Visar alla inlägg av Birger Thureson

Next Page

Hungerpandemi hotar miljoner

Över 30 utvecklingsländer hotas av en enorm svältkatastrof i coronavirusets spår, och det mesta av det jag hör i presskonferens efter presskonferens handlar att svenskarna inte bör sitta så nära varandra på uteserveringarna. Om vi inte gör det ska vi nog snart vara på banan igen. Ja, och så ska vi förstås tvätta händerna och nysa i armvecket. 

Photo by Ben White on Unsplash

David Beasley, chef för FN:s livsmedelsprogram WFP, slog larm häromdagen. Han använde begreppet ”hungerpandemi” när han talade om utvecklingsländernas situation. Han använde uttrycket ”bibliska proportioner”. Han menar, med andra ord, att det handlar om dödligt allvar för miljontals människor, som inte har några välförsedda uteserveringar att trängas på. 

I 10 av dessa länder stod redan tidigare mer än 1 miljon människor på branten till ett dramatiskt svälthot, enligt Beasley. Då handlar det inte om att gå hungrig till sängs, betonar han, det handlar om svält. Och svält leder till döden om matbristen består. Om ingenting görs.

Konflikter, vattenbrist, uteblivna skördar, översvämningar, invasionen av gräshoppor i östra Afrika …det finns mer än en förklaring till att situationen var desperat i många länder redan innan coronaviruset dök upp. 

Enligt WFP var livsmedelsförsörjningen otrygg för 135 miljoner människor under 2019. I slutet av det här året beräknas den siffran vara 265 miljoner, på grund av coronavirusets härjningar.

Kort sagt, miljontals människor hotas av svältdöden om världens rika länder inte bjuder till. Och gör det ordentligt. David Beasley vädjar desperat till FN:staterna om solidaritet över nationsgränserna. 

Inte minst i Afrika är läget mycket dystert på grund av pandemin.  Den 22 april hade kontinenten uppemot 25 000 bekräftade fall av corona. Statistiken redovisade omkring 1 200 döda i covid-19. Men då är vi bara i början av smittans framfart i Afrika, där viruset i skrivande stund gjort entré i alla länder utom två – bergslandet Lesotho och ö-nationen Komorerna. 

Världshälsoorganisationen (WHO) varnar för att upp till 10 miljoner afrikaner kan smittas under 2020. Imperial College, ett världsledande naturvetenskapligt universitet i London, säger i en prognos att minst 300 000 människor i Afrika kan dö i corona i år. Deras värsta scenario pekar på över 3 miljoner liv som kan gå till spillo på kontinenten före årsskiftet. 

Så vad gör vi, förutom att kolla så att vi håller oss smittfria genom att inte sitta för tätt på uteserveringarna nu när vårsolen värmer och gör oss hoppfulla igen? Vad gör världens rikaste länder för att världens fattigaste länder inte ska drabbas av en ofattbart våg av lidande och död? Det kan förebyggas om rejäla resurser frigörs och används rätt.

Detta skriver jag inte utifrån bristande respekt för problemen i vårt eget land och vår egen världsdel; inte heller utifrån en nonchalant attityd gentemot våra myndigheters och vår regerings arbete för att bromsa en pandemi och dämpa dess effekter. Absolut inte. 

Men jag gör det utifrån en önskan om att vi ska se alla människor som våra bröder och systrar, oavsett var på jorden de lever sina liv. 

Död press=död demokrati

Statsminister Svante Löfven eller någon av hans ministrar och/eller viktiga myndighetsrepresentanter står nästan dagligen bakom mikrofonerna och svarar på journalisternas frågor om hanteringen av coronakrisen. Ofta skarpt kritiska frågor. Och sedan går journalisterna från presskonferensen, håller avstånd för att inte smittas, men behöver aldrig frukta säkerhetspolisens tunga hand på sin axel. För här är det riskfritt att kritisera makten. 

Bra så.

I Dagens Nyheter läser jag en sorglig artikel om läget i Nicaragua, ett av Sydamerikas fattigaste länder, långvarigt plågat av konflikter, korruption och allmänt vanstyre. Där sätts mediernas representanter under hård press av president Daniel Ortega – gerillaledaren som en gång var med och störtade diktatorn  Anastasio Somoza men nu själv förvandlats till en maktmissbrukare av rang. Han styr Nicaragua tillsammans med Rosario Murillo Zambrana, hustru och vicepresident, och han behåller makten med hjälp av valfusk, skrämseltaktik och korruption. Och genom att terrorisera oppositionella och medier som vill vara självständiga. Obekväma personer riskerar att mördas, fängslas eller bara försvinna spårlöst.

