Rusta! Rusta! Rusta! 

Alla vill det, eller nästan alla. Mera vapen ska trygga freden. Och kanoner ger kulor i vapentillverkarnas kassa. För dem bär vår fruktan frukt. 

Det gäller att hålla Putin stången, om han nu inte kan hållas på gott humör – som man en gång försökte med Hitler, med uselt resultat. Då hjälper vapen. Tror vi. För visst hjälpte de en gång mot Der Führer och hans armé när de allierade kombinerade uthållighet med militär styrka?

Ja, det nazistiska Tyskland fick spö till slut – och stora delar av Europa var efteråt en rykande ruinhög. Men antisemitismen, Hitlers drivkraft, dog inte. Den bara gick ned i varv, som en motor på tomgång, och nu varvas den upp på ett sätt som skrämmer judar på flykt igen. Också från vårt land.  

Vapen dödar människor men inte idéer. 

Räcker det att knäcka despoter som Hitler och Putin för att bygga långsiktig fred? Räcker det att masstillverka moderna vapen som förvandlar människor och byggnader till stoft och aska? Blir allt frid och fröjd sen? Svar nej. 

En kvardröjande effekt är att mängder av tunga vapen tillverkade för krig hamnar i händerna på kriminella nätverk, också i vårt land. Så var det efter kriget på Balkan på 1990-talet. Så kommer det att vara efter kriget i Ukraina. Låt oss vara beredda på det. 

Det finns andra uppenbara risker med dagens enorma fokuseringen på militär upprustning. En sådan risk är att diplomati som syftar till avspänning tappar mark, ibland till och med föraktfullt avfärdas som ”woke”, ett fåfängt försök av losers att bygga en fredlig värld.  

I Studio Ett 2025-05-08 varnade Hans Blix för hajpen kring militär upprustning. Folkrättsexperten med en unik erfarenhet av internationell storpolitik efterlyste avspänningsperspektivet. Efter det kalla krigets slut kunde vi satsa mindre på militären och mer på nyttigheter som utbildning och välfärdsreformer. 

Men inriktningen på avspänning tycks nu höra historien till. Den har kastats på sophögen under applåder från politiker och opinionsbildare i praktiskt taget alla politiska läger . 

Jag uppfattar inte Blix som naiv. Han underskattar inte problemet Putin. Han skönmålar inte Ryssland. Men han är starkt kritisk till det tunnelseende som präglar dagens debatt. Det är en kritik jag delar. 

Jag säger inte att vi bör ha ett uselt militärt försvar. Men vi måste fråga oss vad vi – inte Donald Trump – anser vara en rimlig nivå. Och vi måste fråga oss varifrån pengarna till ett snabbt svällande försvar ska tas.  

I en DN/Ipsos-mätning stöder 56 procent av de tillfrågade väljarna ytterligare upprustning av försvaret. Drygt en tredjedel tycker det ska finansieras med nedskärningar på andra områden. Det man främst vill spara på är bistånd, bidrag och invandring. 

Dwight D. Eisenhower, general och överbefälhavare för de allierade i Europa under andra världskriget samt USA:s president 1953–1961, sa i ett tal strax efter Stalins död 1953, att varje dollar som används till vapen är en stöld från de fattiga. Han hade kanske inte så fel. 

Men när Putins krigsmaskin dundrar fram över ukrainsk mark och Trump beter sig som om Nato vore en kliande tvångströja, vad finns då för alternativ till en kostsam militär upprustning?

Det är en bra fråga. Jag har inget tvärsäkert svar. Men frågan borde i alla fall diskuteras.

Det finns mycket att hämta i diplomatins verktygslåda. Och det finns kraftfulla ekonomiska sanktioner som kan påverka Rysslands muskulatur. För att de ska komma till stånd krävs dock ett långt bättre samarbete över nationsgränserna. Men det nationella egenintresset tycks ofta starkare än det globala allmänintresse som stavas frihet och demokrati för alla. 

Det är tyvärr inte bara USA:s president Donald Trump som låter den nationella egoismen triumfera över allt annat.

En äldre man tappade kontrollen över sin bil och körde in i en folkmassa i Köpenhamn. Flera skadades, två svårt. 

Det blir förstås dramatiska rubriker. Och en rubrik säger sällan allt om den efterföljande textens innehåll. 

