|
|
Just nu håller jag på och läser det senaste numret av tidskriften Axess. Ja, inte hela tiden, förstås, det här är en tidskrift som kräver sin tid, men också rikt belönar den som ägnar texterna sin uppmärksamhet.
I går kväll gjorde jag annat, nämligen såg TV-dokumentären Page one – ett år på New York Times (välsignade SVT-play). En mycket intressant spegling inte bara av tidningarnas tidning utan också av hur en hel bransch skakas av brutala omställningskrav på grund av ny teknik, nya vanor och annonspengarnas flykt.
I det läget ökar affärsintressets makt på de traditionella publicisternas bekostnad. Bokstäverna hamnar i siffrornas skugga. Redaktionerna krymper, journalistiken tunnas ut, tidningar som ingen trodde skulle beröras av krisen ger upp andan och dör. Nätets kostnadsfria nyhetsflöde tar över, ett osorterat flöde där väldigt mycket saknar den professionella journalistikens krav på källkontroll och värdering. Och språklig förpackning.
I det läget är jag glad över att det finns tidskrifter som Axess, tidskrifter som fördjupar, ger bakgrund, tillhandahåller instrument för utvärdering, vidgar horisonter. Och som gör det i välskrivna texter av kunniga skribenter. Det betyder inte att jag nickar instämmande till allt, men att jag blir en smula klokare också av texter där jag inte delar varje uppfattning.
I det senaste numret av Axess, som just nu ligger bredvid mig på skrivbordet, är temat ”Förebildens makt”. Ett angeläget ämne i en tid, när de eviga värdena förnekas samtidigt som personfixeringen i nuet tilltar.
Johan Lundberg ställer i sin ledare frågan om man verkligen i vår tid får hävda att ett agerande är bättre och mer eftersträvansvärt än något annat. Hela tidskriftsnumrets rungande svar är ”ja”.
Ledaren sätter in Europas blodiga historia under 1900-talet i en filosofisk kontext. ”Våld och förintelse är de självklara konsekvenserna av den nihilistiska förkunnelsen där inga tidlösa sanningar sägs existera…” Ledarskribenten talar om den förlorade förståelsen av ”att civilisationen hörrör dels ut tidlösa distinktioner mellan ont och gott; dels ur insikten om att människan får sin värdighet och sanna identitet inte genom vad hon är i egenskap av kött och blod utan genom sin andliga strävan efter vad hon borde vara.”
Tänkvärt. Läsvärt. Lite omtumlande. Liksom mycket annat i detta nummer av Axess, där superidolen Zlatan inte på vanligt vis framhålls som förebild utan som ett varnande exempel och kallas för en auktoritär personlighet med despotiska fasoner.
Bara det!
Hur många svenskar kommer att sitta klistrade framför TV:n klockan 21.00 lördagen den 26 maj för att följa Eurovision Song Contest i Baku? Vet inte, men några miljoner handlar det om. Hur många världsmedborgare följer evenemanget? Jag har inga siffror, anar bara att antalet är svindlande.
Och vad kommer alla dessa miljoner att få se? En andlöst glittrande show i megaformat, förstås. Underhållningsindustrin kan sin sak. Och någon brist på ekonomiska resurser tycks det inte finnas. Inte på det här området.
Men bakom det TV-sända glittret i Azserbajdzjans huvudstad finns en annan verklighet. Det vi får se är den fria företagsamheten på scenen, varvad med regimens friserade bild av landet. Det vi inte får se är förtrycket bakom kulisserna i en korrumperad diktatur.
Landets konstitution garanterar religionsfrihet. Landets regim tar sig dock friheten att agera på tvärs mot denna garanti. Alla religiösa grupper måste registreras av en statlig kommitté, SCWRA. Och religionslagen från 2010 är inte att leka med.
Forum 18, en norsk människorättsorganisation med speciellt fokus på religionsfrihet, ger ett exempel. En domstol i Baku stängde den 25 april Grater Grace Protestant Church, på SCWRA:s begäran. Varje religiös aktivitet av denna kyrka eller dess medlemmar är genom domstolsutslaget olaglig och leder till straff.
Beslutet kommer att överklagas av den drabbade kyrkan. Vad det nu kan leda till.