I april 2018 kokade det över sedan folket tröttnat på president Daniel Ortegas tilltagande förtryck. Fredliga protester möttes med brutalt våld som krävde flera hundra människoliv, skadade långt fler, och fick många att lämna landet. 

Och jag tänker på alla journalistkolleger som jag mötte i de seminarier jag ledde i Managua år 2004. 

Sida beviljade ett miniprojekt, som gick ut på att stärka pressfriheten i landet. Gensvaret blev stort. Många ville vara med. 

Jag lärde mig snabbt att de nicaraguanska journalisternas villkor skiljde de sig starkt från vad jag var van med. Och deltagarna i semierna lyssnade med avundsjuk beundran på mina berättelser om hur svenska journalister kan granska och kritisera makten. Jag förstod att många av dem vandrade på tunn is praktiskt taget dagligen. Starka politiska motsättningar i landet var en ständig maning till försiktighet i yrkesutövningen. 

I dag är läget ännu värre. Under Ortegas nuvarande presidentskap – han innehade posten också 1985-1990 – har yttrandefriheten inskränkts kraftigt. Regeringen har skaffat sig näst intill total kontroll över medierna, tycks det. Hösten 2019 gav en av de sista oberoende tidningarna upp. El Nuevo Diario stängdes. Inte av ett förbud, utan genom att regeringen såg till att den inte fick papper till tryckning. Så kan man också göra.

Reportrar utan gränser, som kontinuerligt följer och rangordnar utvecklingen för pressfriheten i 180 länder, konstaterar att Nicaragua i fjol halkade ned från 90 till 114 plats. Det är en djupdykning som sticker ut i organisationens kartläggning.

Utan yttrandefrihet och pressfrihet, ingen demokrati. Så även om jag tycker att svensk coronajournalistik ibland kan bli lite tjatig, så förblir jag evigt tacksam för att journalisterna ställer tuffa, kritiska frågor till makten även i ett kritiskt läge. Och att de kan göra det utan risk att mista sin lön, eller rent av sitt liv. 

Man saknar inte kon förrän båset ät tomt, säger ett gammalt ordstäv. Så är det kanske också med demokratin. 

Corona, DR Kongo och vi

Den 16:e februari kom jag tillbaka från ett besök i Bukavu i Kongo-Kinshasa, där jag bland annat intervjuade fredspristagaren Denis Mukwege och ett antal våldtagna kvinnor som fått hans och hans understödjares hjälp att resa sig och gå vidare med sina liv. Resan gjorde jag ihop med folk från PMU.

Nu råder nationellt undantagstillstånd i det centralafrikanska landet. Gränserna är stängda för besökare från länder där corona konstaterats.

”Om coronaviruset kommer till Kongo så blir det mer än katastrofalt”, förklarade min tolk Ali Bitenga för mig. Han är forskningsassistent vid Panzistiftelsen i Bukavu.

Nu har det hänt, och jag kan bara hoppas att katastrofen uteblir. Eller går att begränsa. Och att vi svenskar inte gått in i en mental karantän som hindrar oss att bistå ett av världens absolut fattigaste länder som just genomlidit sitt tionde utbrott av ebola. En virusvåg som tog 2264 liv i Nordkivu, men som nu tycks ha lagt sig. Tillfälligt? Det vet ingen.

Vid årsskiftet hade det senaste utbrottet av mässling i Kongo-Kinshasa tagit över 6000 liv under 2019, enligt Världshälsoorganisationen WHO. Striden mot denna dödsängel fortsätter.

I ett land lika stort som Västeuropa och med en ytterst bristfällig infrastruktur är kampen mot epidemier en oerhörd utmaning. Inte minst i östra delen av landet, där väpnade rebellgrupper fortfarande härjar och härskar. Under den senaste vågen av ebola i Nordkivu tvingades Läkare utan gränser att stänga två av sina baser för kampen mot viruset på grund av oroligheterna i området.

Vad händer om coronaviruset sprids till denna del av DR Kongo? En sak är säker, då kommer kyrkor och andra organisationer i det civila samhället, som är mer närvarande och aktiva på marken än landets regering, att få en oerhört viktig roll. 

I en artikel som publicerades i OmVärlden den 12 mars säger Michel Yao, WHOs chef för krishantering, att om de fattigaste länderna i Afrika drabbas lika hårt av cornonaviruset som Kina gjorde, då hänger utgången i hög grad på bistånd och bidrag i form av pengar, hjälp och utrustning från hjälporganisationer. 

