Höstens vackra vemod

Blåsten rister träden så att de röda och gula löven rasar. Regnet kastas i korta, ettriga kaskader mot fönstret. Hösten är här, skrämmande och vacker på samma gång. Skrämmande med sina stormar och sitt förebud om vinter och kyla. Vemodigt vacker med sina brinnande färger som tar över sommarens grönska och visar oss att allt är förgängligt. Och ändå inte hopplöst, eftersom det ur förmultnandet ska växa nytt liv om några månader. IMG_4995

I årstidernas växlingar i naturen runt omkring oss kan vi spegla våra egna liv. Våra människoliv. Hösten är färgstark och spännande, tycker jag som befinner mig där. Men livets höst påminner också om alltings förgänglighet. Som i morse, när en dödsannons berättade att en barndomskamrat gått bort. Ännu en.

I eftermiddag ska jag besöka en annan vän sedan ungdomen, som drabbats av en bilolycka och ligger svårt förlamad. Nu behöver man inte ha uppnått en viss ålder för att sådant ska hända, men det är ändå en påminnelse om livets skörhet. I dag är jag frisk och pigg. I morgon – nej, jag vet ingenting om i morgon, och den kunskapsbristen sörjer jag inte.

Livets cykliska karaktär är naturlig. Jag är en del av den, eftersom jag är en del av skapelsen. Och varje fas har sin speciella charm. Den ska man ta vara på i stället för att sörja de faser som är förbi. Därför tänker jag fortsätta att njuta av livets höst med dess färgstarka skönhet och starka livskänsla (det är nu jag lever, nu, nu, nu).

Besvärliga dagar kan jag alltid citera Predikaren 9:4: ”Bättre en levande hund än ett dött lejon”.

Jag tänker inte hota någon politiker med min privata kökskniv

Jag är pensionär. Alltså ska jag kräva sänkt skatt för pensionärer. Alltså måste jag i valrörelsens sista skälvande minuter ställa partirepresentanter mot väggen och pressa fram löften om just detta, sänkt skatt för pensionärer. Annars får de inte min röst. Så bör jag göra, har jag förstått.

Ja, det är ologiskt att pensionärer behöva betala mer i skatt än en vanlig löntagare. För pensionen är intjänad lön. Då bör man ju inte behöva betala mer skatt på den uppskjutna lönen än på den lön som en arbetstagare tar ut direkt. Det är en rättvisefråga. Där håller jag med. Och jag vet att det finns pensionärer som har det tufft.

Själv tackar jag och tar emot varje månad, och förundras över att det skvalpar in pengar på mitt konto från ett osynligt hav, och detta utan att jag stigit upp klockan sex och stått på perrongen klockan sju och petat in koden på jobbdörren klockan kvart i åtta. Eller så. Möjligen är jag lite för tacksam. Visst kunde det få skvalpa in lite mer. Men jag skulle må sämre av att gå omkring och vara sur över skatten.

Nå, låt oss glömma det där med min pension. Vad jag är ute efter är det snäva perspektivet. Det som reducerar synen på samhället till vad som finns innanför mitt staket. Det som gör all politik till en fråga om innehållet i plånboken. I min plånbok.

”Hörrödudu, politikern, göder du inte mitt bakkonto fett och fint, då får någon annan min röst!”

Ett samhälle bygger vi inte genom att varje röstberättigad individ bär fram sin egotyngda sten till den gemensamma grunden en gång vart fjärde år. Ett samhällsbygge kräver liksom varje annat bygge en ritning, en plan, en idé om hur det ska bli när alla stenar fogats samman. Politik handlar om det gemensamma, det vi har tillsammans, det vi är tillsammans. Vilket sorts samhälle vill vi vara en del av?

Så jag kommer inte att ställa någon politiker av någon färg mot något vägg med min privata kökskniv mot strupen och den indignerade frågan hängande i luften: ”Nå, vad är du beredd att ge mig?” Får jag möjligheten att fråga, alldeles vapenlös, så vill jag fråga: ”Nå, hur vill du att Sverige ska se ut om 25 år?”

Det intresserar mig.

 

Peter Götell – du fattas mig redan

Det var så oerhört lätt att tycka om Peter. Och nu är han död. Jag fattar det inte.

Jag fick se det i dag, på Facebook. Peter Götell, 58, ledarskribent på Bohuslänningen, finns inte mer ibland oss.

Han skrev själv om sin hjärtinfarkt på FB. Han skrev att han var rädd där han låg med sladdar och slangar hit och dit. Men efter ett tag blev tonen ljusare. Ballongsprängda blodkärl gav nytt hopp.

Och så, i dag på morgonen, läser jag: Peter dog i natt. I sömnen.

