Visar alla inlägg av Birger Thureson

Previous Page · Next Page

Funkar det att hata hatet?

Vad säger ordbruket om den tid där orden brukas? Vad säger det om ordbrukarna?

Jag har alltid haft svårt för ordet ”hata”. Det är så destruktivt. När jag söker efter ordets betydelse hittar jag bland annat en förklaring som säger, att hat är en passion som yttrar sig i ett permanent begär att skada. Smaka på det. Ett permanent begär att skada. Visst låter det – skadligt?

Häromdagen hörde jag i förbigående ett inslag i P1 där någon radade upp sådan som vederbörande sade sig hata. ”Jag hatar… jag hatar… jag hatar.” Det handlade bland annat om hat mot näthatet, denna stinkande kloak som skapar akut syrebrist i dagens samhällsdebatt. Stanken gör det svårt att andas, svårt att tänka klart, svårt att handla rätt.

Men kan hatet hatas ihjäl? Jag tror inte det.

Hatet tycks mig ett trubbigt instrument för den som vill åstadkomma en positiv förändring av ett icke önskvärt tillstånd. När Jesus rådde oss människor att älska våra fiender, så berodde det inte på att han var ett mähä – läs till exempel om hur han drev ut månglarna från templet med tämligen våldsamma metoder (som inte skadade människor men kraftfullt demonstrerade vad som hörde hemma i templet, och vad som inte gjorde det).

Jag tror att hans poäng var denna: Kärleken är starkare än hatet om man vill förändra människors attityd. Hatet inte bara stärker det onda, utan fungerar också självdestruktivt. Ungefär som bitterhet.

En annan sida av saken är det lättvindiga sätt, på vilket ord som ”hat” och ”hån” numera brukas av framför allt kvällspressen. Rubrikerna på nätupplagorna gödslar frikostigt med dem. Om någon säger något kritiskt om en annan person rubriceras det genast som ”hån”. Vilket är falskskyltning, enligt min mening. Sportjournalisterna älskar att skriva om ”hatmatcher” och skildra hur konkurrenter inom idrottsvärlden ”hatar” varandra. Är det alltid sant? Jag tvivlar.

På detta sätt devalveras språket, så att hat inte längre är hat och hån inte längre är hån. Också det ordbruket är destruktivt, därför att brukarna målar upp bilden av en värld full av hat och hån som läsarna förmodas ta till sig och acceptera som verklig. Vilket gör att det verkliga hatet och hånet kan gömma sig i buskarna och undgå upptäckt. Inte bra.

Men det jag framför allt vill säga här och nu är att hatet inte kan hatas ihjäl. Vi måste våga pröva andra metoder för att vädra ut doften av kloak och komma tillrätta med det hat som verkligen är hat. Ondskefullt hat.

Publicerat den27 juli, 2015, 14:03Av
1 comment Kategorier:Nyheter
Mitt livs märkligaste sommar

För mig har somrarna alltid varit välfyllda av aktiviteter. Som barn väntade uppdraget som ”getarpojke” efter skolterminen – jag följde med korna och fåren till skogen, såg till att de fann bete och kom hem ordentligt när det blev kväll. När jag blev större jobbade jag med skogsplantering och tjänade ihop till min första cykel.

Studietiden på Lidingö Folkhögskola finansierade jag med sommarjobb som konduktör på Stockholms spåvägar. Ett par veckors ledighet för besök i föräldrahemmet i södra Lappland, mycket mer blev det inte. Ferierna från Örebro missionsskola fylldes också med arbete, mest inom sjukvården. Studielån? Glöm det, jag var fostrad i samma anda som Göran Persson – den som är satt i skuld är icke fri.

Som pastor och senare som journalist och redaktör gick mycket semestertid åt till tältmöten och så kallade arbetsveckor; jag var teamledare för unga kristna som evangeliserade på semesterorter runt om i Sverige, ett par gånger också i England och Skottland. Familjen följde med. Mitt jobb var deras semester. Klokt? Kan diskuteras. Men sommarkampanjerna på Österlen och annorstädes blev ändå fina, gemensamma minnen. Och de vävde ett nätverk av vänner som fortfarande består.

