Hans-Eric Hellberg öppnade en dörr för mig

Hans-Eric Hellberg har dött, 89 år gammal. Han var en av Sveriges mest produktiva barnboksförfattare hans-eric_hellberg, och han öppnade dörren för mig till skrivarvärlden. För det är jag honom mycket tacksam.

Det var i slutet av 1960-talet. Han hade då redan flera böcker bakom sig – det blev totalt 78 titlar – men hade ännu inte publicerat ”Kram”, en bok som tillsammans med sina uppföljare väckte väldigt rabalder. Detta eftersom de tog upp barns och unga vuxnas sexualitet. ”Kram” kom 1973.

När våra vägar korsades var Hans-Eric Hellberg förutom etablerad författare också kulturredaktör på Borlänge-Tidningen, och jag var en ung pingstpastor i en liten församling i Närke. Jag var nygift med en dalkulla från Borlänge, och på besök i svärföräldrarnas hem läste jag Borlänge-Tidningen. Och Hans-Eric Hellberg.

Jag minns inte hur det började, om jag skickade manus till honom, eller om jag helt enkelt knallade upp på lokaltidningens redaktion när jag var i hustruns hemstad. Hur som helst fick vi kontakt. Han läste något jag skrev, gillade det och ville ha mer.

På så vis kom jag att under en period skriva på Borlänge-Tidningens kultursida. Dels en krönika som hette ”Pastorns dagbok”, och dels dagsvers under vinjetten ”Lättsaltat”.

Hans-Eric Hellbergs idé var att jag i kåserande form skulle berätta om en frikyrkopastorns vardag, stort som smått (det blev mest smått). Från början tog det emot att öppna dörren till mitt liv, men jag vande mig. Hans-Eric uppmuntrade och hävdade att tidningen fick många positiva läsarreaktioner på ”Pastorns dagbok”. Och det kunde väl inte vara svärfar och svärmor som stod bakom dem alla, tänkte jag.

Redan från början tyckte jag om att skriva dagsvers. Korta, komprimerade texter med udd. Gärna en ironisk sådan. Formen passade mig. Och min redaktör hejade på. Jag har fortfarande kvar en del brev där han uppmuntrade mig, men också gav goda råd som blev till stor hjälp.

Jag kan bara säga: Tack, Hans-Eric Hellberg, för att du öppnade en dörr till den skrivarvärld som skulle bli min. Tack för att du inte rynkade på din redan rätt berömda författarnäsa åt en ung pingstpastor med skrivklåda. Tack för att du tog mig på allvar och gav mig en chans.

Ett tjockt kuvert med klipp från Borlänge Tidning (svärfar klippte och sparade mina texter) påminner mig i dag om en viktig tid i mitt liv, och en viktig människa som korsade min livsväg. Och påverkade den.

Till minne av en syster

Du som inte tycker om att läsa väldigt personliga texter kan sluta läsa här. img_4995

Och du som helst inte läser texter om döden kan stanna nu.

Ni andra. Det här handlar om min storasyster Nanna som dog för ett par veckor sedan. Första advent sätter jag mig på tåget till Örnsköldsvik för att delta i begravningsgudstjänsten. Och sätta punkt. Fast minnet bryr sig inte om interpunktion; det kommer att leva vidare. Det är jag tacksam för. Nanna var en syster att minnas.

Vi var fyra syskon som växte upp i Räftmyra. Det var ingen by, utan ett enkelt boningshus och en ladugård och uthus i södra Lappland. Sorsele socken, närmare bestämt. I Vindelälvens dalgång, en och en halv mil nedanför Ammarnäs, den närmaste tätorten ( på den tiden med kyrka, affär, skola, pingstkapell). Därifrån gick den gula postbussen varje morgon de nio milen ned till Sorsele. Tillbaka framåt kvällen. Detta var navelsträngen som band oss samman med världen.

I huset som pappa byggt var vi sex personer som mest. I ladugården fanns tre kor, tre-fyra får, en häst. Kalvar ibland. Antalet på kreaturen varierade något utom i ett fall; vi hade aldrig mer än en häst. Men var heller aldrig utan. Däremot fanns ingen bil. Cykel fick duga, på vintern fanns ju sparken.

Jag kom lite på sladden, sex år efter Nanna som var näst yngst. Hon var knappt tre år yngre än storebror Gunnar. Min äldsta syster Göta försvann tidigt från hemmet för att hitta egen försörjning. Från uppväxten minns jag mest Nanna och Gunnar.