Alltså, full frihet på den extremt mediebevakade scenen i Baku den 26 maj. Förtryck och förföljelse bakom kulisserna. Något att tänka på för den hord av journalister som kommer att flockas kring drinkarna och snacksen och den bild av läget i landet som regimen serverar.
Vilken kvinna! Dagens Nyheter berättar om 81-åriga Gertrud Lyrung, en pensionerad gotlänska som varje sommar guidar ihop en massa pengar som går till bistånd åt behövande. Och plötsligt går det upp för mig, att jag faktiskt har sovit över några nätter hemma hos den pigga baptisttanten.
Det var för några år sedan, när Dagenreportern Hasse Boström och jag behövde logi under Almedalsveckan. Gertrud, som är änka, hyrde ut ett par rum i sin tegelvilla utanför ringmuren. Pengarna gick till Benin i Västafrika, där hon också spenderar lönen för sitt guidejobb. Och där den strävsamma gotländskan blivit en livlina för föräldralösa barn och aids-sjuka i behov av medicin. Enligt DN gnetar hon ihop mellan 30 000 och 40 000 kronor per månad, från april till oktober. Pengar som den pensionerade mellanstadieläraren anser att andra behöver bättre.
Bra jobbat, Gertrud!
Hon skulle ha platsar bra i min bok ”Passionärerna” (Libris), som kommer ut nu i mitten av maj. Där har jag intervjuat seniorer som gått vidare i meningsfulla uppgifter efter avslutat yrkesliv. I boken kommer läsaren att möta personigheter som teaterchefen Kjerstin Dellert, expolitikerna Bengt Göransson och Thage G. Peterson, missionären Marianne Johansson, musikmakarna Gun-Britt och Lars-Erik Holgersson, med flera.
Jag är faschinerad av den här sortens människor, som inte sätter ett bittert fokus på sig själva när de inte längre är kvar i strålkastarljuset eller inte längre är efterfrågade på den vanliga arbetsmarknaden. De som ser möjligheterna att ändå påverka samhället och göra världen en smula bättre. Bara genom att se grannens behov, och agera. Eller, som i fallet Gertrud Lyrung, se utsattheten hos barn i en helt annan del av världen. Och göra något åt det.
Baptisttanten i Visby, som redan i barnaåren greps av missionärernas berättelser om en värld långt bortom stadens medeltida murar, kom inte med i min bok.
Hon är värd en helt egen, om jag ska döma av det fina reportaget i DN.
Kjerstin Dellert kan tyvärr inte, som hon tidigare lovat, medverka vid releasen av min bok ”Passionärerna” (Libris). Trist. Men i hennes ställe kommer ”Malmskillnadsgatans ängel”, Elise Lindqvist, en annan av de i boken intervjuade passionärerna. Ingen dålig ersättare! Tid: Tisdagen den 15 maj klockan 13.00. Plats: Filadelfiakyrkans Birkasal, Rörstrandsgatan 5, Stockholm. Välkommen!
Det är nu länge sedan Kjerstin Dellert sa ja till medverkan vid bokreleasen och skrev in datumet i sin kalender. När jag sedan läste i tidningarna om att hon skulle genomgå en canceroperation tänkte jag, att nu blir det väl inget av med det.
Nu låter det som om jag tänker mer på min bokrelease än på den passionerade Kjerstin Dellert, operastjärnan som inte lät pensioneringen från Operan vara övergången från ett aktivt till ett passivt liv. Men riktigt så är det inte.
Visst känner jag spänning och en viss nervositet inför nedkomsten. Hur blir det att hålla det nya boklivet i sin hand? Hur kommer ”Passionärerna”, skriven med svett och möda och en massa glädje, att tas emot? Visserligen är jag inte förstfödare. Ändå…
Men mitt möte med Kjerstin Dellert under arbetet med boken gjorde mig genuint intresserad av denna människa. Hon är en vulkan, full av inre eld, som vägrar sluta mullra och påkalla omgivningens uppmärksamhet. I samband med pensioneringen satsade hon sin tid och kraft på att rusta upp och sparka igång Confidencen, som är Sveriges äldsta rokokoteater. Den var då ett förfallet förråd. Nu är den återställd, vid liv, och full av aktiviteter. Ungefär som härskarinnan, teaterchefen Kjerstin Dellert, efter canceroperationen.
