Kan vi stoppa tiden?

Detta skriver jag nyårsaftonen 2024, ett år som på goda grunder råkat i vanrykte. 2025 blir bättre. Kanske, säger Tomas Sjödin i sitt vinterprat i Sveriges radio. Det sändes den 25 december, jag lyssnade på programmet först i dag.

I ordet kanske lägger han, med hjälp av särskrivning, hopp. Det kan ske. 

Tänkvärt. Men, det ska erkännas, jag har mina tvivel angående 2025, även om jag förstås önskar allt och alla ett gott nytt år. 

Nyårsaftonen reflekterar vi gärna över tidens obönhörliga gång. Så fort den går – åtminstone för oss som befinner oss i livets sista tredjedel. Kan den stoppas, månne? Eller bromsas, åtminstone?

Nej. Men den kan hackas sönder i småbitar i ett uppskruvat tempo, en utveckling som kan  sluta riktigt illa. Också det kan ske. 

Om detta skriver författaren Anita Goldman insiktsfullt i DN denna nyårsafton. 

Det är inte bara världen som blivit våldsammare – exemplen har blivit vårt dagliga mediebröd – också tiden har blivit det, menar hon. Och då syftar Goldman på den ständigt pågående accelerationen, detta att allt ska gå fortare och fortare, att tempot ska vara våldsamt svindlande. Inte underligt att stress blivit en folksjukdom. 

Hon citerar den tyske sociologen Hartmut Rosa, som skriver: ”Det senmoderna subjektets livssituation är som att befinna sig på ett halt, bakåtsluttande plan: tillvaron går ut på att hela tiden vara i rörelse för att inte bli ohjälpligt efter.”

I Goldmans kulturartikel läser jag om forskare i Norge som registrerat att talhastigheten ökat med 50 procent sedan andra världskriget. De senaste 20 åren har har vår koncentrationsförmåga minskat från  2,5 minuter till 40 sekunder; längre klarar inte dagens människor att fokusera på en sak. Och allt fler lyssnar på ljudböcker och poddar och ser klipp på youtube i förhöjd hastighet. 

Går det att hejda denna utveckling, som egentligen inte är utveckling utan borde kallas något annat?

Kanske. Kan ske. Det finns tecken i tiden. Ett sådant tycker jag faktiskt Tomas Sjödin själv är; i år vinterpratade han för åttonde gången, framröstad av radiolyssnarna. 

Vadan denna popularitet? Ja, inte beror det på att han är en snabbpratare direkt. Eller att han hackar upp sitt ämne i 40-sekunders bitar. Eller att han surfar på ytan och undviker djup. 

Årets vinterprat signerat Sjödin handlade om de långa tidslinjerna. Om tålamodets frukt. Om hoppet som bor i ett ödmjukt kanske. Och detta är alltså vad Sveriges Radios lyssnare gärna vill höra. Det är väl ändå – hoppfullt.  

Jag måste återvända till Anita Goldman. I sin artikel citerar hon den amerikanske professorn Jacob Needleman, som i sin bok Time and the Soul skriver: ”Vårt förhållande till tiden är på det djupaste planet vårt förhållande till oss själva och till meningen med våra liv. Den djupaste roten till vårt moderna tidsproblem är varken teknologiskt, sociologiskt, ekonomiskt, eller psykologiskt. Det är metafysiskt, det är frågan om meningen med mänskligt liv.”

Ta det lugnt, manar Goldman, och avslutar sin artikel med det tredje budet:

”Tänk på vilodagen så att du helgar den.”

Det, mina damer och herrar, är att använda tiden väl. 

Kyrie eleison

Annandag jul för 20 år sedan hände det ofattbara. I dessa dagar har medierna påmint oss. Flodvågen i Asien, som släckte alla dessa liv. Också svenska liv. Jag minns förlamningen, och förtvivlan. Jag gjorde som andra gånger när starka känslor trevar efter ord, jag skrev en dikt. Jag säger inte att den är bra, jag säger att den säger vad jag kände då. Och forfarande känner. Här är den.

Kyrie eleison

Ett barn med ögonen fulla av förtvivlan.
En mor med blicken söndersprängd av smärta.
En far med ansiktet upplöst av gränslös sorg.
De gråter.
Vi gråter.
Världen gråter. 
Döden har skurit sitt kalla snitt
genom sorglöshetens solblanka dagar,
och livet blöder tills livet runnit ut. 

Namnen far genom luften som ett flyttfågelssträck:
Indonesien, Sri Lanka, Thailand, Burma, Indien, Somalia, Tanzania.
Fram och tillbaka flyger de utan att landa.

Men det är människorna vi ser,
de levande och de döda.
De levandes ögon som förlorat sitt ljus.
De dödas kroppar som aldrig mer ska ta i famn.

Den tomma graven kan vi besöka sedan
för att se uppståndelsens hoppfulla tecken.
Nu orkar vi bara stå vid korset
och höra Jesus ropa vårt rop:
Min Gud, min Gud: Varför? Varför har du övergivit oss? 

Kyrie eleison.
Herre, förbarma dig.

