Ja, jag vet. Världsekonomin är i gungning. Putin bombar civila ukrainare. Gaza ångar av lidande. I Sudan pågår världens värsta humanitära kris just nu. Nästan halva landets befolkning, 26 miljoner människor, är i behov av hjälpinsatser för att överleva.

Inte fullt så eländigt, men nästan, är det också på en del andra håll i världen. Och då stoppar USA:s president livräddande bistånd, eftersom det egna landet ska bli rikt och starkt och stort och då får andra klara sig bäst de gitter. 

Ja, jag vet. Jag vet att världsläget är mer än dystert. Och jag vet att det tär på oss alla. Tär så till den grad att vi hotar att bli helt uttröttade. Less ända in i själen. 

Jag vet allt detta, men jag vet också något annat. Nämligen att det finns hopp också i denna tid. För att upptäcka det måste åtminstone jag ibland ställa om fokus från det stora till det lilla. Det är i det lilla, i fröet, som hoppet gror. Sedan kan det växa och ge mig mod och lust att förändra också den stora världen till en bättre plats. 

Häromdagen. Solen värmde upp den inglasade balkongen. Där satt hustrun och jag och drack kaffe och läste medan påskliljorna lyste på bordet. De påminde om påskens budskap, som sammanfaller med vårens. Ur död spirar liv, och ljuset driver hopplöshetens mörker på flykten. 

Påsklediga barnbarn kom och hjälpte oss att förbereda uteplatsen för sommaren. Då såg jag att häcken mot grannen har börjat spira, som om vintern aldrig funnits. Det är hoppfullt. 

Efteråt åt vi pannkaka med sylt och grädde och Ellen, som studerar musik, satte sig vid den gamla tramporgel som hustrun ärvt av släktingar i Gustafs. Hon lyste av lycka när hon upptäckte att man kan få ljudet att ”svälla” med hjälp av knäspakar. Livet är fullt av möjligheter.

Jag har nyss läst Anita Goldsmans senaste bok, som heter Det vilda hoppets geografi. Där säger hon ”hopp är inget man har … Hopp är, liksom tro, ett verb … Hoppas är något man gör … Det är en hållning.”

Tänkvärt. Och jag tror det är sant. Också i en mörk värld finns det möjlighet att välja hoppets väg mot framtiden. Mot en ljusare framtid. 

Glad påsk!

Ska Sverige satsa på en kraftig ökning av försvarsutgifterna? Ja, säger inte mindre än 83 procent av väljarna i en färsk opinionsmätning, gjord av Demoskop. Enigheten över partigränserna är förbluffande stor. 

Men hur ska kalaset betalas?

Där spricker enigheten. 

Med ökad skuldsättning av staten? Där ryker 11 procentenheter. Med höjda inkomstskatter? Där försvinner 18 procentenheter från kakans 83 procent. Med nedskärningar i välfärden? Där gör det riktigt ont. Stödet rasar med 27 procentenheter. 

De här siffrorna har jag hämtat från en debattartikel i Dagens Nyheter 25-03-28, skriven av Pelle Ahlin Olofsson och Johan Martinsson, chefer på Demoskop.

Partierna vill egentligen inte tala om det sistnämnda alternativet – välfärdsnedskärningar, fast det kan bli en oundviklig konsekvens, menar artikelförfattarna. 

Tidöpartierna vill låna 300 miljarder kronor till upprustningen under de närmaste 10 åren. Inte småpotatis. Hur mycket pang man får för pengarna tycks ingen veta. Det kanske inte går att veta. Men nog är det anmärkningsvärt hur regeringen vill spåra varje biståndskrona men inte tycks bekymra sig över vad 300 miljarder rakt in i det militära systemet ska hanteras. 

Eller har jag bara missat informationen? Upplys gärna min oroliga själ. Och om detta är en garanterat korruptionsfri zon vill jag veta det. 

Jag ställde en barnslig fråga till AI. ”Hur mycket välfärd får man för 300 miljarder svenska kronor?” Svårt att ge ett exakt svar på frågan, svarade AI ödmjukt. Och tillade att det dock går att dra några slutsatser från budgetinformationen för 2025. Så här säger AI: 

Regeringens budget för 2025 innehåller nya satsningar för totalt 60 miljarder kronor. Av dessa 60 miljarder går endast 7,5 miljarder till välfärden (vård, skola, omsorg).

Strax innan jag ska avsluta den här texten läser jag en debattartikel av Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi. Artikeln i DN har rubriken ”Regeringens jättelån till försvaret är ett sätt att vilseleda väljarna”.

Förr eller senare måste räkningen för upprustningen betalas. Förr eller senare måste prioriteringarna göras. För, som Calmfors skriver ”Att rusta upp kräver uppoffringar. Varför klarar partierna inte av att säga det?”

Att låna 300 miljarder är förstås att köpa tid. Men, som sagt, förr eller senare blir det dags att prioritera. Och att tala klarspråk. 