Som pensionär hoppade jag in och vikarierade på mitt tidigare jobb som tidningen Dagens opinionsredaktör under semestertiden. Hur kul som helst. Dessutom fick jag betalt. Det pågick i flera år.

Och nu, sommaren 2015, är kalendern helt tom. Rensad. Från mitten av april till långt in i september, när det första föredraget i en seniorgrupp är inplanerat.

Måndagen den 27 juli skulle jag, för sjätte året i rad, ha stått inför en grupp skrivsugna på Gullbrannagården. Som jag har sett fram mot den skrivarkursen! Den kreativitet som blommar där, och den gemenskap som brukar växa fram under kursdagarna i en fantastisk miljö, är inget man avstår frivilligt. Dock, nu är jag bara tacksam att Libris förra chef, journalisten och redaktören Inger Lundin, hoppar in i mitt ställe.

Så vad har hänt?

I mitten av april drabbades jag plötsligt av domningar i vänstra kroppshalvan. De startade i trakten av mungipan, kändes samtidigt eller nästan samtidigt i handen, vänster arm gick inte att styra utan flaxade omkring som en skadskjuten fågel när jag försökte gripa något med handen. När det var som värst försvann vänster ben så jag blev oförmögen att gå.

Så var det inte hela tiden. Domningarna kom var eller varannan dag eller var tredje dag och gick i vågor under ett par, tre, fyra timmar. Olika från gång till gång.

Vid den första smällen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Där var man tydlig. Ring 112, löd ordern. Genast. Vilket jag gjorde. Och så fick jag åka ambulans för första gången i mitt liv. Man befarande nämligen stroke.

På Danderyds sjukhus blev jag oerhört väl omhändertagen, den gången och några följande gånger när jag skjutsades iväg av kompetent och medkännande ambulanspersonal. Under några veckor blev avdelning 73, stroke-avdelningen, lite av ett andra hem för mig.

Duktiga doktorer och sjuksköterskor gjorde allt de kunde för att jag skulle återvinna min hälsa. Och gjorde det med ett imponerande engagemang som fick mig att i sjuksängen skriva en debattartikel för Aftonbladet, där jag prisade svensk vård. (Den publicerade artikeln hamnade i kopierat skick på avdelningens anslagstavla, till uppmuntran för personalen.)

Jag undersöktes och genomlystes kors och tvärs. Det var en massa prover, datortomografi, magnetröntgen, kontraströntgen och jag vet inte vad.  När inget knas med blodkärl upptäcktes  hamnade jag hos experterna på neurologen, avdelning 76. Ett par EEG-undersökningar, där man kollade hjärnans elektriska aktivitet, visade inte heller på några underligheter. Mysko, tyckte jag. Doktor Pia instämde.

Sedan flera veckor tillbaka är domningarna nästan helt borta. Ett pirr då och då i trakten av munnen och i vänster hand är allt som återstår. Ingen flaxande arm. Inget ben som viker sig. Jag har återupptagit mina promenader. Jag får köra bil igen. Jag lever som förut. Den blodförtunnande medicinen ska jag dock fortsätta med tills vidare.

För några dagar sedan ringde doktor Pia och frågade hur jag mådde. Hon gladdes åt det positiva beskedet men förklarade samtidigt, att jag inte var ute ur rullorna. Vården vill hålla ett öga på mig, denna mysko kille. Uppstår frågetecken är det bara att ringa. Uppstår nya problem är det bara att komma.

Någon förklaring till domningarna har man inte hittat. Men man har kunnat utesluta ett antal riskfaktorer. Och man håller koll. Det räcker långt för mig.

Den tidiga våren 2015 var ovanligt stressig för mig. Jag ville bli klar med ett bokprojekt, som länge varit mitt gruvarbete: jag har grävt och grävt och skyfflat och sorterat och funderat och skrivit. Någon gång vill man bli klar.

Jag skulle förbereda en två veckor lång författarkurs i Arusha, Tanzania. Arrangörerna ville så snart som möjligt ha kursmaterialet, som jag skulle framställa på engelska för översättning till swahili.

Kursen på Gullbrannagården skulle förstås förberedas. Och så hade hustrun och jag bokat in en kristen konferensvecka. Andra aktiviteter fanns också inplanerade.

