Denis Mukwege – helhjärtad, helgjuten, helt rätt pristagare

Hur nöjd är jag, på en skala ett till tio, med att Denis Mukwege blev en av två fredspristagare 2018? 

Tio. Tveklöst. 

Jag satt på Kungliga Biblioteket och studerade Ossian Egerbladhs skrifter om nybyggarlivet i Västerbotten när beskedet kom. Snabbt förflyttades jag från glesbygdernas glesbygd till ett den obeskrivliga trängselns Bukavu. Och till den usla vägen till Panzisjukhuset som regnet ibland förvandlar till en lervälling, lika hal som en vinterväg i Västerbottens inland. 

Jag fick lägga Egerbladh åt sidan för en telefonintervju i Radio Sweden och en artikel åt Dagen. Efteråt blev det svårt att ta upp nybyggartråden igen. Jag tog i stället pendeln hem till Sollentuna.

Dagen efter den stora dagen läser jag det som skrivits om fredspristagaren Denis Mukwege, läkaren med starka band till Sverige och svensk pingstmission. Allt jag jag läser – och hör i radio och ser på TV – om honom är positivt. Till och med den norska Nobelkommittén får beröm för sitt val, vilket inte är särskilt vanligt.

Så vad finns att tillägga?

En sak, för min del. En sak som inte nog kan betonas.

Denis Mukwege är en helgjuten person där ord och gärning hör ihop. Jag tror att det i hög grad bidrar till den självklara pondus han utstrålar. 

Det vimlar inte av sådana personligheter.

När Denis Mukwege tar till orda på den internationella arenan så lyssnar man. Lyssnar, även när han med en patos som gränsar till helig vrede kritiserar politiska och ekonomiska maktcentra. De som ihärdigt blundar för fattiga människors lidande. I det här fallen, DR Kongos kvinnor och barn som betalar ett högt pris för de elektroniska prylar vi inhandlar till en tämligen billig peng.

För våldtäkterna har ju blivit ett vapen i kampen om rikedomarna i Kongos jord, där coltan – som ingår i våra datorer och smarta telefoner – är den kanske mest eftersökta. Och som  råkar finnas koncentrerat i östra Kongo. 

Gång på gång talar Mukwege om vikten att omvärlden slutar att blunda för den plundring av hans hemland, vars effekter han dagligen möter på operationsbordet: kvinnors och barns söndersargade underliv. Han talar oförskräckt till de giriga om den samvetslösa girighetens pris. Han provocerar. Men vem kan protestera?

När han talar om detta vet ju alla, att han inte nöjer sig med ord. Han riskerar sitt eget liv för att hjälpa de drabbade, och för att göra dem till något annat än offer – till upprättade människor som inte längre tyngs av skam utan lyfts av hopp och framtidstro. Han väljer, för att tala med Bibelns språkbruk, den smala vägen. Den svåra vägen. Men den ena framkomliga, om hatet ska besegrad – kärlekens väg.

Helgjuten. En person som inte låter ord och handling leva separata liv, utan som gör det han säger och säger det han gör.

Är inte Denis Mukwege värd Nobels fredspris, då är ingen det.

Därför är jag glad idag. 

Min absoluta fredspristagar-favorit

 

Fredagen den 5 oktober vet vi vem som får Nobels fredspris 2018. Jag vet redan nu vem som är min favorit. Denis Mukwege, grundare av Panzisjukhuset i Bukavu, DR Kongo. En gynekolog som vigt sitt liv åt att hjälpa kvinnor, våldtagna i krig och konflikt. En oförtröttlig kämpe för mänskliga rättigheter, som växt upp i en pastorsfamilj och utbildats med stöd av svensk mission. 

I Svenska Dagbladet (4/10) nämner Björn Lindahl den kongolesiske läkaren som en av kandidaterna. Han presenteras som gynekologen,  som opererat 21.000 kvinnor, utsatta för sexuellt våld. Det är, menar jag, en alltför snål beskrivning.

Denna insats inom sjukhusets väggar är förstås oerhört imponerande. Och framför allt livsavgörande för de kvinnor som får hjälp. Men man måste se Mukweges roll i ett vidare perspektiv. Han har satt sitt liv på spel genom att ge Kongos utsatta kvinnor och barn en röst i världen. Han har med emfas slagit larm om den krigföring som förs med våldtäkter som vapen. 

I intervjuer, i framträdanden inför världens politiska makthavare, i alla sammanhang argumenterar Mukwege mot våld och övergrepp, och för fred och frihet. Han räds inte för att utmana de ekonomiska och politiska  krafter som ligger bakom konflikterna i DR Kongo. Det har ett högt pris för privatpersonen Denis Mukwege. 

Han gör oss uppmärksamma på vår del i det fruktansvärda som händer i hans hemland. Elektroniska prylar som är en del av vår vardag tillverkas med hjälp av coltan. Ett eftersökt mineral, som framför allt finns i östra Kongo. Där samlas de giriga gamarna. Tvåbenta gamar som bokstavligt talat går över lik för att bli rik.