”Om kriget kommer – vägledning för rikets medborgare i händelse av krig” heter den 16-sidiga broschyr från Statens informationsstyrelse som utkom i sin första upplaga 1943. 

Jag var då ett år gammal. 

Av den tidens oro för att det andra världskriget skulle drabba även Sverige minns jag ingenting. Det är sant, men bara en halv sanning. För kriget i vårt närområde satte ändå sina kvardröjande avtryck i det liv jag började minnas.

Till exempel i form av ransoneringskort för diverse livsmedel. Eller snarare den ”plånbok” med olika fack för korten. Den fanns kvar hemma hos oss efter kriget som ett spännande minne att botanisera i. 

Men den mest intressanta påminnelsen om krigets omedelbara närhet under några krisartade år vad den karta med flygplanssilhuetter, som min far utrustades med när han låg inkallad i Joesjö, en by tre mil väster om Tärnaby och Hemavan, väldigt nära den norska gränsen. 

Där låg pappa Ture under en period – jag vet inte hur länge – och spanade mot himlen för att sedan kunna rapportera vilka flygplan som rörde sig i området. Utrustad med kikare och ett mausergevär, en bra bit från hembygden i Sorsele socken och nybygget där min mor inte bara skulle sköta fyra barn utan också kreaturen i ladugården, snöskottning vintertid, slåtter och annat arbete sommartid. 

Jag hörde honom aldrig berätta om den tiden, och vad som egentligen hände i Joesjö.  Men jag har läst mig till att norska motståndsmän med bas på svensk botten nära Joesjö utförde sabotage mot tyska järnvägstransporter i Norge. Så det var nog ingen avspänd semestertillvaro han upplevde där. Han befanns sig praktiskt taget i en krigszon. 

Hur tänkte pappa Ture? Att kriget skulle komma till Sverige? Att hans familj var i fara? 

Nå, Sverige klarade sig den gången, tack vare en del mindre ärorika politiska krumbukter. Pappa fick lämna tillbaka mausern och i stället ägna sig åt jaktgevären, som ingick i hushållet lika naturligt som möblerna. Och när kriget var slut bredde jag ut hans karta med flygplanssilhuetter på köksgolvet och studerade den och lärde mig rätt många namn på flygplanstyper. 

De är glömda nu, av både mig och krigsmakten. Nu sveper drönarna genom luften och sprider död och förintelse i vår grannskap. Men kvar finns pappa Tures oro: Vad hände de mina om kriget kommer hit? Vad ska vi ta oss till då? Är freden fortfarande en möjlighet?

Strävan att erövra, kontrollera och exploatera mark och människor utanför den egna nationens territorium går som en röd tråd genom kolonialismens historia.

 Rätten för den starke att sätta sin stövel på den svages nacke tas för given. Friheten för den starke att bestämma spelreglerna likaså.

Den som tror att kolonialismen är en avslutad historia måste nog tänka om. Presidenterna Vladimir Putin och Donald Trump uppträder på världsarenan som brutala koloniala herrar. Putin gör allt vad han kan för att underkuva en grannstat. Och Trump har nyligen demonstrerat sin ohämmade lust att förnedra och sparka på den som redan ligger, plus att han gärna vill lägga under sig och exploatera territorier utanför USA. 

När jag ser och hör dem i aktion går mina tankar till kung Leopold II av Belgien (1835-1909), arketypen för en kolonialherre. 

Den belgiske kungen såg kolonier som en fantastisk inkomstkälla och något som gav politisk status. Landet regering delade inte hans entusiasm för saken, men Leopold II var som besatt av tanken. Rustad med ett stort arv gjorde han privata försök att köpa lämpliga landområden. Det gick inget vidare. 

Men historien spelade honom i händerna. Den 28 november 1884 samlades representanter från 14 europeiska länder till en konferens i Berlin, där man skulle diskutera Afrikas framtid. Sammankallande var Tysklands rikskansler Otto von Bismarck. Någon afrikansk representant var förstås inte närvarande. 

Ända sedan 1500-talet hade Portugal, Frankrike, Spanien, England och Nederländerna skeppat eftertraktade varor från Afrikas västkust. Tyger, glaspärlor, vapen och brännvin byttes mot elfenben och slavar. 

Med tiden växte motståndet mot slavhandeln, som i början av 1800-talet förbjöds i de flesta europeiska länder. Men förutom arbetskraften fanns det värdefulla naturresurser som lockade i det inre av Afrika. 

När upptäcktsresanden som David Livingstone och Henry Morton Stanley kartlagt vattenvägarna in mot Afrikas hjärta började politiska ledare i Europa att frukta en kapplöpning, som kunde leda till konflikt mellan kolonialmakterna. Det behövdes avtal som garanterade fri handel. I den kommersiella väven planerades också idealistiska inslag, som ambitionen att sprida kristen civilisation och kamp mot arabiska slavhandlare. 

När den tre månader långa konferensen i Berlin avslutades låg hela det väldiga Kongo-bäckenet, i stort sett det som är nuvarande Kongo-Kinshasa, i händerna på Belgiens kung Leopold II. Privat, alltså, inte som en belgisk koloni. 

