Strävan att erövra, kontrollera och exploatera mark och människor utanför den egna nationens territorium går som en röd tråd genom kolonialismens historia.

 Rätten för den starke att sätta sin stövel på den svages nacke tas för given. Friheten för den starke att bestämma spelreglerna likaså.

Den som tror att kolonialismen är en avslutad historia måste nog tänka om. Presidenterna Vladimir Putin och Donald Trump uppträder på världsarenan som brutala koloniala herrar. Putin gör allt vad han kan för att underkuva en grannstat. Och Trump har nyligen demonstrerat sin ohämmade lust att förnedra och sparka på den som redan ligger, plus att han gärna vill lägga under sig och exploatera territorier utanför USA. 

När jag ser och hör dem i aktion går mina tankar till kung Leopold II av Belgien (1835-1909), arketypen för en kolonialherre. 

Den belgiske kungen såg kolonier som en fantastisk inkomstkälla och något som gav politisk status. Landet regering delade inte hans entusiasm för saken, men Leopold II var som besatt av tanken. Rustad med ett stort arv gjorde han privata försök att köpa lämpliga landområden. Det gick inget vidare. 

Men historien spelade honom i händerna. Den 28 november 1884 samlades representanter från 14 europeiska länder till en konferens i Berlin, där man skulle diskutera Afrikas framtid. Sammankallande var Tysklands rikskansler Otto von Bismarck. Någon afrikansk representant var förstås inte närvarande. 

Ända sedan 1500-talet hade Portugal, Frankrike, Spanien, England och Nederländerna skeppat eftertraktade varor från Afrikas västkust. Tyger, glaspärlor, vapen och brännvin byttes mot elfenben och slavar. 

Med tiden växte motståndet mot slavhandeln, som i början av 1800-talet förbjöds i de flesta europeiska länder. Men förutom arbetskraften fanns det värdefulla naturresurser som lockade i det inre av Afrika. 

När upptäcktsresanden som David Livingstone och Henry Morton Stanley kartlagt vattenvägarna in mot Afrikas hjärta började politiska ledare i Europa att frukta en kapplöpning, som kunde leda till konflikt mellan kolonialmakterna. Det behövdes avtal som garanterade fri handel. I den kommersiella väven planerades också idealistiska inslag, som ambitionen att sprida kristen civilisation och kamp mot arabiska slavhandlare. 

När den tre månader långa konferensen i Berlin avslutades låg hela det väldiga Kongo-bäckenet, i stort sett det som är nuvarande Kongo-Kinshasa, i händerna på Belgiens kung Leopold II. Privat, alltså, inte som en belgisk koloni. 

Han var ledare för en ung och tämligen bräcklig nation och sågs som en ofarlig maktspelare. Under täckmantel av sin skapelse Internationella Kongosällskapet, som lovade att främja fri handel och kristen humanism och att bekämpa arabiska slavhandlare, blev han suverän härskare över ett område som var cirka 75 gånger så stort som Belgien. 

Av den fria handeln blev intet. Fristaten Kongo blev en brutal terrorstat där befolkningen sattes i tvångsarbete för att skörda rågummi, en tillgång som industrialiseringen ropade efter. Det var en lönsam affär för den belgiske kungen, men drev flera miljoner kongoleser i döden.

Leopold II:s privatliv var skandalöst och styrdes av ruttna värderingar. Vid statsbesök i andra länders huvudstäder ingick ofta bordellrundor i de kungliga aktiviteterna. 

Han ljög och samlade på hög. Gick över lik för att bli rik. Byggde grandiosa monument över sig själv – många av dem kan beskådas i Bryssel. Han viftade med den kristna civilisationen flagga men stod så långt ifrån bergspredikans värderingar som det var möjligt. 

Det finns skillnader mellan kolonialherrar i olika tidevarv, men också stora likheter..

Trumps privatliv är ingen snygg historia. Hans kvinnosyn är ungefär lika rutten som Leopold II:s. Han vill gärna utöka USA:s territorium. Vill ingen sälja så finns ju militära medel. Han nekar Ukraina hjälp när landets president Zelenskyj vägrar att kräla i stoftet iförd kostym och bejakar alla Trumps orimliga krav. Stöveln på den svages nacke. 

Vi vet hur det slutade för Leopol II. Hans illgärningar blev till sist för mycket för omvärlden. Han dog som en av världens rikaste män sedan han tvingats överlämna Kongo till den belgiska staten – dock brände han först det arkiv där hans illgärningar kunde spåras. 

Det tragiska är att spåren i form av såren inte försvunnit. Det koloniala tänkandet lever kvar. Jakten på mineraler som ska möjliggöra den gröna omställning vi samfällt hyllar kostar just nu liv i östra Kongo-Kinshasa och driver miljoner på flykt i Kivuprovinserna. Fredspristagaren Denis Mukwege höjer gång på gång sin varnande röst, men vem lyssnar? Vad gör det internationella samfundet?

