i höjden. De ser till att fördomar sprids och hatet växer. 

Man kan bli bedrövad för mindre.