Vi delade så många värderingar. Framför engagemanget för mänskliga rättigheter i allmänhet och yttrandefrihet i synnerhet. Och för Kuba.

Så satt vi en augustidag 2000, tillsammans med Helena Söderqvist från Arvika Nyheter, på planet till Havanna. Jag jobbade då som opinionsredaktör på Dagen. Han var ledarskribent på Sundsvalls Tidning.

I Havanna mötte vi oberoende journalister som ville veta allt om medierna i Sverige och hur pressen fungerar i ett land som vårt. I bagaget hade vi de svenska tryckfrihetsreglerna, översatta till spanska. Två olika världar möttes. De längtade efter vår värld av öppenhet och möjlighet att säga sin mening. Den verklighet vi skildrade var deras dröm.

Och Castros mardröm. En tidig morgon knackade det på vår dörr. Säkerhetspolisen bad oss packa våra tillhörigheter och följa med. En dags förhör räckte inte. Vi fördes ned i ett underjordiskt fängelse under den synliga byggnaden. Där delade jag och Peter en cell med kvalmig och fuktig luft, kackerlackor på golvet, skitiga madrasser och en översvämmad toalett som inte funkade.

Efter tre dygns tröttande förhör blev vi utvisade. När planet lyfte tänkte vi tre musketörer resa oss och sjunga ”Du gamla du fria”. Men vi orkade inte.

På Arlanda väntade ett massivt pressuppbåd. Vi hade inte fattat vilket rabalder som gripandet av oss åstadkommit. Peter var vår talesman vid presskonferensen ute på flygplatsen, och närvarande journalister fick veta hur det stod till med yttrandefriheten på Kuba. Nämligen illa. Mycket illa.

Han var i sitt esse. Det var han alltid när han försvarade förtryckta människor  och deras rätt att göra sig hörda.

Nu är han borta. Han fattas oss. Han fattas mig. Jag ska alltid minnas den glada, skojfriska killen som hade ett djupt allvar under ytan, och ett starkt engagemang för rättvisa och rättfärdighet.

Tack, Peter, för allt du gav mig. Tack för att du gjorde världen en smula bättre.

 

Publicerat den12 juni, 2014, 16:43Av
1 comment Kategorier:Åsikter
Så framkallar man Sur-Birger

call-icon-10047043Hon ringde och förklarade med neutral röst, att jag betalade för mycket för min telefon och att hon nu skulle sänka mina telefonräkningar. Jag skulle få ett papper på detta inom några dagar. Det lät inte som försäljning, utan som vanlig information.

Jag frågade om hon just höll på att sälja något till mig, försökte få mig att byar operatör eller något i den stilen. Och jo, så var det ju. Men jag skulle få allt på papper sedan. När det var klart. Och jag förklarade att jag, ett fossil från en annan tid, inte gjorde sådana affärer per telefon. Jag vill läsa villkor och andra små detaljer på papper eller på en hemsida. Ja, tack och hej, sa hon då.

Han ringde och frågade om det var Birger han talade med. Visst. ”Kanoon. Jag heter Tomas. Och jag är inte ute för att sälja nånting, det kan väl vara skönt att veta.”

Absolut, kompis Tomas (förlåt om du stavar Thomas och inte Tomas, svårt för mig att veta).

Vi har väl inte umgåtts så mycket, eftersom han uttalade Birger med g, som det stavas, och inte med j, Birjer, som det sägs.

Han ville bara inbjuda mig till en träff där jag skulle få veta hur jag kan dryga ut min pension. Jag skulle till och med få käka lunch medan jag lyssnade till något pensionsexpansionsexpert, eller vad det nu var. Passade den 4 juni? Nej tack, då fyller min fru år och vi firar vår 48:e bröllopsdag. Nå, men den…. Ja, och så fick jag ett nytt datum. Då pressade jag fram den obehagliga sanningen.  Du, kompis Tomas, jag är inte intresserad.

En häpen tystnad på flera tiondels sekunder uppstod.

”Men varför inte det?”

Och då slog Sur-Birger (läses som Sur-Birjer) til:

”Ursäkta, men jag känner mig inte skyldig att redovisa några skäl”.

Och så var vi inte kompisar längre.

Nu undrar vän av ordningen: Varför har du inte Nix? Svaret är: Det har jag, men det täcker inte företag, har jag fått veta. Och jag har en enskild firma: Ordkonsulten Birger Thureson, till er tjänst. Ett försök att dryga ut pensionen, alltså.

Själv skulle jag i all enkelhet vilja ge några råd till de genier, som jobbar ut mallarna för telefonförsäljarnas samtal.

