För en tid sedan skrev jag en blogg med rubriken ”Gyttjebrottning hotar demokratin”. Den handlade om debatten i USA inför presidentvalet. En verbal gödselspridning som gav näring åt hat och våld. En debatt där sakfrågorna hamnade i personangreppens djupa skugga. Och medierna bidrog genom att alltför gärna idissla skandalerna när man i stället borde ha krävt besked i sakfrågorna.

Att den vulgära debattkultur som framför allt Donald Trump oförskräckt odlade inte bara var ett amerikanskt fenomen utan en trend som vi också kan ana i Sverige var en farhåga som jag förmedlade i texten. Men jag uttryckte mig tämligen försiktigt på den punkten. Alltför försiktigt, förstår jag nu.

I torsdags visade nyhetsmedierna upp en kostymklädd moderatpolitiker, som framför en webbkamera på partikansliet kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för ”hora”. Rösten var fylld av lika delar fniss och förakt, och från grabbarna i gänget runt Delmon Haffo hördes skrattet gurgla.

Ja, jag vet att sändningen gick ut i offentligheten av misstag. Att det hela var ett slags ljudtest. Men, som Bo Strömstedt, den legendariske tidningsmannen, brukade säga: ”Det märkvärdiga med ord är att dom betyder nånting”. De kommer inte ur tomma intet. De bottnar i tanken. Och de skickar en signal.

Så låter det i grabbarnas omklädningsrum, sa Trump om sitt sexistiska snack att en stjärna som han ostraffat kan tafsa på kvinnor hur som helst och var som helst. Gör det? I så fall väldigt illa. Låter det så här i vissa politiska miljöer när inte kameran är på? Eller ännu värre? I så fall dubbelt illa.

Nu fick Delmon Haffo sparken med omedelbar verkan. Något annat var förstås otänkbart. Men även om han försvinner i skuggorna så stannar frågan kvar: Hur går egentligen snacket i slutna politiska rum? Har det låtit så här länge, eller är det Trumps fel?

Donald Trump kan inte skyllas för allt elände. Men visst smittar politisk (o)kultur över gränserna. Och vi är duktiga på att ta över från USA. Just på denna punkt ser jag gärna stängda gränser. Om det inte redan är för sent.

Säg inte att en brutaliserad och vulgariserad politisk debatt är de sociala mediernas fel. Det är en alltför enkel förklaring. Bakom orden finns tanken, oavsett hur orden levereras. Och tanken finns i skallen på en människa. Ansvaret kan inte läggas på redskapet, det är brukarens.

Och låt oss inte kalla politiker för en elit, bara för att de har hyfs och bildning. Låt oss inte förväxla okunnighet och vulgaritet med folklighet och demokrati. Det är faktiskt inte samma sak.

Nyhetskanalerna i USA har lagt tre gånger så mycket tid på att rapportera om Hillary Clintons e-postserver än vad man lagt på att rapportera om presidentvalets politiska sakfrågor, skriver Dagens Nyheter (5/11). Experter i USA är kritiska och menar, att medierna sviker väljarna genom att satsa på kittlande underhållning framför folkbildning.

Jag tycker inte alltid som experterna tycker. Men i det här fallet gör jag det.

Donald Trumps unkna kvinnosyn och rasistiska attityd är inte oväsentliga ting. Tvärtom. Inte heller Hillary Clintons hantering av e-post, även om den frågan inte har samma principiella tyngd, enligt min mening.

Kandidaternas karaktärer spelar roll. På sikt kanske en avgörande sådan. Men när mediernas spegling av övertramp och rykten och misstankar hit och dit blir dominerande så försvinner politiken ur fokus. Hur mycket har vi egentligen nu i valrörelsens slutspurt fått veta om vilket USA de två kandidaterna vill forma?

En del, absolut. Men sakfrågorna HAR hamnat i skuggan av sensationen. Det är förstås delvis kandidaternas egen fel, när de valt att attackera motståndaren i stället för att redovisa den egna politiken. Men också i hög grad mediernas fel, när säljande skandaler fått överskugga tunga politiska sakfrågor. Ja, just säljande. Politisk gyttjebrottning drar tittare som drar annonsörer. Och CNN:s ledning gillar förstås klirr i kassan.

Är den här utvecklingen typisk amerikansk? Jag är rädd att vi bevittnar en tendens som blir alltmer utbredd. Också i vårt land. Eller är det bara jag som tycker att även den svenska politiska debatten blivit mer ohyfsad än tidigare? Vilket inte bara är politikernas fel; här har medierna ett ansvar. När politiska debattörer behandlar varandra respektlöst och levererar attackerande, förhandsformulerade one-liners i stället för att antyda eftertanke och vilja till nyansering, så handlar det förstås till stor del om medieformatet. Även SVT älskar fajter, där ronderna är så korta att det genomtänkta svaren inte får rum.