Det är lätt att glömma att man inte längre är 27 utan 72.

Allt fick ställas in. Värst var det med Arusha; biljett var beställd, jag skulle åka i mitten av maj och folk väntade på mig. Arrangörerna visade dock stor förståelse för min situation och vi  hoppas från båda håll att kursen kan bli av vid ett senare tillfälle.

I min kalender ser nu sommarmånaderna ut som ett vitt snöfält. Ovanligt, men nästan lite vackert.

Har sommaren 2015 varit bortkastad? Nej, icke alls. Visst har det varit trist att behöva ställa in. Men jag har hunnit läsa ett antal intressanta böcker. De senaste veckorna har den förstående och stöttande hustrun och jag kunnat göra dagsutflykter. Lunch i sommarstaden Vaxholm. En solig dag i dotterns och mågens segelbåt, på kryss i Stockholms skärgård. Oförglömligt. Fika i Rosendals trädgård på Djurgården. Ljuvligt. Picknick i Edsbergs slottspark. Idylliskt. Häromkvällen middag hos goda vänner. Festligt. Det kommer mera.

På tal om goda vänner. Också de har varit ett stöd under vita kalenderdagar. Troende vänner har lyft in mig i sina förböner. Vänner och bekanta utan offentligt deklarerad tro har hört av sig och frågar: Hur mår du? Och sagt: Krya på dig. Det ena såväl som det andra har betytt värdefull uppmuntran.

Och nu är jag på banan igen. Det känns bra. Det känns väldigt bra.

Höstens vackra vemod

Blåsten rister träden så att de röda och gula löven rasar. Regnet kastas i korta, ettriga kaskader mot fönstret. Hösten är här, skrämmande och vacker på samma gång. Skrämmande med sina stormar och sitt förebud om vinter och kyla. Vemodigt vacker med sina brinnande färger som tar över sommarens grönska och visar oss att allt är förgängligt. Och ändå inte hopplöst, eftersom det ur förmultnandet ska växa nytt liv om några månader. IMG_4995

I årstidernas växlingar i naturen runt omkring oss kan vi spegla våra egna liv. Våra människoliv. Hösten är färgstark och spännande, tycker jag som befinner mig där. Men livets höst påminner också om alltings förgänglighet. Som i morse, när en dödsannons berättade att en barndomskamrat gått bort. Ännu en.

I eftermiddag ska jag besöka en annan vän sedan ungdomen, som drabbats av en bilolycka och ligger svårt förlamad. Nu behöver man inte ha uppnått en viss ålder för att sådant ska hända, men det är ändå en påminnelse om livets skörhet. I dag är jag frisk och pigg. I morgon – nej, jag vet ingenting om i morgon, och den kunskapsbristen sörjer jag inte.

Livets cykliska karaktär är naturlig. Jag är en del av den, eftersom jag är en del av skapelsen. Och varje fas har sin speciella charm. Den ska man ta vara på i stället för att sörja de faser som är förbi. Därför tänker jag fortsätta att njuta av livets höst med dess färgstarka skönhet och starka livskänsla (det är nu jag lever, nu, nu, nu).

Besvärliga dagar kan jag alltid citera Predikaren 9:4: ”Bättre en levande hund än ett dött lejon”.

Jag tänker inte hota någon politiker med min privata kökskniv

Jag är pensionär. Alltså ska jag kräva sänkt skatt för pensionärer. Alltså måste jag i valrörelsens sista skälvande minuter ställa partirepresentanter mot väggen och pressa fram löften om just detta, sänkt skatt för pensionärer. Annars får de inte min röst. Så bör jag göra, har jag förstått.

Ja, det är ologiskt att pensionärer behöva betala mer i skatt än en vanlig löntagare. För pensionen är intjänad lön. Då bör man ju inte behöva betala mer skatt på den uppskjutna lönen än på den lön som en arbetstagare tar ut direkt. Det är en rättvisefråga. Där håller jag med. Och jag vet att det finns pensionärer som har det tufft.