Så vad händer. Jo, någon lägger ut rubriken på Facebook med en kommentar om de förskräckliga muslimerna som bär sig åt på detta vis. Det sker förstås med VERSALER, så att alla ska förstå allvaret i budskapet. 

När jag påpekar att nyhetsartikeln, publicerad av SVT, handlar om en olycka föranledd av ett förarmisstag tas inlägget bort. Bara så där. Utan att ersättas av en ursäkt eller förklaring.  

Bara några dagar tidigare ser jag en inlägg, som någon av mina vänner på Facebook spridit. Det är en uppenbar förfalskning. Fake, som förmedlar en lögnaktig bild av verkligheten. Jag frågar efter källan. Min vän svarar, att posten lagts ut av en vän som han litar på. Men någon källa har han inte kollat. Han har ju bara delat. 

Det här är inget ovanligt. Men det är fruktansvärt otrevligt. Och farligt. 

I min barndom brukade pappa köra gödselspridaren på de magra åkertegarna ovan odlingsgränsen. Hästen drog. Pappa styrde, så att gödseln från ladugården kunde spridas så jämnt som möjligt. Det befrämjade den nyttiga växtligheten, den som gav näring åt människor och djur.

Men de gödselspridare som i dag härjar i sociala medier får bara ogräs att skjuta i höjden. De ser till att fördomar sprids och hatet växer. 

Man kan bli bedrövad för mindre. 

Ja, jag vet. Världsekonomin är i gungning. Putin bombar civila ukrainare. Gaza ångar av lidande. I Sudan pågår världens värsta humanitära kris just nu. Nästan halva landets befolkning, 26 miljoner människor, är i behov av hjälpinsatser för att överleva.

Inte fullt så eländigt, men nästan, är det också på en del andra håll i världen. Och då stoppar USA:s president livräddande bistånd, eftersom det egna landet ska bli rikt och starkt och stort och då får andra klara sig bäst de gitter. 

Ja, jag vet. Jag vet att världsläget är mer än dystert. Och jag vet att det tär på oss alla. Tär så till den grad att vi hotar att bli helt uttröttade. Less ända in i själen. 

Jag vet allt detta, men jag vet också något annat. Nämligen att det finns hopp också i denna tid. För att upptäcka det måste åtminstone jag ibland ställa om fokus från det stora till det lilla. Det är i det lilla, i fröet, som hoppet gror. Sedan kan det växa och ge mig mod och lust att förändra också den stora världen till en bättre plats. 

Häromdagen. Solen värmde upp den inglasade balkongen. Där satt hustrun och jag och drack kaffe och läste medan påskliljorna lyste på bordet. De påminde om påskens budskap, som sammanfaller med vårens. Ur död spirar liv, och ljuset driver hopplöshetens mörker på flykten. 

Påsklediga barnbarn kom och hjälpte oss att förbereda uteplatsen för sommaren. Då såg jag att häcken mot grannen har börjat spira, som om vintern aldrig funnits. Det är hoppfullt. 

Efteråt åt vi pannkaka med sylt och grädde och Ellen, som studerar musik, satte sig vid den gamla tramporgel som hustrun ärvt av släktingar i Gustafs. Hon lyste av lycka när hon upptäckte att man kan få ljudet att ”svälla” med hjälp av knäspakar. Livet är fullt av möjligheter.

Jag har nyss läst Anita Goldsmans senaste bok, som heter Det vilda hoppets geografi. Där säger hon ”hopp är inget man har … Hopp är, liksom tro, ett verb … Hoppas är något man gör … Det är en hållning.”

Tänkvärt. Och jag tror det är sant. Också i en mörk värld finns det möjlighet att välja hoppets väg mot framtiden. Mot en ljusare framtid. 

Glad påsk!

Ska Sverige satsa på en kraftig ökning av försvarsutgifterna? Ja, säger inte mindre än 83 procent av väljarna i en färsk opinionsmätning, gjord av Demoskop. Enigheten över partigränserna är förbluffande stor. 

Men hur ska kalaset betalas?

Där spricker enigheten. 

Med ökad skuldsättning av staten? Där ryker 11 procentenheter. Med höjda inkomstskatter? Där försvinner 18 procentenheter från kakans 83 procent. Med nedskärningar i välfärden? Där gör det riktigt ont. Stödet rasar med 27 procentenheter. 

De här siffrorna har jag hämtat från en debattartikel i Dagens Nyheter 25-03-28, skriven av Pelle Ahlin Olofsson och Johan Martinsson, chefer på Demoskop.