Dom hängde ihop som ler och långhalm. Jag fick försöka hänga med. Ibland med mindre lyckat resultat.

Som när vi tre varit och arbetat på potatislandet, som pappa grävt upp en bit från huset, mot älven till. Dit gick man på en stig, full av stenar och rötter. När vi skulle hem utmanade dom mig.

”Du kan då inte gå hem och blunda”, sa dom.

Svaret var givet.

”Det kan jag visst. Bara ni går före.”

Fisken nappade på betet.

Dom gick framför mig med ljudliga steg. Jag snavade på bakom.

När vi närmade oss hemmet gick stigen i närheten av en vattenfylld grop, som uppstått när man hämtade fyllning till bygget av landsvägen.

Gunnar och Nanna smög snabbt runt gropen och trampade sedan hårt på knakande kvistar på andra sidan. Fällan slog igen. Eller snarare öppnade sin våta famn. Jag stöp ned i vattengropen, som inte var särskild djup. Men paniken satte min reaktion ur funktion, och dom fick dra upp sin frustande och hostade lillebror på torra land.

Jag var förmodligen mindre road än mina storasyskon, som skrattade gott åt den våta krabatens knäckta stolthet. Han hade inte klarat provet.

Min gissning var att Nanna stod bakom planen. För hon var mycket idérik när det gällde att hitta på hyss, för det mesta oskyldiga och ganska roliga.

Som när vi tre sköt prick med salongsgeväret på uthusets omålade brädvägg, där vi format en klotrund fläck med en kolbit. Pricken skulle vi försöka träffa, eller i varje fall komma nära. Vi turades om att skjuta, och efter varje skott sprang skytten fram till väggen för att kolla var kulan tagit.

Gunnar hade skjutit och rusade fram i hopp om att kunna konstatera en fullträff. Då stod Nanna kvar och laddade salongsgeväret. I samma ögonblick som storebror kom riktigt nära väggens sotfläck sköt hon – snett upp i luften. Effekten uteblev inte. Gunnar hoppade nästan ur byxorna; han trodde att Nanna sköt mot målet. Nanna skrattade så att hon kiknade. Gunnar gormade. Jag fnissade förmodligen lite neutralt.

Barndomen försvann. Gunnar stannade på gården (ja, gård och gård). Nanna gifte sig och blev med tiden mor till fem pojkar. Jag var bara sexton när jag drog söderut, ända till Småland, för att finna arbete. Sen blev det studier i Stockholm, och sen…

Det tar vi en annan gång. Nu ska det handla om min storasyster Nanna.

Från henne kom det då och då ett paket med bakverk. Bullar och annat, som en lillebror ute i vida världen kunde behöva. Som om inte hade nog med sin egen familj. Hennes omtanke fyllde inte bara min mage utan värmde också mitt hjärta.

När hennes Rolf utbildat sig till elektriker och fått jobb i Örnsköldsvik, så blev den staden en viktig hållplats för mig och min familj när vi reste norrut, mot min hembygd. Där stannade vi. Övernattade. Pratade. Mindes.

Nanna var en hejarns god berättare. Och hon hade alltid någonting att berätta. Jag känner nog ingen med hennes förmåga att se det dramatiska och komiska i vardagens händelser. ”Den gråa vardagen” tycktes vara ett okänt begrepp för henne. Hon hittade alltid något att häpna över, att skratta åt, att berätta.

Under en period skrev Nanna kåserier i Örnsköldsviks Allehanda. Där fick hon visa sin talang att fånga vardagslivets dråpliga poänger. Det var uppskattat av läsarna.

Med barnen utflugna ur boet började hon arbeta inom hemtjänsten. Men sjukdomen kom tidigt. Jag tror hon var runt femtio när hon drabbades av Parkinsons sjukdom. Men det knäckte inte hennes sinne för humor.

Hon gillade att måla och fixa i hemmet. När hon började darra svårt sa hon med glimten i ögat och penseln i handen:

”Jag har blivit så bra på att ådra” (marmorera).

När maken Rolf en morgon vaknar av dunsen, när Nanna ramlar ur sängen, och förskräckt kikar fram över sängkanten så ligger hon där på rygg och säger:

”Godmorgon!”

Glatt, som om inget ovanligt inträffat.