Det är därför jag hoppas att vi svenskar inte låst in oss i en mental karantän, utan att vi sätter människan först. Oavsett var hon bor. I kampen mot ett gränslöst hot måste också vår medkänsla vara gränslös. Och, när så krävs, omsättas i handling. 

Min julafton med SS

Jag läser i tidningen att få svenskar vill jobba på julafton. Informationen får mig inte direkt att tappa hakan av förvåning. Det är ganska självklart att folk vill vara lediga denna utpräglade familjekväll, och helst tillbringa den med nära och kära. 

Men alla kan inte vara lediga. Samhället måste fungera också en julhelg. Sjukvården kräver insats av personal. Likaså trafiksystem, och många andra saker. 

Jag var strax över 20 år den enda gång jag jobbat en julafton. Och det var, om jag säger så, fritt valt arbete. Jag gjorde det inte för att jag var tvungen, utan för att jag ville. Alternativet var att sitta mol allena på ett studentrum.

Utvandrad från södra Lappland (Sorsele socken) finansierade jag mina studier på Lidingö Folkhögskola med att jobba sommarlov och helger på SS. Som inte ska förväxlas med SS (Schutzstaffel) i Hitlertyskland, utan var det som i dag kallas Stockholms Lokaltrafik (SL) men då hette Stockholms Spårvägar (SS). Jag var spårvagnskonduktör i uniform med blanka knappar och skärmmössa, inte alldeles olik dressen man bar i det andra, hemska SS. Men i stället för gevär hade jag en konduktörsväska i en rem över axeln. Rör för mynten utanpå, biljetthäften inuti. Fredligare kan det inte bli.

En julhelg hade jag inte råd att ta tåget hela den långa vägen hem utan anmälde mig som frivillig på SS. Då blev väl en ordinarie konduktör med hem och familj i kungliga huvudstaden glad, antar jag. Men jag gjorde det inte för mitt goda hjärtas skull, utan för att jag tyckte det var intressantare än att sitta ensam på ett rum. Och dessutom behövde jag pengarna.

Det blev en riktigt fin julafton. Folk var glada och uppsluppna, önskade konduktören God Jul, och av någon fick jag till och med en stor ask choklad! Så tycks inte synd om mig i efterhand.

Men tänk gärna på dem som jobbar under julen, och om du inte ger bort en chokladask så kan du gärna säga ett uppmuntrande ord till dem som ser till hjulen rullar också under denna helg. Det är de värda. 

Allt är inte mörker – inte ens i november

Nej, november är inte min favoritmånad. Dagar fyllda av en grå, pinande vind som driver det kalla regnet genom alla skyddande höljen – åtminstone känns det så – är inget att längta efter resten av året. 

Men nu är vinterdäcken på, vilket innebär att jag accepterat den rådande verkligheten, och snart ska vi tända det första adventsljuset, och då ligger det värsta bakom. Vad man än kan säga om november, det är en månad då man sträcker sig framåt i längtan.  Efter ljusen i advent. Efter julens glädjefyllda tid. Och sedan, längre fram, de förlängda dagarna, vändningen mot vår och sommar.

Men det finns ju annat än vädrets vresiga verklighet som kan fördystra sinnet. Medierna speglar bristningar i den kulturella väv där respekten för tro och tradition varit bärande inslag. Troende kristna kan lätt bli skrämda av den okunnighet och fördomsfullhet, och ibland rena rama illvilja, som slår emot en som en iskall våt vägg i november. 

Men Mästaren sa ofta till sina lärjungar: Var inte rädda! Ett ord att hålla fast vid här och nu. Var inte rädda! Ljuset besegrar även novembermörkret. 

Och kanske ska vi fokusera mera på det halvfulla glaset än det halvtomma. 

Ibland förvånas jag över de glimtar av gudsrikesljus som tränger igenom sprickorna i ateismens försvarsmur i vår tid. Kunde Berlinmuren rivas, mot alla odds, så kan också den muren rasa. 

Jag tänker bland annat på de svängrum profeten Joel (Halldorf) får i Expressen, där han lika oförskräckt som begåvat för evangeliets talan i en press där helt andra röster brukar dominera. 

Och jag tänker på ärkebiskop Antje Jackeléns griftetal vid begravningen av Sara Danius i Storkyrkan i Stockholm. En fullödig, varm, kristocentrisk predikan  som i dag (9/11) publiceras i Dagens Nyheters kulturdel. 

Allt är inte mörker. Inte ens i november.