Lite gubbgnäll, kanske. Lite murvelnostlagi från min sida, kanske. Jag tror dock inte att allt var bättre förr. Och jag hyllar inte tråkigheten. Men jag hyllar artigheten och respekten. Respekten för politiska meningsmotståndare. Respekten för politiken, politiska sakfrågor. Respekten för argumentens tyngd. Respekten för det genomtänkta i allmänhet och tanken att allt inte är svart-vitt i synnerhet.

Jag gör det bland annat för att jag tror att motsatsen – respektlösheten, ytligheten, tanklösheten – är ett hot mot demokratin. Det jag ser i USA just nu under presidentvalskampanjen stärker mig i den uppfattningen.

Är Saudiarabien en diktatur?

Man ska inte sätta etiketter på länder, säger statsminister Stefan Löfven.

Men nog har jag flera gånger hört honom kalla Sverige för en demokrati.
Är den logiska slutsatsen att demokratier får kallas demokratier medan diktaturer inte får kallas diktaturer? Eller gäller det senare bara i de fall man har i uppdrag att kränga lönsamt gods till diktaturen ifråga?

***

På Facebook har en del kristdemokrater glatt sig åt rubriken ”Busch Thor gör KD relevant igen” på DN:s ledarsida (21/10). Texten har skrivits av Amanda Björkman. Hon hyllar retorikern Bush Thor. Och taktikern.

I sitt första partiledartal våren 2015 tydliggjorde Bush Thor att KD var ett högerparti.

Hösten 2016 är budskapet det motsatta. KD är inte ett högerparti, enligt Bush Thor.

Smart, tycker Björkman. Ty våren 2015 fanns ett utrymme högerut, där Moderaterna tidigare stått. Under Reinfeldt flyttat sig M mot mitten. Hösten 2016 har dock Kinberg Batra lotsat sitt parti högerut igen. Och lämnar ett utrymme i mitten. Vilket Bush Thor nu utnyttjar och åter talar mer om familjen är försvaret.

Det är denna rationalitet – ordet är ledarskribentens eget – Amanda Björkman applåderar.

Själv tycker jag nog att det mest liknar ett schackspel, där motståndarens drag, inte övertygelsen, får bestämma vilken position man ska inta.

***

Det där med övertygelsens avgörande roll för ett partis profilering och positionering är möjligen en mossig synpunkt, men jag har svårt att släppa den.

Ungefär lika svårt som att släppa övertygelsen att Saudiarabien är en diktatur. Och bör kallas så.

Därmed inte sagt att jag saknar förståelse för Löfvens dilemma.

Eller, för den delen, Busch Tors längtan efter det stora lyftet i opinionsmätningarna.

Själv längtar jag mest efter adventsljus i alla fönster. De talar om hopp. På riktigt.

När jag skriver det här håller just USA:s president Barack Obama på att packa sin resväska. Ok, han kanske inte gör det själv, men packar gör man i Vita Huset. För i morgon, söndagen den 20 mars, drar familjen Obama plus en hel hop medföljande politiker och affärsmän och allt vad det är till Havanna. Just det, till Havanna på Kuba, där ingen amerikansk president satt sin fot på 88 år.

Det är kort sagt världshistoria när högsta hönsen för två tidigare fientliga nationer i tre dagar ska sprätta runt på Castros gårdsplan och visa upp sin nyfunna sämja för hela världen.

En gång i tiden var Havanna förmögna amerikaners egen lilla spelhåla, där maffian kontrollerade inte bara rouletterna utan hela nöjesindustrin, inklusive handeln med kvinnor och sprit.

Men 1958-1959 kom en revolution emellan. President Fulgencio Batista, militärdiktator och USA:s egen lilla marionett, fick packa sina väskor i betydligt högre tempo än Obama tvingas göra i dag. Fidel Castro och hans skäggiga gossar var inte särskilt ömsinta i sin behandling av politiska motståndare. Var inte då, och har inte varit sedan dess.

Det finns hur mycket som helst att säga om USA:s taffliga hantering av konflikten med det nya Kuba, som snart – men inte genast – hissade kommunistflaggan. Där får jag bara hänvisa till historieböckerna. Det finns också hur mycket som helst att säga om förtrycket av mänskliga rättigheter under bröderna Castros regim, det som fortfarande pågår. Där hänvisar jag till dissidenternas vittnesbörd.