I bokintervjun berättar hon om livsresan och livsprojektet som började när anställningen vid Operan tog slut, och ger goda råd till blivande och nyblivna pensionärer som söker ett meningsfullt liv efter yrkeslivet.
När jag ringer och försiktigt kollar hälsotillståndet efter operationen möts jag av den energiska operarösten. Som på min fråga om hälsan säger:
– Tack, jag är frisk. Jag sitter just och repeterar med Börje Ahlstedt.
Och så försäkrar hon att en cancerdiagnos inte är detsamma som en dödsdom. Livet går vidare. Jag vet, säger jag. Här delar vi faktiskt samma erfarenhet, även om min cancer var en annan sort.
Ja, och så skrev jag en blogg om hennes medverkan. Men bara någon timme efter det att jag lagt ut texten på nätet ringde Kjerstin Dellert. Hon beklagade djupt att hon måste ge återbud. Inte på grund av sviktande hälsa, dessbättre, utan därför att en Strindbergsföreställning för skolelever där hon medverkar blivit en sådan succé, att man beslutat köra dubbla föreställningar, klockan 10.00 och klockan 13.00, den dag bokreleasen äger tum.
– Jag beklagar, jag styr inte över detta, sa hon.
Sådant händer förstås, men trist var det. Nå, var fanns då en god ersättare som jag kunde intervjua om bokens tema, hur man går vidare med sitt liv på äldre dagar?
Elise Lindqvist, förstås, ”Malmskillnadsgatans ängel”. Eller ”morsan” som hon kallas av de prostituerade tjejerna i Stockholms city. Vid 74 års återfinns hon i princip varje fredagsnatt på Stockholms prostitutionsstråk som stöd och hjälp för de kvinnor, vars öde hon en gång delat.
”Varför ska jag sitta och mysa i tv-soffan där hemma när det finns människor som behöver mig?” säger denna passionerade pensionär i intervjun i boken.
Kjerstin Dellert och Elise Lindqvist är ett par av de tolv personer som jag intervjuat i ”Passionärerna”. De övriga är: Bengt Göransson, Thage G. Peterson, Elver Jonsson, Martin Lönnebo, Marianne Johansson, Marianne Henriksson-Holmström, Lennart Nyholm, Birgit Karlsson, Gun-Britt och Lars-Erik Holgersson.
En del är offentliga personer, andra kända i en snävare krets. Men de har en sak gemensamt: de har gått vidare i meningsfulla uppgifter efter uppnådd pensionsålder. Och de är passionärer som generöst delar med sig av erfarenheter och goda råd.
Jag hoppas förstås att boken ska ge inspiration och förmedla livslust och framtidstro åt människor som uppnått mogen ålder. Och så hoppas jag att många ska komma till bokreleasen, där jag ska berätta om boken, intervjua Elise Lindqvist, och kanske ytterligare någon.
Inför en rejäl trängselskatt på det politiska mittfältet, och Sverige kan utan problem finansiera skola, vård och omsorg. Där är nämligen partitrafiken tätare än någonsin.
Fredrik Reinfeldt har lett moderaternas marsch från högerkantens glesbygd mot det tätbefolkade mittens rike. Med framgång, om ett partis framgång ska räknas i antalet röster, och hur ska den annars mätas.
Håkan Juholt vinglade omkring en stund på vänsterkanten, bejublad av de ideologiska övervintrarna med rötterna i 60-talet och 70-talet. Sedan bar det utför, ned i diket, i sällskap med opinionssiffrorna.
Och nu gör Håkan Löfven en Reinfeldt och tar ut kursen mot mitten, fast från andra hållet. En viss otydlighet prioriteras eftersom politiken ständigt ska förnyas. Politik är en process, sägs det från båda de stora partierna, vi är på väg. Väljarnas roll blir att vänta och se hur politikerna avläser stämningar i tiden som sedan ska omvandlas till politik, fast försiktigt, eftersom nya stämningar hela tiden uppstår och kräver anpassning av den politiska kursen.