  1. Var ärlig. Vill du sälja en sak, så låtsas inte att du ringer för ett mysigt snack, bara. Eller för att informera om ett faktum som inte är ett faktum förrän jag i luddiga ordalag givit mitt medgivande och är fast.
  2. Spela inte kompis. Det funkar inte på mig, knappast på min åldersgrupp, knappast på någon. Fast det sista vet jag inte säkert.
  3. Uppträd som ett proffs. Det gör mig väl inte till Glad-Birger men det får mig i alla fall att uppträda artigt och korrekt tillbaka. Nu blir jag ju mest lite elak, vilket inte är bra för någon. Inte heller för mig själv.

 

En god nyhet på världsmalariadagen

I dag, den 25 april, på världsmalariadagen, kan vi läsa både dåliga och goda nyheter om denna sjukdom.

Den dåliga är att det dör omkring 1 810 människor per dag i malaria. Året runt. Nio av tio som dör i malaria bor i Afrika.  Där dog 562 000 människor 2012. Av dem var 462 000 barn under 5 år. (Uppgifterna är hämtade ur dagens DN.)

myg

Den goda nyheten är att sjukdomen kräver allt färre liv. Kampen mot malarian har intensifierats och är framgångsrik. 

Sedan millennieskiftet har antalet dödsfall i världen, räknat i förhållande till befolkningen, sjunkit med 42 procent. Bland barn har dödsfallet sjunkit med 48 procent. Forskningen jobbar på. Vaccin är på väg. Kunskap sprider sig om hur man skyddar sig mot sjukdomen, som orsakas av en parasit, spridd av mygg

Microsofts grundare Bill Gates har i stället för att bränna ännu mer pengar på egen konsumtion slängd in avsevärda mängder av sin förmögenhet i kampen mot malaria. Hans exempel har inte bara skapat medialt intresse kring sjukdomen utan också fått andra med osunt feta bankkonton att friskna till och göra gott i stället för att nästan äta ihjäl sig på gåslever morgon, middag kväll. Eller vad nu de stenrika gör med sina pengar.

Är man, som jag, uppväxt i södra Lappland så vet man vad mygg är. I barndomen och ungdomen lärde jag mig att umgås med myggplågan. Djungelolja och ett ständigt fäktade med händerna eller lite björkris hörde till utomhuslivet sommartid. Men det var snälla myggor jag fajtades med; det värsta kunde hända var att man fick myggbett som kliade. Irriterande, men långt ifrån livsfarligt.

När jag nu reser i områden med malariarisk tar jag malariatabletter och använder myggmedel, samt sover under ett myggnät. För i Afrika och Asien handlar det inte om några harmlösa svenska myggor, utan om anophelesmyggan, som sprider malaria. Det vill säga sjukdom och död. Då gäller det att värja sig. IMG_6536

Jag håller just nu och rotar i Kongos historia i slutet av 1800-talet. Då började vita upptäcktsresande att tränga in i landet, och i hälarna på dem missionärer från Europa. Även från Sverige.

Dessa missionärer var i regel mycket unga när de reste ut. Många av dem dog efter kort tid i det nya landet. De hemsöktes och försvagades av vad som då kallades sumpfeber, och som vi nu kallar malaria. Då visste man ännu inte, att sjukdomen spreds av myggor, utan trodde att fuktigt och osunt klimat bar skulden.

Helt fel var det ju inte, eftersom mygghonorna lägger sina ägg i våtmarker. Sumpiga och varma områden är alltså rena paradiset för dödsbringande mygg.

För missionssällskap i Europa var detta ett problem, som höll på att sätta stopp för ”hednamissionen”. Skulle man utsätta unga ivriga missionärer för denna livsfara?

Den första svenska baptistmissionären, E.V. Sjöbom, kom till Afrika 1892. Han såg lite längre än till de egna trosfrändernas välbefinnande. Sjöblom skriver i sin dagbok ”Under Palmernas skugga”: ”Vi se ofta beskrivet och tala ofta om hurusom de vita männen finner sin grav i Kongo, men anmärkningsvärt är, att dödligheten är lika stor, om ej större, ibland de svarta. De sjukdomar och febrar som möter den vite då han beträder de svartas världsdel härskar lika allmänt och våldsamt bland infödingarna själva.”

Det var på den tiden ett försummar perspektiv. Och har nog så förblivit. Vi är noga med att skydda oss själva när vi besöker områden med malaria. Men vi har gjort alldeles för lite för att utrota den sjukdom som så länge varit ett gissel i stora delar av världen.

Därför är det goda nyheter, att det nu hända positiva saker på den fronten. Den intensifierade kampen mot malaria är framgångsrik. Det betyder räddade liv och ger fattiga länder nytt hopp. Om barn överlever och befolkningen i allmänhet blir friskare, så bidrar det till ekonomisk tillväxt.

SidnavigeringPrevious · Next