Han satt i morgonsolen på en parkbänk i Santa Catalinaparken i Las Palmas. En gammal, till synes luggsliten man. Nedåtböjd, som om han betraktade sina egna skor. En uteliggare som nyss vaknat och höll på att veckla ut sig. Trodde vi.
Jag satte mig med min bok i solstrimman på samma bänk. Min hustru slog sig ned på bänken strax intill med sin stickning. Fontänen skvalade fridfullt i bakgrunden.
Men så reste sig den gamle, log mot mig och gick fram till min stickande hustru och kommenterade hennes verksamhet. På spanska. Jag blandade mig i. På engelska.
Vi hade mött Manuel Giménez Rueda, en 88-årig medicine och filosofie doktor (jag fick hans visitkort). Född och uppväxt i Marocko. Senare i livet forskare på universitet i Spanien och USA, bland annat. Numera bosatt någonstans vid Medelhavet (hans engelska var lite ringrostig, och vår orientering i området skral). Manuel vistas långa tider i Las Palmas, som påminner honom om Marocko. Här hjälper han till ibland på ett sjukhus, som volontär. Exakt vad han gör där förstod jag inte, men hans specialitet är luftvägar. Nej, inte flygtrafik, utan andningsorgan. (På Amazon kan man köpa hans bok ”Prevencion y Rehabilitacion En Patologia Respirato”.)
Manuel berättade att han håller sig i form med promenader och styrketräning. Tvåkilosvikter bara, tillade han för att dämpa vår beundran, som tydligen sken igenom.
När mannen vi trodde var en uteliggare traskade iväg såg hustrun och jag på varandra. Som man kan lura sig av det yttre. Av skalet som döljer kärnan.
Det är härligt med gamla vänner. Men det är uppfriskande med nya möten som lär oss, att man inte ska döma någon efter det yttre. I synnerhet inte på avstånd. För att lära känna en människa något litet måste man komma nära. Prata. Dela livsberättelser, om än i all korthet.
Paulus tröstade nog inte bara sig själv när han skrev till korinterna, att även om vårt yttre bryts ned som ett fallfärdigt ruckel så kan den invärtes människan förnyas dag för dag. Och att det är viktigare än den synliga fasaden.
Alltså – det är inte skalet som räknas, utan kärnan. Det lär man sig inte på Facebook bland alla ”fiiiina du” och ”snygging”. Men man kan bli påmind om det på en parkbänk bredvid en människa som ser ut som en uteliggare.
Och det gäller faktiskt även om den personen verkligen är en uteliggare; man behöver inte vara en vältränad filosofie och medicine doktor för att vara en kärnfrisk människa.
(Denna text publicerades i Dagen 2018 12 18)
Nyttig läsning.
Stämmer till ödmjuk eftertanke.