Eller hur man nu resonerar.
Jag är inte mycket för extremister. Varken på högerkanten eller vänsterkanten. Så vad gnäller jag för?
Det jag efterlyser är bara en smula ideologisk övertygelse och fasthet och lite mindre vänta och se vart vinden tar vägen. Nu står partirepresentanterna där om ett gäng skidskyttar med fingret på avtryckaren och blicken på vimplarna som berättar hur det blåser.
Ett politiskt parti bildas utifrån en idé som ger profil åt partiets politik. Om den profilen ständigt slipas ned och slipas om beroende på trender i tiden då slipas också skälen för partiets existens bort.
Kanske det räcker med ett opinionsinstitut som ständigt mäter väljarnas preferenser och levererar resultatet till en färglös regering vars uppgift är att verkställa önskemålen, i mån av resurser.
Fast vi behöver kanske partierna för att få in trängselskatten i mittens rike och därmed skapa nödvändiga resurser.
Vi glömmer lätt att afrikanska konflikter ofta har sin bakgrund i en historisk europeisk nonchalans. Under en period på tjugo är delade de vita kolonialmakterna upp den rika kontinenten mellan sig med raska snitt. De sår man skapade blöder fortfarande.
Just nu drar det ihop sig till ännu ett afrikanskt krig. För nio månader sedan skapades en ny stat i denna världsdel, när Sydsudan skildes från Sudan. Nu drar man samman trupper på båda sidor om den oklara gränsen, där oljan ger bränsle åt en gammal konflikt med ett komplicerat rotsystem.
”Illa dragna imperialistiska gränser som skar tvärs över stammar eller på ett olyckligt sätt slog ihop alltför många skilda folk har skapat mycket våld i Afrika”, heter det i en artikel i The Economist om denna konflikt.
Uppdelningen av Afrika inleddes omkring 1880 och var i stort sett fullbordad när det nya seklet bröt in. Då hade de europeiska stormakterna styckat upp Afrika sig emellan. I boken ”Söndra och härska” skriver författaren Henk Wesseling: ”De mest chockerande med uppdelningen av Afrika är kanske inte vad man gjorde, utan lättsinnet med vilket man gjorde det.”
Det är milt uttryckt. Ordet ”lättsinne” skulle här lätt kunna bytas ut mot ”hänsynslöshet” utan att man gjorde våld på sanningen.
Jag besökte södra Sudan för ett par år sedan, alltså drygt ett år före självständigheten. Överallt mötte jag en stark längtan efter att slippa styret i norr. Det var inte svårt att förstå.
Skilsmässan har dock inte gjort slut på konflikten. Båda sidor vill gärna få vårdnaden om oljefältens rikedomar. Men i bakgrunden ser jag en annan konfliktorsak. Jag ser de europeiska makthavarna lutade över kartor, utbredda över väldiga skrivbord under glansfulla konferenser. De diskuterar och ritar sina streck utan att bekymra sig om något annat än rikedomar som ska fördelas.
Människorna? Afrikanerna? Ja, vart tog de vägen i konferensrummens dimmor av tobaksrök och doften av fin konjak?
Marocko ockuperade Västsahara i mitten av 70-talet när den gamla kolonialmakten Spanien drog sig tillbaka. Marocko motsätter sig varje tanke på självstyre för det ockuperade området, och svenska regeringar har hittills hänvisat till FN:s medlingsuppdrag.
När riksdagens utrikesutskott skulle besluta om hur Sveriges ska agera i EU i denna delikata fråga, så fanns en socialdemokratiskt reservation som gick ut på att erkänna Västsahara. Skrivningen stöddes av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Men när Sverigedemokraterna ville ansluta sig fick Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin kalla fötter. Eller om det nu var allergiska utslag. Han hoppade i alla fall av sitt eget förslag i utskottet.
”Jag deltar inte i ett sådant spel”, säger Ahlin till TT.
Men det är just det han gör. Spelar. Ett ovärdigt politiskt spel, dessutom, som ger Sverigedemokraterna ett inflytande de inte förtjänar.