Om detta berättar Denis Mukwege så ofta han kan, så mycket han kan. Hot och mordförsök har inte stoppat honom. Lockande anbud i väst får nobben, eftersom han anser att Gud kallat honom till den uppgift han fullgör med sådant beundransvärt mod.  

Vem kan vara värdigare Nobels fredspris? Jag bara frågar.

För ett par veckor sedan fick jag ett mejl från Mukwege, där han uttryckte sin tacksamhet för det stöd han får från Sverige. Även om den norska nobelkommittén skulle missa honom också detta år, så låt oss hålla ut i det stödet. 

Du som är troende, fortsätt att be för Mukwege och hans arbete. Du som inte är det, tänk goda tankar om honom och det han gör. Och låt oss alla, oavsett om vi delar hans tro eller inte, bidra till opinionsbildningen. Det gör vi genom att berätta för andra vad som  sker i DR Kongo, om den girighet som slår sönder lokalsamhällen och med omänsklig grymhet skadar och dödar oskyldiga människor. 

Det gör vi också att ge ekonomiskt stöd till Dr Mukweges arbete. Jag känner åtminstone två svenska organisationer, som på ett bra sätt kan förmedla våra gåvor: PMU och Läkarmissionen. 

Sviker norska nobelkommittén, så behöver inte vi göra det.

Men jag hoppas förstås, in i det sista…

Nu kommer riddaren snart

Jag är man. Jag vet inte hur det är att föda barn. Men jag vet hur det är att vänta på en ny bok från tryckeriet.

Nej, jag vill inte dra jämförelsen mellan graviditet /förlossning och bokproduktion alltför långt. Men vissa ingredienser sammanfaller. Som förväntan, smärta – och glädje.

Det har för min del blivit en del böcker genom åren. Men alldeles speciellt är det för mig att vänta på en bok som jag skrivit ihop med min dotter.

Jenny är lärare. I tre år bodde hon med sin familj utanför Bryssel, där hon arbetade på Svenska skolan. När hon och familjen återvände till sitt hus i Sollentuna mötte hon områdets brevbärare, som hälsade välkommen hem. De pratade en stund med varandra vid brevlådan. Och hon förstod snart att den här posttjänstemannen var lite mer än en tjänsteman. Han hade efter många år koll på grannskapet och brydde sig verkligen
om hur människorna där hade det.

Och där föddes idén till kapitelboken ”Riddaren på den gula cykeln” för barn 9-12 år. Huvudpersonen är en Jackan, en ensamstående brevbärare och hans häftiga dotter Emma. När han från ett mystiskt håll får ett märkligt uppdrag som Emma hakar på börjar det hända saker.

Jag säger inte mer, för jag vill ju locka till läsning…

OK, boken är på väg från trycket, ännu inte ute på marknaden. Så jag återkommer i ärendet. Jag vill bara säga att nu skiner solen och framtiden är spännande, även för den som inte är en riddare på en gul cykel.

Jag glömmer dig aldrig, Alex Schulman! Inte efter den här boken. 

Det är så många böcker som ska läsas under sommaren. Konstigt nog gäller det även oss pensionärer, som inte är extra lediga bara för att vintern rasat ut.

Det handlar om böcker som lite orättvist fastnat i kösystemet på nattduksbordet. Eller böcker som vänner rekommenderat med emfas. Eller böcker som man snubblat över av en slump och blivit nyfiken på.

Alex Schulmans bok ”Glöm mig” hade jag läst om i pressen. Men inte läst. Den inhandlades tillsammans med några andra böcker som av skilda skäl väckt min lust och längtan.

Jag läste den. Från början till slut. Ibland lägger jag av efter halva boken om den är dålig. Ibland ännu tidigare, det beror på hur usel den är. Den här boken mer eller mindre sträckläste jag.

Och som vanligt när jag läst en fascinerande bok frågade jag mig: Vad gjorde den så bra? Tanken är förstås att jag som författare ska lära mig något av svaret.

Här är några skäl.

Alex Schulmans roman om sin relation till en alkoholiserad mamma, från barndomen och upp genom åren, är hänsynslöst ärlig. Såren blottas. Smärtan friläggs. Minnena får skava. Tårarna får rinna. Så hos barnet. Så hos den vuxne mannen.

Berättelsen har en röd tråd. Den heter kärlek. Inte av den lättsamma sorten, utan den plågsamma. Det gör ont att älska en människa stadd i förfall, som dessutom bemöter omgivningens omsorg med föraktfull kyla. Allt detta är mästerligt skildrat.

Orden och meningarna bär på en sådan ömhet. En ovanlig mans ovanliga ömhet. Den finns där i händelser som skildras, men också i det språkliga uttrycket.

Författarens längtan och strävan efter försoning med den mor som utestänger sonen från sitt liv är gripande. Och hoppfull. Framför allt hoppfull. Kärleken överlever varje bakslag, kommer igen, försöker och försöker.

