Ett gammalt talesätt säger att ”ensam är stark”. Det är inte sant. Människan är en social varelse, skapad för gemenskap. Stark blir hon tillsammans med andra. 

Visst har vi ibland behov av ensamhet, av att ställa oss lite vid sidan av bruset. Men att förbli där, i ensamheten, är inte hälsosamt. 

I dagarna matar medierna oss med uppgifter om den man i Örebro som blodigt och brutalt  ändade livet för tio medmänniskor. Han tycks ha isolerat sig från omvärlden. Grannarna har sett honom som en skugga, om de sett honom alls. De visste nästan ingenting om honom.  

Det var en ensamhet som säkert hade många bottnar och komplexa orsaker. Om dem vet jag väldigt lite och avstår därför från spekulationer.  Jag kan bara säga att hans ensamma liv fick ett slut, där ordet tragiskt egentligen är alldeles för svagt. 

Ensamheten blev inte hans styrka utan hans undergång.

De här raderna skrivit jag efter ett par dagar med styrelsemöten inom RPG, Riksförbundet pensionärsgemenskap. Det är en organisation som bygger på kristen grund och verkar för de äldres rätt till ett värdigt liv. Därför är ”gemenskap” ett nyckelbegrepp i alla styrdokument. Och i praktiken. 

 Runt om i landet finns 122 lokala RPG-föreningar som arrangerar utflykter och resor och erbjuder intressanta program. Det är ett sätt att bryta den ensamhet och isolering som äldre människor lätt drabbas av – och ibland knäcks av. 

Men minst lika viktigt är att RPG har representanter som regelbundet möter folk från regering, regioner och kommuner samt myndigheter som Socialstyrelsen. Det är möten där viktiga äldrefrågor diskuteras – och där RPG kan vara kyrkornas röst utanför församlingsvåningarnas kaffedoftande trygghet. 

Det kallas opinionsbildning. Det påverkar makthavarnas beslut. Det är en viktigt arbete. 

Tillsammans kan vi påverka samhället i en god riktning där allas människovärde beaktas oavsett ålder, kön och etnisk tillhörighet. Ett samhälle där ett värdigt liv är möjligt, från vaggan till graven. 

Ensam är inte stark. Men tillsammans kan vi göra skillnad. 

Så ont det gör. Så fruktansvärt ont. En vacker stad mitt i ett vackert land, en stad med en å och ett slott som ligger vid ån. En stad med en stolt historia och ljus framtid. Och så detta fullständigt meningslösa våldsdåd som krossar så många drömmar och sliter sönder så många kärleksfulla band mellan människor. 

Elva döda. Kanske blir det fler. 

I juni blir det 59 år sedan vi gifte oss i Örebro, hustrun och jag. Vi bodde där en kort period av vårt gemensamma liv. Då var vi unga. I somras var vi där på nytt som pensionärer under RPG:s riksstämma. Det kändes bra att se och minnas. Vi gjorde det med tacksamhet.

Vi räknar oss förstås inte som örebroare, men det känns som vi alla bor i Örebro just nu. Delar sorgen. Delar smärtan. Delar oron för framtiden. 

Det är väl som det ska vara, att vi delar både sorgen och smärtan och oron, för den börda man delar blir alltid lite lättare. 

Men jag reflekterar också i dessa dagar över den reaktion jag hört och hör från flera håll: Detta trodde jag inte kunde hända här. I Örebro. I Sverige. 

Den reaktionen är fullständigt begriplig. Samtidigt säger den något om den priviligierade tillvaro som är vår. 

Under de tre år som Rysslands invasionskrig i Ukraina pågått har kanske en halv miljon människor dödats. Civila och soldater, alla inräknade. Beräkningen är grov, exakta siffror finns inte, men ingen kan betvivla att det kriget skördar oerhört många liv och krossar drömmar i en omfattning som inte går att beskriva. 

I Kongo-Kinshasa har rebellgruppen M23 nyss erövrat Goma, provinsen Nordkivus huvudstad. Sedan rebellernas offensiv startade den 26 januari har över 770 människor dödats och nästan 3 000 har skadats i och runt staden, rapporterar nyhetsmedier den 5 februari. 

Vad vill jag säga med det? Att det som nu hänt i Örebro inte är så mycket att orda om?