Om Socialdemokraterna anser sig komma med goda och välgrundade förslag bör de väl inte förbjuda någon att stödja dessa goda förslag. Att fly från den egna politiken tyder ju snarast på att man inte tror på den.
Men så illa är det väl inte? Vad säger Stefan Löfven?
Nej, visst ja. Han säger ingenting.
Mediernas avslöjande om Sveriges samarbete med diktaturstaten Saudiarabien på det militära områden fortsätter. Och fortsätter att oroa. Ledande politiker tvår sina händer för att kunna peka med ett rent finger på sina motståndare.
Nu senast kom Svenska Dagbladets avslöjande om hur Sverige sedan 1987 hjälpt Saudiarabien att bygga enorma underjordiska anläggningar för förvaring av bränsle som kan användas vid krig och andra nationella kriser. Statsminister Olof Palme var personligen mycket pådrivande när avtalet skrevs med diktaturstaten.
Aftonbladet nämner saken på ledarplats men vill av helst tala om det som hänt i närtid: ”Turerna kring själva vapenfabriken och regeringens försök till mörkläggning är en rent borgerlig affär” (26/4).
Man kan förstå tidningens reaktion – skandalen ska helst inte få kleta ned Socialdemokraterna. Men historien om vapenfabriken (som aldrig blev av) saknar inte socialdemokratiska aktörer.
2005, när Göran Persson regerade med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, undertecknade den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund ett mycket långtgående försvars- och säkerhetspolitiskt samarbetsavtal med Saudiarabien. I avtalet sägs bland annat: ”Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt for sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land.”
Kan det sägas tydligare? Här ger en socialdemokratisk regering grönt ljus för svenskt bistånd till saudisk vapentillverkning. Vapenfabriken är inte, som Aftonbladet påstår, en ”rent borgerlig affär”.
Detta säger jag inte för att försvara den borgerliga regeringen. Från det hållet kan man inte enbart skylla på socialdemokratiska avtal i det förgångna. Det har funnits möjlighet att kliva av. Det har inte skett. Det har gått att säga stopp. Vilket inte gjorts.
Om man inte enbart stirrar på Saudiarabien utan ser till Sveriges generella iver att sälja vapen har Moderaterna och Socialdemokraterna en samsyn som är ovanlig på andra områden. Svenska arbetstillfällen och inkomster väger tungt. Tyngre än mänskliga rättigheter, som inte tycks väga mer än papperet där de garanteras.
”Varken socialdemokrater eller moderater har särskilt mycket att vara stolta över”, skriver Aftonbladet helt riktigt. På ytterligare en punkt är jag beredd att hålla med ledarskribenten. I den nuvarande regeringen har moderatministrarna Carl Bildt och Ewa Björling kommit för lätt undan.
Människorättskämpen Elizardo Sanchez, Kubas kanske mest kända dissident, har fängslats. Igen. Jag läser det i Dagen, och det gör ont. Jag glömmer aldrig mitt möte med denna moraliska gigant i hans hem i Havanna den 26 januari 2000.
Minnesbilderna flödar,men är otydliga. Som tur är har jag kvar mina anteckningar från resan, som påtagligt kom att påverka mitt liv. Helt enkelt därför att jag där och då mötte människor som var beredda till oerhörda personliga uppoffringar i den fredliga kampen för åsiktsfrihet och yttrandefrihet. För demokrati. För mänskliga rättigheter.
Och alla såg de upp till Elizardo Sanchez, som blivit och förblivit deras språkrör, trots att det kostat honom många vidriga år i fängelse.
Vi möttes i hans hem, ett hus där han bodde med sin bror och mor. Hustrun och de två barnen hade flytt till Miami. Castro såg gärna att också Elizardo lämnade landet. Men han vägrade. Han ville inte arbeta för sitt folks frihet på distans. Han ville vara en del av det som hände i Kuba, vad som än hände.
Framför huset fanns ett högt stängsel. Förklaring: Elizardos gamla mamma gillade att sitta på verandan framför huset. Men där utsattes hon för stenkastning från den Castrovänliga mobben, det redskap som brukades för att terrorisera familjen. Därav stängslet.