Omstart utan löften

Jag passar på strax före nyår, så att ingen ska uppfatta det jag nu skriver om som ett nyårslöfte. Likt Orsa kompani lovar jag inget bestämt, i varje fall inte om mitt försök till omstart av en blogg som legat i träda under lång tid. (Den som är främmande för uttrycket ”Orsa kompani lovar inget bestämt” hänvisas till information på Orsa kommuns hemsida, https://orsa.se/uppleva-och-gora/kultur-och-sevardheter/walk-of-orsa/korpral-gifting.html)

Medan hustrun julpreparerat hemmet med sedvanlig känsla och finess har jag städat lite på min sovande hemsida. Under flikarna böcker och föredrag har jag förnyat innehållet. Någon spillrans ny bok kan jag inte presentera, i varje fall inte som ensam-författare, men de senaste finns med. Mer om förnyelse under fliken föredrag – se nedan. 

Ska jag kort försöka summera året som snart är till ända,  så kan jag inte klaga på omväxlingen i mitt liv. I början av 2024 fullföljdes ett samarbete med Linda Järlestrand, och boken Rosa moln och svarta skuggor (Sjöbergs förlag)  kunde presenteras i början av juni under ett event i Nyhemshallen (Sånger för livet).

Då hade jag också hunnit med en resa med Läkarmissionen till Sydsudan och Etiopien. Materialet från den trippen har krävt en hel del efterarbete i form av artiklar och texter om ett fantastiskt biståndsarbete som förändrar livet för de mest utsatta. Att se hur en borrad brunn ger barn och bykvinnor i Sydsudan helt nya livschanser är en stark upplevelse, jag lovar!

Som vanligt har jag varit ute och hållit föredrag i seniorgrupper. Ett stimulerande, och jag tror viktigt, arbete. 

På föreläsningsfronten finns en nyhet. Tillsammans med den lika sympatiska som professionella trubaduren Perla Bjurenstedt erbjuder jag ett program under rubriken Bli en passionär! Sång och musik varvas med bilder och berättelser. Den röda tråden är att seniora personer kan vara med och göra världen lite bättre, och därmed berika sina egna liv med ett meningsfullt innehåll. Vi gör detta i Läkarmissionens regi, och därmed kommer vi kostnadsfritt till hugade arrangörer. 

Mitt engagemang i RPG (Riksförbundet pensionärsgemenskap) kommer säkert att synas i bloggen här framöver. Många tror att RPG enbart handlar om kaffe och mysig samvaro med sång och musik och föredrag. Och det som skapar gemenskap är betydelsefullt i en tid där ensamheten är något av en folksjukdom, men RPG-arbetet är så mycket mer. 

Det är också samhällspåverkan, framför allt i viktiga frågor som gäller äldres livsvillkor, vård och omsorg. RPG:s representanter i pensionärsråd på kommunal, region och riksnivå kan, utifrån en kristen grundsyn, hävda alla människors lika värde. I vårt samhälle riskerar ständigt människovärdet att kopplas till produktionsförmåga. Detta krasst ekonomiska synsätt motarbetar RPG med kraft, också i diverse remissvar som vi har förmånen att formulera. 

Jag tror att den här bloggen framöver kommer att bjuda på många olika tankespår. Jag har övervägt en specialisering. Bara om böcker? Bara om skrivande? Bara om äldrefrågor? Som det ser ut nu blir det en mix, där en del inslag får vara mycket personliga. 

Den som lever får se, som det heter. Förhoppningen är i alla fall att hemsidan ska överleva. Och jag lovar en sak – alla inlägg ska inte bli så här långa. 

Det räcker nu, snälla vintern

Snöblandat regn. Eller regnblandad snö. Eller vad det nu är, slasket som dråsar ned, och som varken är det ena eller det andra, möjligen både och. Snö och regn.

Jag tycker att det räcker nu, vintern.

Den här lördagen som snart tippar över i söndag, snabbare än beräknat eftersom klockan skuttar framåt en timme i natt, in i det bedrägeri vi kallar sommartid. För slasket fortsätter ju, och det är föga somrigt. Och hela den kommande veckan ska Stockholmstrakten gå på slak lina mellan vinter och vår. Jag skriver inte vinter och sommar, för sommaren väntar på andra sidan våren, och våren väntar på att vintern ska rasa ut. Och det tycks ta tid.

För att fullborda denna gnällspalt till dess ynkliga slut måste jag erkänna, att jag hela den dag som nu ska ta sats in i sommartiden har strulat runt i morgonrock och druckit varmt honungsvatten när jag inte sett längdåkning på tv. På snö. Eller på regnblandad snö. Icke heller skidåkarna är förskonade från den döende vinterns våta välde.

Men det räcker nu. Både med vintern och skidåkningen och den trista förkylningen. Jag vill vår och värme. Nu. Inte om en vecka eller två, utan nu.

Politiskt Vasalopp

Nato är det politiska Vasaloppets Mora. Färden är lång och mödosam. Finland ser nu ut att vinna med hjälp av vana vallare, medan Sveriges smörande av Erdogan bara gör det bakhalt. 

SidnavigeringPrevious · Next