Själv tackar jag och tar emot varje månad, och förundras över att det skvalpar in pengar på mitt konto från ett osynligt hav, och detta utan att jag stigit upp klockan sex och stått på perrongen klockan sju och petat in koden på jobbdörren klockan kvart i åtta. Eller så. Möjligen är jag lite för tacksam. Visst kunde det få skvalpa in lite mer. Men jag skulle må sämre av att gå omkring och vara sur över skatten.

Nå, låt oss glömma det där med min pension. Vad jag är ute efter är det snäva perspektivet. Det som reducerar synen på samhället till vad som finns innanför mitt staket. Det som gör all politik till en fråga om innehållet i plånboken. I min plånbok.

”Hörrödudu, politikern, göder du inte mitt bakkonto fett och fint, då får någon annan min röst!”

Ett samhälle bygger vi inte genom att varje röstberättigad individ bär fram sin egotyngda sten till den gemensamma grunden en gång vart fjärde år. Ett samhällsbygge kräver liksom varje annat bygge en ritning, en plan, en idé om hur det ska bli när alla stenar fogats samman. Politik handlar om det gemensamma, det vi har tillsammans, det vi är tillsammans. Vilket sorts samhälle vill vi vara en del av?

Så jag kommer inte att ställa någon politiker av någon färg mot något vägg med min privata kökskniv mot strupen och den indignerade frågan hängande i luften: ”Nå, vad är du beredd att ge mig?” Får jag möjligheten att fråga, alldeles vapenlös, så vill jag fråga: ”Nå, hur vill du att Sverige ska se ut om 25 år?”

Det intresserar mig.

 

Peter Götell – du fattas mig redan

Det var så oerhört lätt att tycka om Peter. Och nu är han död. Jag fattar det inte.

Jag fick se det i dag, på Facebook. Peter Götell, 58, ledarskribent på Bohuslänningen, finns inte mer ibland oss.

Han skrev själv om sin hjärtinfarkt på FB. Han skrev att han var rädd där han låg med sladdar och slangar hit och dit. Men efter ett tag blev tonen ljusare. Ballongsprängda blodkärl gav nytt hopp.

Och så, i dag på morgonen, läser jag: Peter dog i natt. I sömnen.

Vi delade så många värderingar. Framför engagemanget för mänskliga rättigheter i allmänhet och yttrandefrihet i synnerhet. Och för Kuba.

Så satt vi en augustidag 2000, tillsammans med Helena Söderqvist från Arvika Nyheter, på planet till Havanna. Jag jobbade då som opinionsredaktör på Dagen. Han var ledarskribent på Sundsvalls Tidning.

I Havanna mötte vi oberoende journalister som ville veta allt om medierna i Sverige och hur pressen fungerar i ett land som vårt. I bagaget hade vi de svenska tryckfrihetsreglerna, översatta till spanska. Två olika världar möttes. De längtade efter vår värld av öppenhet och möjlighet att säga sin mening. Den verklighet vi skildrade var deras dröm.

Och Castros mardröm. En tidig morgon knackade det på vår dörr. Säkerhetspolisen bad oss packa våra tillhörigheter och följa med. En dags förhör räckte inte. Vi fördes ned i ett underjordiskt fängelse under den synliga byggnaden. Där delade jag och Peter en cell med kvalmig och fuktig luft, kackerlackor på golvet, skitiga madrasser och en översvämmad toalett som inte funkade.

Efter tre dygns tröttande förhör blev vi utvisade. När planet lyfte tänkte vi tre musketörer resa oss och sjunga ”Du gamla du fria”. Men vi orkade inte.

På Arlanda väntade ett massivt pressuppbåd. Vi hade inte fattat vilket rabalder som gripandet av oss åstadkommit. Peter var vår talesman vid presskonferensen ute på flygplatsen, och närvarande journalister fick veta hur det stod till med yttrandefriheten på Kuba. Nämligen illa. Mycket illa.

Han var i sitt esse. Det var han alltid när han försvarade förtryckta människor  och deras rätt att göra sig hörda.

Nu är han borta. Han fattas oss. Han fattas mig. Jag ska alltid minnas den glada, skojfriska killen som hade ett djupt allvar under ytan, och ett starkt engagemang för rättvisa och rättfärdighet.

Tack, Peter, för allt du gav mig. Tack för att du gjorde världen en smula bättre.