Ett par månader tidigare hade det Ibero-amerikanska toppmötet hållits i Havanna. En kontroversiell mötesplats, som fick tre statschefer att hoppa av. Men de som kom visade ett för Fidel Castro ohälsosamt intresse för landets dissidenter. Diplomatbilar körde i skytteltrafik och hämtade Elizardo Sanchez till viktiga samtal där också internationell press fanns med. Det retade regimen men gav dissidenternas främsta språkrör en status, som gjorde det svårt för Kubas diktator att just då göra något åt den orädde talesmannen för förtryckta åsikter om demokrati och yttrandefrihet.
Nu satt han framför mig, en man med tyngd i dubbel bemärkelse som aldrig släppte taget om cigarren. I mina anteckningar skriver jag, att han var ”stor, karismatisk, tydlig.” Jag blev lika imponerad över hans mod som av hans ödmjukhet. Han skrädde inte orden om förtrycket, men var samtidigt öppen för dialog med förtryckarna. Hans primära mål var inte att störta en regim utan att förändra livet för kubanerna, göra det friare, göra det bättre. Han ville ha demokrati och mänskliga rättigheter, inte Fidel Castros huvud på ett fat.
Elizardo Sanchez stödde som ung revolutionen. Det var självklart för honom, och för många andra av de gamla dissidenterna. Men, menar han, revolutionen spårade ur, den ledde inte till frihet utan till ett nytt, brutalt förtryck. När han som ung student på en privat fest kritiserade Fidel Castro och hans regering blev han angiven och kastad i fängelse. Det skulle bli fler gånger. När vi möttes i hans hem den 26 januari 2000 hade han suttit bakom galler i sammanlagt fyra år. Långa perioder i totalt mörker, utsatt för psykisk tortyr.
Och så, nu igen, läser jag. Det gör mig ont. Men det minskar inte min respekt för Elizardo Sanchez och alla andra som gör stora uppoffringar för mänskliga rättigheter. Snarare tvärt om.
I augusti 2000 satt jag själv och två andra svenska journalister inlåsta och förhörda av säkerhetspolisen i Havanna under tre dagar och två nätter innan vi utvisades. Detta för våra kontakter med Kubas dissidenter och oberoende journalister. Det kändes nästan löjligt att mötas av ett uppbåd av journalister när jag och mina två svenska journalistkamrater landade på Arlanda.
Vi var inga hjältar. Hjältarna finns kvar i Kuba. En av dem, en av de största, heter Elizardo Sanches.
Blir hon regeringens gisslan, eller vågar och kan hon driva på demokratiseringsprocessen från sin nya position i parlamentet? Den frågan ställdes när Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD vann 43 av de 44 parlamentsplatser som stod på spel vid fyllnadsvalet den 1 april.
Ett delsvar fick vi på måndagen. 43 stolar stod tomma när Burmas parlament öppnade. Oppositionsledaren och hennes partikamrater vägrade nämligen att svära den ed som kräver, att en parlamentsledamot ska försvara konstitutionen. Man vill ändra texten på just denna punkt. ”The Lady” och NLD är beredda att respektera konstitutionen – men inte att försvara den.
Det är en viktig markering. Konstitutionen från 2008 är nämligen djupt odemokratisk, bland annat därför att den garanterar militären inflytande över en fjärdedel av de 600 parlamentsplatserna.
Om Burmas regering menar allvar med sin tal om demokrati måste konstitutionen ändras.
Vad följden blir av Aung San Suu Kyis och hennes partivänners krav än blir så har hon i varje fall visat, att hon inte tänker bli en nickedocka i president Thein Seins knä. Hon utmanar. Nu gäller det att omvärlden ger henne och hennes parti fortsatt stöd i strävan att gå från ord till handling när det gäller Burmas demokratiseringsprocess.
|
Citatet "Följ dina drömmar. De är det enda du behöver. Dina drömmar är din kompass bort från hat och bitterhet. Lyssna inåt, lyssna på Gud, gör det du alltid drömt om att göra, för en dag, rätt snart, kommer det stora slagregnet och begraver dig och mig och när vi dras med den där sista gången kommer vi att önska att vi vågade göra mer av livet. Vi får nya chanser hela tiden. Det gäller bara att ta dem."
MARCUS BIRRO i Expressen
|
Kommentarer