På fredag är det 50 år sedan han mördades. Jag ser dessa dagar tv-inslag om hans liv, så många jag hinner och kommer åt, och jag läser alla artiklar i ämnet som jag snavar över. Vad är det med John F Kennedy som inte släpper taget om mig? Eller vad är det med mig som inte släpper taget om JFK?

Tv-programmen och tidningsartiklarna sopar dammet från mina ungdomsminnen, som funnits där hela mitt liv. Det jag ser i minnets nyputsade spegel är inte bara en politisk ledare av ovanligt slag, utan också en värld, ett samhälle. Rent av mitt eget liv.

Jag var drygt 20 då, studerade på folkhögskola, och hade på allvar börjat intressera mig för politik. Det intresset sammanfaller så intimt med JFK:s framträdande på världsarenan att jag inte har klart för mig om det var hans karisma som väckte mig, eller om jag som nyväckt upptäckte detta politiska fenomen borta i USA.

Sedan dess har jag lärt mig att JFK inte var något helgon, som jag kanske trodde då. Att hans privatliv hade mörka skuggor. Att han inte var främmande för fula finter och knep i det politiska spelet. Att han i vissa avseenden var en riktigt skitstövel. Ändå kan jag 50 år senare känna en släng av min unga beundran, som nästan gränsade till dyrkan.

Vad fångade mig? Kanske att han var en ny typ av politiker. Ung och okonventionell. Kanske hans utstrålning och energi. Kanske hans oerhörda vinnarskalle (det begreppet fanns nog inte då) som gör att Foppa Forsberg kan slänga sig i väggen. Eller rinken. Kanske att han stod för framtiden, medan hans konkurrenter var de förflutnas tjänare. Kanske…

Ärligt talat, jag är inte säker på varför JFK fascinerade mig så, och faktiskt fortfarande gör det. Men man måste ju inte ha svar på allt.