När jag lägger ihop boken har jag lärt mig mer än god berättarteknik, känns det som. Jag har lärt mig något om själva livet, detta komplicerade relationsbygge. Jag har lärt mig att man aldrig ska överge hoppet om försoning.

Och jag hör ekot från aposteln Paulus: Störst av allt är kärleken.

Nu har bokresan börjat – hoppas den landar i hjärtat

Boken kan beställas från sjobergsforlag.se, bokus.com, adlibris.com

 

Söndagens 11-gudstjänst i Filadelfia. Mycket folk, som vanligt. Men en ovanlig stämning, tre dagar efter terrordådet som skakade Stockholm och Sverige. Fyra döda, flera skadade, en del svårt skadade. Det satte förstås sin prägel på gudstjänsten.

Efteråt skulle jag signera min nya bok ”Vittnet som vägrade tiga” i kyrkans bokshop. Den handlar om en svensk baptistmissionär, som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet levde och verkade i det inre av Kongostaten (nuvarande Kongo-Kinshasa). Hela detta väldiga område ägdes då privat av kung Leopold II av Belgien, som sålt in sitt koloniala äventyr som ett stort humanitärt civilisationsprojekt. I själva verket var det ett av historiens brutalaste plundringståg, där människor sattes i tvångsarbete under skoningslösa förhållanden. De som inte levererade tillräckligt med gummi – den eftertraktade råvara som västvärldens industrialism, cyklism och begynnande bilism skrek efter – straffades. Ofta med ett dödligt skott. Avhuggna högerhänder fungerade som bödlarnas kvitto hos överordnade inom Kongostatens hierarki – kulorna hade inte använts till nöjesjakt utan till anbefallt mord. Hela byar skövlades och brändes.

Mitt i detta befann sig E.V. Sjöblom, bonddrängen från Uppland som studerat teologi och upplevt kallelsen att bli missionär i Afrika. I det inre av Afrika, där knappast några ögon bevittnade kung Leopolds framfart som 1885-1908 krävde flera miljoner kongolesers liv. Sjöblom protesterade. Han slog larm i tidningsartiklar, i brev och i tal. Han gjorde det med risk för sitt eget liv.

Om honom har den brittiske journalisten, politikern och människorättskämpen Edmund Morel skrivit: ”Under många år var det endast en Kongomissionär, en enda, som vågade med sin själ i brand av passionerad vrede över de fruktansvärda ting, som hans egna ögon skådat, att ställa till ansvar kung Leopolds agenter i Afrika och kung Leopold själv i Europa. Han var svensk. Hans namn var Sjöblom. Han framstår som en apostolisk gestalt i dessa tidiga dagar.”

Nå, denna känsloladdade söndag i april 2017 skulle jag i Filadelfia Stockholm inte bara få signera min bok, utan också bli intervjuad av församlingens föreståndare Niklas Piensoho. Skulle det funka att tala om Kongo, när alla tankar kretsade kring terrorn i vår egen stad? Jag kände mig osäker.

Men det gjord det. Att vi öppnar hjärtat för dem som drabbas av det groteska våldet i vår egen närhet skapar inte mindre rum för sympati med människor långt borta, som lever dag efter dag, månad efter månad, år efter år under trycket av en ständigt pågående terror. Jag tror det är tvärt om. Ju fler rum man öppnar i sitt hjärta, dess fler rum öppnar sig. Och även i dag pågår i östra Kongo-Kinshasa sedan flera år tillbaka en girighetsdriven terror, som gör att människor lever i ständig fruktan för sexuellt våld och urskillningslöst dödande. Rikedomarna i regionens jord – coltan och andra värdefulla mineraler – lockar fram det sämsta ur samvetslösa erövrare. Det är samma sorts ekonomiskt motiverade terror som i slutet av 1800-talet skördade miljontals liv i området.

Då hette visselblåsaren E.V.Sjöblom. I dag är den numera världsberömde läkaren Denis Mukwege en röst som höjs för rättvisa och rättfärdighet, och som vill väcka oss alla till besinning. Jag är stolt och glad att han skrivit förordet till min bok.

I morgon ska jag iväg på en tidningsintervju om boken. På onsdag ska jag berätta om boken vid en caféträff kl 13:00 i Botkyrka pingstkyrka, torsdag 27 april medverkar jag i samma ärende kl 13:00 i Grindtorpskyrkan, Täby, på kvällen blir det eventuellt medverkan i Global bar i Gamla stan… Så det rör på sig kring boken, och jag hoppas att hösten blir fulltecknad av tillfällen då jag får berätta om utsatta människor i en del av världen, som också bör få rum i våra hjärtan.

Så hör av er, ni som håller i lämpliga arrangemang! Och läs boken. Jag tror den har ett ärende rätt in i vår tid.

Alldeles osjälvisk är jag förstås inte i detta önskemål. Har man lagt ner massor av arbete på research och skrivande önskar man att någon ska läsa det man skrivit. För ärendets skull. Och för mödans.

Page Navigation Next