Nej, det vill jag absolut inte säga. Det som hänt där är en oerhörd tragedi. 

Men det jag vill säga är att Sverige fortfarande är ett bra land att leva i, trots det som nu hänt. Låt oss inte glömma det. 

Och jag vill säga att vi måste göra allt vi kan för att det ska förbli så. Och vi måste tro att det går. För om vi förlorar hoppet, då förlorar vi snart allt. 

Sprängning – ett laddat ord som blivit dagligt bröd för den som konsumerar nyhetsmedier. Sant inte bara bildlikt utan rent matematiskt – 30 sprängdåd under årets första månad. Bara en ledig dag, eftersom januari har 31.

Oro och vrede är en vanlig reaktion från medborgarna. Ropet på en lösning ekar över tomma tanketorg. Var finns den? Eller de, lösningarna? För problemet är komplext, det inser nog de flesta.

Nå, tanketorget är väl inte alldeles tomt. Luddiga lösningsförslag serveras. Hårdare tag mot unga som blivit de kriminella krafternas springpojkar aviseras från ena hållet. Mycket hårdare tag. Mer resurser åt skola och socialtjänsten, ropas från andra hållet. Mycket mer resurser. Den mjuka sidan lutar nu alltmer mot den hårda sidan, även om det inte låter så i debatten. 

Jag förenklar men hoppas och tror att mina läsare känner igen sig och förstår vad jag menar. 

När jag läser ledare och debattartiklar och hör politiska inlägg i sakfrågan saknar jag den självklara sanningen att barns värderingar grundläggs i familjen. Allt ansvar tippas över på samhället. På stat och kommun. På polisen och skolan. Familjen är på ett mystiskt sätt försvunnen ur resonemanget.

Ett undantag, dock. Mitt husorgan Dagen skrev i en ledare (2025-01-31): ”Det är föräldrarna som har i uppdrag att leda sina barn att bli goda människor och fungerande samhällsmedborgare; att med kärlek och gränser guida de unga in i vuxenvärlden. Det är i familjerna som barnen får till sig etik, tro, värderingar en moralisk grund att stå på och kunskaper att kunna själva rätt från fel.”

Det kan inte sägas bättre.

Visst kan det finnas andra som framfört liknande synpunkter, jag läser inte alla tidningar i landet. Men i de nyhetsmedier jag följer, och det är en del, har familjen varit märkligt osynlig. 

Jag har inget behov av att skuldbelägga föräldrar till barn som dras in i kriminalitet. Jag inser att deras omständigheter kan vara svåra, och deras möjligheter begränsade. Jag vill snarare att politikernas ögon skulle öppnas för familjens betydelse och styra resurserna åt rätt håll. Stöd familjerna i deras fostrande roll!

Men jag tror också att vi, alla medborgare, har ett individuellt ansvar. Jag tänker på min egen generation. Vi som är pensionärer med bibehållen hälsa och en hel del krafter kvar. Vad gör vi för att stödja unga familjer? 

Går golfrundor och solsemestrar före barn och barnbarn, eller ger vi också en del av vår tid åt kommande generationer? Jag vet att inte alla har barn. Men nästan alla har i sin närhet barnfamiljer som kämpar med att få ihop livspusslet. Man måste inte vara släkt med folk för att ställa upp ibland. 

Ska det här samhället utvecklas åt rätt håll då kan vi inte bara peka finger, då måste vi våga räcka ut handen åt den som behöver vårt stöd. 

Jag har haft möjlighet att se glimtar av det som svenska folkrörelser och civila organisationer uträttar i länder som plågas av konflikter och kriser av olika slag, och där utsatta människor kämpar för sina liv under bedrövliga omständigheter. 

I Kongo-Kinshasa har jag tillbringat många timmar i samtal med kvinnor som drabbats av det massförstörelsevapen sexuellt våld har blivit i många delar av världen. Våldtagna, stigmatiserade, ofta övergivna av sina män – i de fall männen inte redan dödats i krig – har dessa kvinnor mötts av en utsträckt hand. Genom det arbete som utförs vid Panzisjukhuset, ett missionssjukhus i Bukavu där PMU och Läkarmissionen är viktiga bärare, har de fått holistisk hjälp. Alltså vård för kroppen, vård för själen, och praktiskt stöd som hjälpt dem att starta om sina liv och försörja sina barn. Det är möten jag aldrig glömmer. 

