Bakom mitt arbetsbord har jag en vägg med åtta bilder. Sex av dem är fotografier på mina föräldrar, samt far- och morföräldrar. Och så ett foto där man ser mitt barndomshem i södra lappmarken, inramat av ett tjockt snötäcke, samt en bild av mig själv på min femårsdag. Jag sitter uppsträckt på en stol på vår stenlagda och då snöfria uteplats – jag är född i slutet av augusti. På ett bord tronar en gräddtårta. I bakgrunden: skog och åter skog. 

På väggen i arbetsrummet finns också en teckning av Tecknar-Olle på Norran, där jag vandrar ut i världen med en resväska i handen. En avskedsgåva när jag slutade som chefredaktör på nämnda tidning.

Och så, pärlan. En inramad dagordning för ”Straffångar å Långholmen”, daterad i februari 1907. Den tavlan har jag köpt på den före detta straffanstalten, som numera är vandrarhem. 

Nej, jag har inte suttit inne. Inte där (men väl i Havanna, men det är en helt annan historia). Jag förvärvade dyrgripen till minne av min farfar Frans Johansson i Kraddsele, som tillbringade en kortare tid i fängelset på Långholmen, mitt i Stockholm. Det var för övrigt hans enda resa till huvudstaden.

Hans brottsliga gärning var följande. Varje år avverkade kronan, det vill säga staten, skog i närheten av mina föräldrars hemby. En representant för landets högsta myndighet stämplade de träd som skulle fällas och forslas ned till Vindelälven, för att sedan flottas söderut. Avverkningen gav välkommet jobb åt männen i byn. 

Ett år tyckte folket i byn att staten varit alltför återhållsam i sin markering av vilka träd som skulle fällas. Det betydde mindre jobb och sämre inkomst. Någon företagsam nybyggare kom då på den lysande idén att man kunde förfalska kronans stämpel. Tillverka en egen kopia, helt enkelt. Och så utöka arbetstillfällena genom att stämpla fler träd.

Fiffigt. Men farligt. Någon nitisk lagens tjänare kom på brottslingarna, och av någon anledning jag inte kunnat luska ut blev straffet en fängelsevistelse i Stockholm – det fanns ju fängelser på närmare håll. Kanske klassades brottet mot staten som värre än andra förseelser.

Så hamnade farfar på Långholmen. Och för att hedra honom hans generationskamraters kamp för att försörja sina familjer i en hård tid och en tuff miljö, och för att inte glömma mitt eget ursprung, har jag hängt dagordningen från fängelset framför mina ögon. 

Utanpå glaset till den inramade ordningsstadgan har jag fäst ett kort, som tillverkats av något av mina barnbarn Ellen och Lilly. På den ljusblåa bakgrunden har hon, vem det nu är (de kommer själva inte ihåg det), skissat ett ansikte. Streck för ögon, näsa och en brett leende mun. Och så textat med grönt: ”Du är förlåten”. I övre högra hörnet finns ett rött hjärta.

Vad jag gjort som utlöst denna benådning vet jag inte, men någonting var det väl. Behovet av nåd är outtömligt. Denna långfredag berättar tavlan, med lagen i bakgrunden och nåden i förgrunden, precis vad påskens budskap handlar om.

Jag är förlåten. Och du med.

Han satt i morgonsolen på en parkbänk i Santa Catalinaparken i Las Palmas. En gammal, till synes luggsliten man. Nedåtböjd, som om han betraktade sina egna skor. En uteliggare som nyss vaknat och höll på att veckla ut sig. Trodde vi.

Jag satte mig med min bok i solstrimman på samma bänk. Min hustru slog sig ned på bänken strax intill med sin stickning. Fontänen skvalade fridfullt i bakgrunden. 

Men så reste sig den gamle, log mot mig och gick fram till min stickande hustru och kommenterade hennes verksamhet. På spanska. Jag blandade mig i. På engelska. 

Vi hade mött Manuel Giménez Rueda, en 88-årig medicine och filosofie doktor (jag fick hans visitkort). Född och uppväxt i Marocko. Senare i livet forskare på universitet i Spanien och USA, bland annat. Numera bosatt någonstans vid Medelhavet (hans engelska var lite ringrostig, och vår orientering i området skral). Manuel vistas långa tider i Las Palmas, som påminner honom om Marocko. Här hjälper han till ibland på ett sjukhus, som volontär. Exakt vad han gör där förstod jag inte, men hans specialitet är luftvägar. Nej, inte flygtrafik, utan andningsorgan. (På Amazon kan man köpa hans bok ”Prevencion y Rehabilitacion En Patologia Respirato”.)

Manuel berättade att han håller sig i form med promenader och styrketräning. Tvåkilosvikter bara, tillade han för att dämpa vår beundran, som tydligen sken igenom. 

När mannen vi trodde var en uteliggare traskade iväg såg hustrun och jag på varandra. Som man kan lura sig av det yttre. Av skalet som döljer kärnan. 

Det är härligt med gamla vänner. Men det är uppfriskande med nya möten som lär oss, att man inte ska döma någon efter det yttre. I synnerhet inte på avstånd. För att lära känna en människa något litet måste man komma nära. Prata. Dela livsberättelser, om än i all korthet. 

Paulus tröstade nog inte bara sig själv när han skrev till korinterna, att även om vårt yttre bryts ned som ett fallfärdigt ruckel så kan den invärtes människan förnyas dag för dag. Och att det är viktigare än den synliga fasaden.

Alltså – det är inte skalet som räknas, utan kärnan. Det lär man sig inte på Facebook bland alla ”fiiiina du” och ”snygging”. Men man kan bli påmind om det på en parkbänk bredvid en människa som ser ut som en uteliggare. 