Vad som blir den långsiktiga följden av de nuvarande kolonialherrarna Vladimir Putins och Donad Trumps ohämmade framfart som föröder människoliv och bryter ned demokratiska strukturer vet vi inte. Men att frukten av deras gärningar inte blir god, det lär oss historien. 

Det var svårt att sova i natt. De direktsända tv-bilderna ville in lämna näthinnan. Två gapiga mobbare som slog och stampade på en som redan ligger. Sånt har man väl sett på en och annan skolgård. Men i ovala rummet? Under ett diplomatiskt möte som skulle ingå i en fredsprocess? Hur är det möjligt? Vad blir konsekvenserna?

Frågorna är många. Och vi är många, tror jag, som famlar efter svaren. 

Skymf och smädelse brukar inte ingå i diplomatins verktygslåda. Inte heller uppenbara lögner, som att Ukraina startade kriget med Ryssland och att president Zelenskyj är en diktator. 

Men nu är förstås Donald Trump inte diplomat. Har aldrig varit. Han byggde sitt varumärke som ledare för en dokusåpa där de starka hyllades och de svaga förnedrades. I 14 år höll han på. I det direktsända spektaklet i ovala rummet visade han upp vad han lärt sig. 

”Det här blir bra television”, konstaterade han belåtet sin och vicepresidentens uppvisningen i hänsynslös maktfullkomlighet. 

Jag har svårt att förstå hur någon kan försvara detta agerande. Speciellt svårt har jag att förstå hur troende kristna kan stödja denna typ av makthavare, som med uppenbar njutning upphöjer sig själv och stampar på de svaga. På dem han kallar förlorare. 

Det finns rader av Trump-citat som är ytterst komprometterande. Jag behöver inte dra dem här, de är välkända. Och ofta helt oförsvarliga, inte minst ur kristen synvinkel. Men de försvaras likväl av fromma människor. 

För Donald Trump låter sig ju fotograferas med Bibeln i hand. Och se bara på hans installation som president, hur många böner som bads. Och hans första kabinettsmöte, som började med bön. Inför rullande tv-kameror, förstås. 

Det är som om man aldrig läst evangeliernas berättelser om Jesus. Hur han kritiserade dom som skyltade med sin fromhet genom att be offentligt och skicka ut en massa andra religiösa signaler, men var kalla i sina hjärtan och oförstående för sådant som ödmjukhet och barmhärtighet. Hur han alltid stod på de svagas sida. Alltid. 

Nej, jag förstår det inte.

Men om jag sov dåligt i natt så sov förmodligen Putin dess bättre. Hans springpojke gör sitt jobb till belåtenhet. 

Söndagen den 16 februari tog  rebellgruppen M23 full kontroll över Södra Kivus centralort Bukavu, där det numera världsberömda Panzisjukhuset finns. Ett sjukhus vars grundare Denis Mukwege fick Nobels fredspris 2018 för sin kamp mot sexuellt våld i krig och väpnade konflikter. 

Då hade redan DR Kongos reguljära armé packat och dragit. Ja, packat och packat – de lämnade vapen efter sig, som plockades upp av gäng och enskilda banditer som rånade butiker, sköt omkring sig och skapade allmän anarki. 

Rebellarmén, som tidigare tagit kontroll över Norra Kivus huvudort Goma, kopplade genast sitt grepp om östra Kongo-Kinshasas näst största stad. Vad som händer nu vet ingen. Ett uttalat mål för denna rebellgrupp är att nå huvudstaden Kinshasa och överta landet. Är det möjligt?

Marie Berg, barnmorska och professor i vårdkunskap, arbetar periodvis med sjukvård och utbildning i Bukavu tillsammans med sin man, läkaren Urban Berg. De återvände därifrån för några dagar sedan, och jag har nyss haft telefonkontakt med det Göteborgsbaserade paret. 

Marie dementerar pressuppgifter om att Panzisjukhuset evakuerats. Det är öppet och verksamhet pågår, bland annat vårdas människor som skadats under de här dramatiska dagarna. 

Jag har fått frågor angående Denis Mukwege. Det är inte så att han gått i exil på grund av M23:s framfart i östra Kongo. Men han har en tid befunnit sig i Europa, bland annat besökt understödjare i Sverige och Norge. Var han finns just nu vet jag inte, men han är utanför Kongos gränser. I säkerhet, alltså. 

Det kan man däremot inte säga om kongoleserna i den mineralrika och konfliktdrabbade östra delen av Kongo-Kinshasa. Människor flyr för sina liv. M23, som ingår i Alliance Fleuve Congo, AFC, är bara en av hundratalet rebellgrupper som gör livet surt för civilbefolkningen. 