En födelsedag som jag aldrig missade var Nannas. Hon var nämligen född på Norges nationaldag, den 17 maj, så jag blev ordentligt påmind. I år fyllde hon 80. Men då befann hon sig redan in på slutvarvets upplopp, hårt prövad av sin sjukdom. Livskraften rann bort som vårvinterns smältvatten längs en fjällsida. Och när hösten kom så vissnade och dog hon. Denna tappra kvinna, som i en varm tro på Gud och medmänniskornas goda vilja alltid såg en utväg. Denna humoristiska människa som alltid såg glimrande skärvor i det trasiga. Denna omsorgsmänniska.

Jag kommer att sakna henne, ”söstra mi”.

Tack, ni som läste ända hit. Som inte backade för påminnelsen om allas vår dödlighet.

Jag vet att den här texten är väldigt personlig, kanske rent av kan kallas privat. Men om den nu inte givit dig så mycket, så var det skönt för mig att få skriva den. Jag har nu fäst min tacksamhet på pränt, så att den inte bara försvinner i glömskans dimmiga landskap.

Inte alltid roligt att få rätt

För en tid sedan skrev jag en blogg med rubriken ”Gyttjebrottning hotar demokratin”. Den handlade om debatten i skarmavbild-2016-11-18-kl-06-34-37USA inför presidentvalet. En verbal gödselspridning som gav näring åt hat och våld. En debatt där sakfrågorna hamnade i personangreppens djupa skugga. Och medierna bidrog genom att alltför gärna idissla skandalerna när man i stället borde ha krävt besked i sakfrågorna.

Att den vulgära debattkultur som framför allt Donald Trump oförskräckt odlade inte bara var ett amerikanskt fenomen utan en trend som vi också kan ana i Sverige var en farhåga som jag förmedlade i texten. Men jag uttryckte mig tämligen försiktigt på den punkten. Alltför försiktigt, förstår jag nu.

I torsdags visade nyhetsmedierna upp en kostymklädd moderatpolitiker, som framför en webbkamera på partikansliet kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för ”hora”. Rösten var fylld av lika delar fniss och förakt, och från grabbarna i gänget runt Delmon Haffo hördes skrattet gurgla.

Ja, jag vet att sändningen gick ut i offentligheten av misstag. Att det hela var ett slags ljudtest. Men, som Bo Strömstedt, den legendariske tidningsmannen, brukade säga: ”Det märkvärdiga med ord är att dom betyder nånting”. De kommer inte ur tomma intet. De bottnar i tanken. Och de skickar en signal.

Så låter det i grabbarnas omklädningsrum, sa Trump om sitt sexistiska snack att en stjärna som han ostraffat kan tafsa på kvinnor hur som helst och var som helst. Gör det? I så fall väldigt illa. Låter det så här i vissa politiska miljöer när inte kameran är på? Eller ännu värre? I så fall dubbelt illa.

Nu fick Delmon Haffo sparken med omedelbar verkan. Något annat var förstås otänkbart. Men även om han försvinner i skuggorna så stannar frågan kvar: Hur går egentligen snacket i slutna politiska rum? Har det låtit så här länge, eller är det Trumps fel?

Donald Trump kan inte skyllas för allt elände. Men visst smittar politisk (o)kultur över gränserna. Och vi är duktiga på att ta över från USA. Just på denna punkt ser jag gärna stängda gränser. Om det inte redan är för sent.

Säg inte att en brutaliserad och vulgariserad politisk debatt är de sociala mediernas fel. Det är en alltför enkel förklaring. Bakom orden finns tanken, oavsett hur orden levereras. Och tanken finns i skallen på en människa. Ansvaret kan inte läggas på redskapet, det är brukarens.

Och låt oss inte kalla politiker för en elit, bara för att de har hyfs och bildning. Låt oss inte förväxla okunnighet och vulgaritet med folklighet och demokrati. Det är faktiskt inte samma sak.

Gyttjebrottning hotar demokratin

Nyhetskanalerna i USA har lagt tre gånger så mycket tid på att rapportera om Hillary Clintons e-postserver än vad man lagt på att rapportera om presidentvalets politiska sakfrågor, skriver Dagens Nyheter (5/11). Experter i USA är kritiska och menar, att medierna sviker väljarna genom att satsa på kittlande underhållning framför folkbildning.trump-1350370_640

Jag tycker inte alltid som experterna tycker. Men i det här fallet gör jag det.