Hur har dessa räddningsaktioner blivit möjliga? Därför att de civila organisationerna inte är några pop-up-företeelser utan relationsbyggare som sedan lång tid tillbaka har en lokal närvaro. Det gäller inte minst kyrkor och trossamfund. När då krisen kommer, när kriget kommer, då får inte hjälpen snabba fötter utan den har rötter och stannar kvar. 

Visst finns det svåra situationer när också sådana organisationer måste evakuera medarbetare – men det gör man för att kunna komma igen. Fortsätta. Arbeta vidare. 

Nu läser och hör jag den sorgliga nyheten om att den Rwanda-stödda rebellgruppen M23 intagit storstaden Goma i östra Kongo-Kinshasa. Helt eller delvis är i skrivande stund oklart. Men klart är att befolkningen befinner sig mitt i en krigszon. Människor flyr för sina liv, och människor mister sina liv. 

I Goma finns Kyesherosjukhuset, som drivs av Läkarmissionen. På organisationens hemsida läser jag: ”Trots att FN och många internationella organisationer har evakuerat sina team, stannar vår lokala personal kvar för att ge vård och trygghet till befolkningen. Kyesherosjukhuset, som är ett systersjukhus till välkända Panzisjukhuset, är en livlina för människor i de östra delarna av Kongo.”

Ännu har sjukhuset inte beskjutits. Ännu kan man arbeta där. Och man gör det, därför att här har en svensk biståndsorganisation sina rötter i den lokala myllan. Då springer man inte i första taget. 

Tack gode Gud för det. 

I min barndoms skafferi stod en mjölkseparator. Det var en finurlig mojäng bestående av en separatorkula, två rör och en vev. Till mina plikter hörde att separera mjölken som mor bar in från ladugården. Jag vevade, och genom det ena röret rann grädden ut i ett kärl. Ur det andra kom den magra skummjölken, som också togs till vara och nyttjades. Hur var detta möjligt? undrade en liten pojkhjärna. Hemligheten stavades centrifugalkraft. 

Uttrycket ”mellanmjölkspolitik”har blivit ganska vanligt förekommande, främst i sociala medier. Vad menas? Om jag tolkar begreppet rätt så syftar det på politik som producerats av debatter och överläggningar, ofta kompromisser i samförståndets tecken. Alltså resultat av en demokratisk process där förnuftiga människor deltagit. En politik som ofta hamnar någonstans i mitten av den politiska spelplanen. 

Mjäkigt, tycker en del nu i polariseringens tid. Mellanmjölk. Alldeles för kraftlöst. Föraktet flödar. Arrogansen höjer på sina ögonbryn. Så här kan vi väl inte ha det …

Ett annat sätt att beskriva mellanmjölkspolitiken tycks vara det importerade begreppet ”woke”.  Ett ord som från början betydde att vara medveten om orättvisorna i världen och bry sig om mänskliga rättigheter. Men nu blåser andra vindar. ”Den starke får rätt att sparka på den svage – och visa att han njuter av det”, skriver DN:s kulturredaktör Björn Wiman (2025-01-26). 

Det här gör mig rätt bedrövad. Inte minst när samvetsömhetens bespottare samtidigt bär en hög kristen bekännelse. Det gör mig inte bara bedrövad utan också förvånad, för Jesu liv och lära handlar om kärlek, barmhärtighet och omsorg om de allra svagaste. 

Man ska vara radikal, inte ”woke”, inte mesig och mjuk, inte mellanmjölk, heter det. 

Men hallå, ordet ”radikal” kommer från latinets ”radix”, som betyder rot. Att vara radikal betydde från början inte att vara extrem, utan att gå på djupet. Det är något annat. 

Den här texten skriver jag på Förintelsens minnesdag år 2025. En viktig dag, eftersom den påminner oss om hur det kan gå om man inte hejdar sig i tid. 

Så var radikal i ordets ursprungliga betydelse. Gå på djupet i stället för att driva ut på ytterkanterna, driven av centrifugalkraften.

Sluta separera. Sluta dela upp människor i grädde och skummjölk. Se alla människors lika värde.

Amen.