Och det gäller faktiskt även om den personen verkligen är en uteliggare; man behöver inte vara en vältränad filosofie och medicine doktor för att vara en kärnfrisk människa. 

(Denna text publicerades i Dagen 2018 12 18)

Årets händelse? Att Denis Mukwege fick nobelpriset – delat med Nadia Murad. Utan tvivel. Det var fantastiskt att under minglet före galakvällen på Stockholm Waterfront se hans känslofyllda möte med gamla missionärer som varit hans lärare, understödjare och vänner ända från början. Långt innan han blev den magnet som drog 3000 besökare till hyllningskvällen. 

Nu hoppas jag bara att också alla nyare beundrare som attraheras av fredsprisets glans är beredda att göra vad de kan för att uppfylla Mukweges varmaste önskan. Det är inte fina priser och tjusiga galor utan en förändring i DR Kongo. En politisk och ekonomisk och social förändring så att landets rikedomar blir folkets, så att det sexuella våldet hejdas, så att politikernas ambition blir allas väl och inte fåtalets förmögenhet, så att kvinnor och barn kan leva ett tryggt liv. 

Det val som uppskjutits och uppskjutits och skulle ha ägt nu på söndag (23 december) har skjutits upp ytterligare en vecka. Ett av skälen som anges är att ett förråd i centrala Kinshasa med maskiner och material som skulle användas i valet brann upp natten till den 13 december. Trots att förrådet i fråga fanns bakom stängsel och var välbevakat. 

Inte så konstigt kanske om sådana händelser utlöser misstankar och nya oroligheter.

Om årets händelse var att Nobels fredspris denna gång var så träffsäkert, så kunde en ny demokratisk och icke-korrumperad regim i Kongo-Kinshasa bli 2019-års händelse. Men, ärligt talat, min tro på detta mirakel är inte särskilt stark. 

Min förhoppningsfulla bön är dock att Denis Mukwege ska kunna återvända till sin gärning och få fortsätta sitt arbete under säkra förhållanden, inte minst som opinionsbildare. Jag har fått allt större respekt för hans insats på det området. Hans tal när han tog emot fredspriset i Oslo var fullständigt lysande: modigt, osjälviskt, elegant, vibrerande av kärleksfull energi. 

Och faktiskt tror jag att detta – att Denis Mukweges röst förstärkts genom fredspriset – kan få stor betydelse för en positiv utveckling i DR Kongo. 

Till sist. För den som är intresserad av att hålla sig à jour med utvecklingen i Afrikas näst största land finns en blogg att rekommendera: albloggbok.bloggspot.com. I 17 år vad Agneta Lillqvist Bennstam läkare i Kongo. I hennes blogg hittar man aktuella rapporter som är mycket initierade. 

Hur nöjd är jag, på en skala ett till tio, med att Denis Mukwege blev en av två fredspristagare 2018? 

Tio. Tveklöst. 

Jag satt på Kungliga Biblioteket och studerade Ossian Egerbladhs skrifter om nybyggarlivet i Västerbotten när beskedet kom. Snabbt förflyttades jag från glesbygdernas glesbygd till ett den obeskrivliga trängselns Bukavu. Och till den usla vägen till Panzisjukhuset som regnet ibland förvandlar till en lervälling, lika hal som en vinterväg i Västerbottens inland. 

Jag fick lägga Egerbladh åt sidan för en telefonintervju i Radio Sweden och en artikel åt Dagen. Efteråt blev det svårt att ta upp nybyggartråden igen. Jag tog i stället pendeln hem till Sollentuna.

Dagen efter den stora dagen läser jag det som skrivits om fredspristagaren Denis Mukwege, läkaren med starka band till Sverige och svensk pingstmission. Allt jag jag läser – och hör i radio och ser på TV – om honom är positivt. Till och med den norska Nobelkommittén får beröm för sitt val, vilket inte är särskilt vanligt.

Så vad finns att tillägga?

En sak, för min del. En sak som inte nog kan betonas.

Denis Mukwege är en helgjuten person där ord och gärning hör ihop. Jag tror att det i hög grad bidrar till den självklara pondus han utstrålar. 

Det vimlar inte av sådana personligheter.

När Denis Mukwege tar till orda på den internationella arenan så lyssnar man. Lyssnar, även när han med en patos som gränsar till helig vrede kritiserar politiska och ekonomiska maktcentra. De som ihärdigt blundar för fattiga människors lidande. I det här fallen, DR Kongos kvinnor och barn som betalar ett högt pris för de elektroniska prylar vi inhandlar till en tämligen billig peng.

För våldtäkterna har ju blivit ett vapen i kampen om rikedomarna i Kongos jord, där coltan – som ingår i våra datorer och smarta telefoner – är den kanske mest eftersökta. Och som  råkar finnas koncentrerat i östra Kongo. 

Gång på gång talar Mukwege om vikten att omvärlden slutar att blunda för den plundring av hans hemland, vars effekter han dagligen möter på operationsbordet: kvinnors och barns söndersargade underliv. Han talar oförskräckt till de giriga om den samvetslösa girighetens pris. Han provocerar. Men vem kan protestera?

När han talar om detta vet ju alla, att han inte nöjer sig med ord. Han riskerar sitt eget liv för att hjälpa de drabbade, och för att göra dem till något annat än offer – till upprättade människor som inte längre tyngs av skam utan lyfts av hopp och framtidstro. Han väljer, för att tala med Bibelns språkbruk, den smala vägen. Den svåra vägen. Men den ena framkomliga, om hatet ska besegrad – kärlekens väg.

Helgjuten. En person som inte låter ord och handling leva separata liv, utan som gör det han säger och säger det han gör.

Är inte Denis Mukwege värd Nobels fredspris, då är ingen det.

Därför är jag glad idag.