Donald Trumps unkna kvinnosyn och rasistiska attityd är inte oväsentliga ting. Tvärtom. Inte heller Hillary Clintons hantering av e-post, även om den frågan inte har samma principiella tyngd, enligt min mening.

Kandidaternas karaktärer spelar roll. På sikt kanske en avgörande sådan. Men när mediernas spegling av övertramp och rykten och misstankar hit och dit blir dominerande så försvinner politiken ur fokus. Hur mycket har vi egentligen nu i valrörelsens slutspurt fått veta om vilket USA de två kandidaterna vill forma?

En del, absolut. Men sakfrågorna HAR hamnat i skuggan av sensationen. Det är förstås delvis kandidaternas egen fel, när de valt att attackera motståndaren i stället för att redovisa den egna politiken. Men också i hög grad mediernas fel, när säljande skandaler fått överskugga tunga politiska sakfrågor. Ja, just säljande. Politisk gyttjebrottning drar tittare som drar annonsörer. Och CNN:s ledning gillar förstås klirr i kassan.

Är den här utvecklingen typisk amerikansk? Jag är rädd att vi bevittnar en tendens som blir alltmer utbredd. Också i vårt land. Eller är det bara jag som tycker att även den svenska politiska debatten blivit mer ohyfsad än tidigare? Vilket inte bara är politikernas fel; här har medierna ett ansvar. När politiska debattörer behandlar varandra respektlöst och levererar attackerande, förhandsformulerade one-liners i stället för att antyda eftertanke och vilja till nyansering, så handlar det förstås till stor del om medieformatet. Även SVT älskar fajter, där ronderna är så korta att det genomtänkta svaren inte får rum.

Lite gubbgnäll, kanske. Lite murvelnostlagi från min sida, kanske. Jag tror dock inte att allt var bättre förr. Och jag hyllar inte tråkigheten. Men jag hyllar artigheten och respekten. Respekten för politiska meningsmotståndare. Respekten för politiken, politiska sakfrågor. Respekten för argumentens tyngd. Respekten för det genomtänkta i allmänhet och tanken att allt inte är svart-vitt i synnerhet.

Jag gör det bland annat för att jag tror att motsatsen – respektlösheten, ytligheten, tanklösheten – är ett hot mot demokratin. Det jag ser i USA just nu under presidentvalskampanjen stärker mig i den uppfattningen.

Politik, taktik och längtan

Är Saudiarabien en diktatur?

imagesMan ska inte sätta etiketter på länder, säger statsminister Stefan Löfven.

Men nog har jag flera gånger hört honom kalla Sverige för en demokrati.
Är den logiska slutsatsen att demokratier får kallas demokratier medan diktaturer inte får kallas diktaturer? Eller gäller det senare bara i de fall man har i uppdrag att kränga lönsamt gods till diktaturen ifråga?

***

På Facebook har en del kristdemokrater glatt sig åt rubriken ”Busch Thor gör KD relevant igen” på DN:s ledarsida (21/10). Texten har skrivits av Amanda Björkman. Hon hyllar retorikern Bush Thor. Och taktikern.

I sitt första partiledartal våren 2015 tydliggjorde Bush Thor att KD var ett högerparti.unknown

Hösten 2016 är budskapet det motsatta. KD är inte ett högerparti, enligt Bush Thor.

Smart, tycker Björkman. Ty våren 2015 fanns ett utrymme högerut, där Moderaterna tidigare stått. Under Reinfeldt flyttat sig M mot mitten. Hösten 2016 har dock Kinberg Batra lotsat sitt parti högerut igen. Och lämnar ett utrymme i mitten. Vilket Bush Thor nu utnyttjar och åter talar mer om familjen är försvaret.

Det är denna rationalitet – ordet är ledarskribentens eget – Amanda Björkman applåderar.

Själv tycker jag nog att det mest liknar ett schackspel, där motståndarens drag, inte övertygelsen, får bestämma vilken position man ska inta.

***

Det där med övertygelsens avgörande roll för ett partis profilering och positionering är möjligen en mossig synpunkt, men jag har svårt att släppa den.

Ungefär lika svårt som att släppa övertygelsen att Saudiarabien är en diktatur. Och bör kallas så.

Därmed inte sagt att jag saknar förståelse för Löfvens dilemma.

Eller, för den delen, Busch Tors längtan efter det stora lyftet i opinionsmätningarna.

Själv längtar jag mest efter adventsljus i alla fönster. De talar om hopp. På riktigt.

Page Navigation Previous · Next