Han var ledare för en ung och tämligen bräcklig nation och sågs som en ofarlig maktspelare. Under täckmantel av sin skapelse Internationella Kongosällskapet, som lovade att främja fri handel och kristen humanism och att bekämpa arabiska slavhandlare, blev han suverän härskare över ett område som var cirka 75 gånger så stort som Belgien. 

Av den fria handeln blev intet. Fristaten Kongo blev en brutal terrorstat där befolkningen sattes i tvångsarbete för att skörda rågummi, en tillgång som industrialiseringen ropade efter. Det var en lönsam affär för den belgiske kungen, men drev flera miljoner kongoleser i döden.

Leopold II:s privatliv var skandalöst och styrdes av ruttna värderingar. Vid statsbesök i andra länders huvudstäder ingick ofta bordellrundor i de kungliga aktiviteterna. 

Han ljög och samlade på hög. Gick över lik för att bli rik. Byggde grandiosa monument över sig själv – många av dem kan beskådas i Bryssel. Han viftade med den kristna civilisationen flagga men stod så långt ifrån bergspredikans värderingar som det var möjligt. 

Det finns skillnader mellan kolonialherrar i olika tidevarv, men också stora likheter..

Trumps privatliv är ingen snygg historia. Hans kvinnosyn är ungefär lika rutten som Leopold II:s. Han vill gärna utöka USA:s territorium. Vill ingen sälja så finns ju militära medel. Han nekar Ukraina hjälp när landets president Zelenskyj vägrar att kräla i stoftet iförd kostym och bejakar alla Trumps orimliga krav. Stöveln på den svages nacke. 

Vi vet hur det slutade för Leopol II. Hans illgärningar blev till sist för mycket för omvärlden. Han dog som en av världens rikaste män sedan han tvingats överlämna Kongo till den belgiska staten – dock brände han först det arkiv där hans illgärningar kunde spåras. 

Det tragiska är att spåren i form av såren inte försvunnit. Det koloniala tänkandet lever kvar. Jakten på mineraler som ska möjliggöra den gröna omställning vi samfällt hyllar kostar just nu liv i östra Kongo-Kinshasa och driver miljoner på flykt i Kivuprovinserna. Fredspristagaren Denis Mukwege höjer gång på gång sin varnande röst, men vem lyssnar? Vad gör det internationella samfundet?

Vad som blir den långsiktiga följden av de nuvarande kolonialherrarna Vladimir Putins och Donad Trumps ohämmade framfart som föröder människoliv och bryter ned demokratiska strukturer vet vi inte. Men att frukten av deras gärningar inte blir god, det lär oss historien. 

Det var svårt att sova i natt. De direktsända tv-bilderna ville in lämna näthinnan. Två gapiga mobbare som slog och stampade på en som redan ligger. Sånt har man väl sett på en och annan skolgård. Men i ovala rummet? Under ett diplomatiskt möte som skulle ingå i en fredsprocess? Hur är det möjligt? Vad blir konsekvenserna?

Frågorna är många. Och vi är många, tror jag, som famlar efter svaren. 

Skymf och smädelse brukar inte ingå i diplomatins verktygslåda. Inte heller uppenbara lögner, som att Ukraina startade kriget med Ryssland och att president Zelenskyj är en diktator. 

Men nu är förstås Donald Trump inte diplomat. Har aldrig varit. Han byggde sitt varumärke som ledare för en dokusåpa där de starka hyllades och de svaga förnedrades. I 14 år höll han på. I det direktsända spektaklet i ovala rummet visade han upp vad han lärt sig. 

”Det här blir bra television”, konstaterade han belåtet sin och vicepresidentens uppvisningen i hänsynslös maktfullkomlighet. 

Jag har svårt att förstå hur någon kan försvara detta agerande. Speciellt svårt har jag att förstå hur troende kristna kan stödja denna typ av makthavare, som med uppenbar njutning upphöjer sig själv och stampar på de svaga. På dem han kallar förlorare. 

Det finns rader av Trump-citat som är ytterst komprometterande. Jag behöver inte dra dem här, de är välkända. Och ofta helt oförsvarliga, inte minst ur kristen synvinkel. Men de försvaras likväl av fromma människor. 

För Donald Trump låter sig ju fotograferas med Bibeln i hand. Och se bara på hans installation som president, hur många böner som bads. Och hans första kabinettsmöte, som började med bön. Inför rullande tv-kameror, förstås. 

Det är som om man aldrig läst evangeliernas berättelser om Jesus. Hur han kritiserade dom som skyltade med sin fromhet genom att be offentligt och skicka ut en massa andra religiösa signaler, men var kalla i sina hjärtan och oförstående för sådant som ödmjukhet och barmhärtighet. Hur han alltid stod på de svagas sida. Alltid. 

Nej, jag förstår det inte.

Men om jag sov dåligt i natt så sov förmodligen Putin dess bättre. Hans springpojke gör sitt jobb till belåtenhet.