Jag finner det märkligt, att omvärlden inte kan göra mer för att bringa ordning i detta hörna världen. Och jag kan inte annat än misstänka, att östra Kongos enorma rikedom på mineraler, som den moderna teknologin är beroende av, spelar roll. Girighet mixad med etniska motsättningar och politiska maktambitioner är ett ruggigt effektivt recept på en dödande häxbrygd. 

Ett gammalt talesätt säger att ”ensam är stark”. Det är inte sant. Människan är en social varelse, skapad för gemenskap. Stark blir hon tillsammans med andra. 

Visst har vi ibland behov av ensamhet, av att ställa oss lite vid sidan av bruset. Men att förbli där, i ensamheten, är inte hälsosamt. 

I dagarna matar medierna oss med uppgifter om den man i Örebro som blodigt och brutalt  ändade livet för tio medmänniskor. Han tycks ha isolerat sig från omvärlden. Grannarna har sett honom som en skugga, om de sett honom alls. De visste nästan ingenting om honom.  

Det var en ensamhet som säkert hade många bottnar och komplexa orsaker. Om dem vet jag väldigt lite och avstår därför från spekulationer.  Jag kan bara säga att hans ensamma liv fick ett slut, där ordet tragiskt egentligen är alldeles för svagt. 

Ensamheten blev inte hans styrka utan hans undergång.

De här raderna skrivit jag efter ett par dagar med styrelsemöten inom RPG, Riksförbundet pensionärsgemenskap. Det är en organisation som bygger på kristen grund och verkar för de äldres rätt till ett värdigt liv. Därför är ”gemenskap” ett nyckelbegrepp i alla styrdokument. Och i praktiken. 

 Runt om i landet finns 122 lokala RPG-föreningar som arrangerar utflykter och resor och erbjuder intressanta program. Det är ett sätt att bryta den ensamhet och isolering som äldre människor lätt drabbas av – och ibland knäcks av. 

Men minst lika viktigt är att RPG har representanter som regelbundet möter folk från regering, regioner och kommuner samt myndigheter som Socialstyrelsen. Det är möten där viktiga äldrefrågor diskuteras – och där RPG kan vara kyrkornas röst utanför församlingsvåningarnas kaffedoftande trygghet. 

Det kallas opinionsbildning. Det påverkar makthavarnas beslut. Det är en viktigt arbete. 

Tillsammans kan vi påverka samhället i en god riktning där allas människovärde beaktas oavsett ålder, kön och etnisk tillhörighet. Ett samhälle där ett värdigt liv är möjligt, från vaggan till graven. 

Ensam är inte stark. Men tillsammans kan vi göra skillnad. 

Så ont det gör. Så fruktansvärt ont. En vacker stad mitt i ett vackert land, en stad med en å och ett slott som ligger vid ån. En stad med en stolt historia och ljus framtid. Och så detta fullständigt meningslösa våldsdåd som krossar så många drömmar och sliter sönder så många kärleksfulla band mellan människor. 

Elva döda. Kanske blir det fler. 

I juni blir det 59 år sedan vi gifte oss i Örebro, hustrun och jag. Vi bodde där en kort period av vårt gemensamma liv. Då var vi unga. I somras var vi där på nytt som pensionärer under RPG:s riksstämma. Det kändes bra att se och minnas. Vi gjorde det med tacksamhet.

Vi räknar oss förstås inte som örebroare, men det känns som vi alla bor i Örebro just nu. Delar sorgen. Delar smärtan. Delar oron för framtiden. 

Det är väl som det ska vara, att vi delar både sorgen och smärtan och oron, för den börda man delar blir alltid lite lättare. 

Men jag reflekterar också i dessa dagar över den reaktion jag hört och hör från flera håll: Detta trodde jag inte kunde hända här. I Örebro. I Sverige. 

Den reaktionen är fullständigt begriplig. Samtidigt säger den något om den priviligierade tillvaro som är vår. 

Under de tre år som Rysslands invasionskrig i Ukraina pågått har kanske en halv miljon människor dödats. Civila och soldater, alla inräknade. Beräkningen är grov, exakta siffror finns inte, men ingen kan betvivla att det kriget skördar oerhört många liv och krossar drömmar i en omfattning som inte går att beskriva. 

I Kongo-Kinshasa har rebellgruppen M23 nyss erövrat Goma, provinsen Nordkivus huvudstad. Sedan rebellernas offensiv startade den 26 januari har över 770 människor dödats och nästan 3 000 har skadats i och runt staden, rapporterar nyhetsmedier den 5 februari. 

Vad vill jag säga med det? Att det som nu hänt i Örebro inte är så mycket att orda om?

Nej, det vill jag absolut inte säga. Det som hänt där är en oerhörd tragedi. 

Men det jag vill säga är att Sverige fortfarande är ett bra land att leva i, trots det som nu hänt. Låt oss inte glömma det. 

Och jag vill säga att vi måste göra allt vi kan för att det ska förbli så. Och vi måste tro att det går. För om vi förlorar hoppet, då förlorar vi snart allt.