Partierna vill egentligen inte tala om det sistnämnda alternativet – välfärdsnedskärningar, fast det kan bli en oundviklig konsekvens, menar artikelförfattarna. 

Tidöpartierna vill låna 300 miljarder kronor till upprustningen under de närmaste 10 åren. Inte småpotatis. Hur mycket pang man får för pengarna tycks ingen veta. Det kanske inte går att veta. Men nog är det anmärkningsvärt hur regeringen vill spåra varje biståndskrona men inte tycks bekymra sig över vad 300 miljarder rakt in i det militära systemet ska hanteras. 

Eller har jag bara missat informationen? Upplys gärna min oroliga själ. Och om detta är en garanterat korruptionsfri zon vill jag veta det. 

Jag ställde en barnslig fråga till AI. ”Hur mycket välfärd får man för 300 miljarder svenska kronor?” Svårt att ge ett exakt svar på frågan, svarade AI ödmjukt. Och tillade att det dock går att dra några slutsatser från budgetinformationen för 2025. Så här säger AI: 

Regeringens budget för 2025 innehåller nya satsningar för totalt 60 miljarder kronor. Av dessa 60 miljarder går endast 7,5 miljarder till välfärden (vård, skola, omsorg).

Strax innan jag ska avsluta den här texten läser jag en debattartikel av Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi. Artikeln i DN har rubriken ”Regeringens jättelån till försvaret är ett sätt att vilseleda väljarna”.

Förr eller senare måste räkningen för upprustningen betalas. Förr eller senare måste prioriteringarna göras. För, som Calmfors skriver ”Att rusta upp kräver uppoffringar. Varför klarar partierna inte av att säga det?”

Att låna 300 miljarder är förstås att köpa tid. Men, som sagt, förr eller senare blir det dags att prioritera. Och att tala klarspråk. 

”Om kriget kommer – vägledning för rikets medborgare i händelse av krig” heter den 16-sidiga broschyr från Statens informationsstyrelse som utkom i sin första upplaga 1943. 

Jag var då ett år gammal. 

Av den tidens oro för att det andra världskriget skulle drabba även Sverige minns jag ingenting. Det är sant, men bara en halv sanning. För kriget i vårt närområde satte ändå sina kvardröjande avtryck i det liv jag började minnas.

Till exempel i form av ransoneringskort för diverse livsmedel. Eller snarare den ”plånbok” med olika fack för korten. Den fanns kvar hemma hos oss efter kriget som ett spännande minne att botanisera i. 

Men den mest intressanta påminnelsen om krigets omedelbara närhet under några krisartade år vad den karta med flygplanssilhuetter, som min far utrustades med när han låg inkallad i Joesjö, en by tre mil väster om Tärnaby och Hemavan, väldigt nära den norska gränsen. 

Där låg pappa Ture under en period – jag vet inte hur länge – och spanade mot himlen för att sedan kunna rapportera vilka flygplan som rörde sig i området. Utrustad med kikare och ett mausergevär, en bra bit från hembygden i Sorsele socken och nybygget där min mor inte bara skulle sköta fyra barn utan också kreaturen i ladugården, snöskottning vintertid, slåtter och annat arbete sommartid. 

Jag hörde honom aldrig berätta om den tiden, och vad som egentligen hände i Joesjö.  Men jag har läst mig till att norska motståndsmän med bas på svensk botten nära Joesjö utförde sabotage mot tyska järnvägstransporter i Norge. Så det var nog ingen avspänd semestertillvaro han upplevde där. Han befanns sig praktiskt taget i en krigszon. 

Hur tänkte pappa Ture? Att kriget skulle komma till Sverige? Att hans familj var i fara? 

Nå, Sverige klarade sig den gången, tack vare en del mindre ärorika politiska krumbukter. Pappa fick lämna tillbaka mausern och i stället ägna sig åt jaktgevären, som ingick i hushållet lika naturligt som möblerna. Och när kriget var slut bredde jag ut hans karta med flygplanssilhuetter på köksgolvet och studerade den och lärde mig rätt många namn på flygplanstyper. 

De är glömda nu, av både mig och krigsmakten. Nu sveper drönarna genom luften och sprider död och förintelse i vår grannskap. Men kvar finns pappa Tures oro: Vad hände de mina om kriget kommer hit? Vad ska vi ta oss till då? Är freden fortfarande en möjlighet?