Jag och två svenska journalistkamrater undkom för nu drygt 15 år sedan med tre dygn i buren sedan vi träffat ”fel” människor i Havanna, det vill säga dissidenter och oberoende journalister. Men vad var det mot till exempel de sju år i usel fängelsemiljö som min vän Adolfo Saintz dömdes till. En from, lågmäld katolik från Havanna med blicken full av godhet och en bergfast övertygelse om demokratins fördelar.

Nu är han fri och bor i Miami, och jag har gott hopp om att få träffa honom snart.

Men många andra sitter i Kubas fängelse av ett enda skäl. De vill se en demokratisk regim i sitt hemland. De vill ha åsiktsfrihet och yttrandefrihet och föreningsfrihet. De vill ha rätten till sina egna liv.

År 2003 rullade en arresteringsvåg över Kuba, likt en brutal tsunami. Inte mindre än 75 oliktänkande greps och dömdes i summariska rättegångar till i genomsnitt 15 års fängelse. Adolfo Saintz var en av dem. Den katolska kyrkan och den spanska regeringen lyckades så småningom få loss de flesta, som då tvingades lämna landet. Därför är nu Adolfo i Miami, där hans dotter med familj bodde sedan tidigare.

Denna politiska tsunami skapade protester över hela världen, och Castrobröderna och deras röda grabbgäng lärde sig en läxa. Bättre att trakassera dissidenterna, arrestera och släppa, arrestera och släppa, än att bura in dem på flera år. Trakasserierna får inte lika stora rubriker i omvärlden. Så det är den taktiken som gällt på senare år, och fortfarande gäller.

Ännu har inte de upptinade relationerna mellan USA och Kuba, en process som gått mycket snabbt, lett till någon avsevärd förbättring när det gäller kubanernas mänskliga rättigheter (om man med sådana rättigheter menar just åsiktsfrihet, yttrandefrihet och andra demokratiska fundament).

Nyligen rapporterade oberoende Cuban Commission for Human Rights att 1.400 kubaner arresterats av politiska skäl bara under januari månad i år. Nästan alla i samband med oppositionens numera traditionella söndagsmarscher till katolska kyrkor. De gripna hålls inspärrade i fyra-sex timmar, sedan släpps de.

Officiellt sitter några tiotal politiska långtidsfångar inspärrade, men här är det omöjligt att veta något riktigt säkert. Varje gång Internationella Röda Korset ber att få besöka kubanska fängelser säger regimen nej, nej, nej.

President Obama har lovat att han under visiten i Havanna inte bara ska ta upp frågan om mänskliga rättigheter med regimen, utan också möta och samtala med dissidenter. Vilka personer det handlar om och under vilka omständigheter återstår att se.

Är man pessimistisk kan man befara en kinesisk utveckling i Kuba, det vill säga öppningen mot marknadsekonomi följs inte av en motsvarande politisk process med demokrati och mänskliga rättigheter som mål. Förtrycket består.

Är man optimistisk kan man hoppas att tövädret mellan USA och Kuba inte bara medför ekonomiska fördelar på båda håll, utan också en större frihet för kubanerna att uttrycka sina åsikter och verka för en demokratisk samhällsordning.

Frågan just nu är: Kommer Obamas besök i Havanna att stärka Castroregimen eller den förtryckta oppositionen?

När jag säger: Lycka till i Havanna, Obama, då menar jag lycka till med ambitionen att föra dissidenternas talan på ett klokt och effektivt sätt. För i mina ljusa stunder tror jag ju att den ambitionen finns, inte bara i uttalanden för västerländska medier, utan på riktigt.

Söndagen den 28 februari är det 30 år sedan statsminister Olof Palme sköts till döds ute på stan, mitt i Stockholm. Varenda mediekanal är dessa dagar fylld av faktiska och ibland lätt mytiska berättelser om honom, spekulationer om varför han mördades och vem som höll i mordvapnet, eller något annat med anknytning till politikern som berörde och upprörde på ett nästan ofattbart sätt. Inte bara då, utan, tydligen, även nu.

Det sägs och skrivs rätt ofta, jag tror med rätta, att Olof Palme på ett ovanligt tydligt sätt delade svenska folket i två läger. Han var älskad och hyllad av många, framför allt i sitt eget parti. Av andra var han avskydd, av ganska många rent av hatad. En av teorierna om statsministermordet pekar ut Palmehatet som den utlösande faktorn, det osynliga fingret på revolverns avtryckare.

Om vi nyanserar språkbruket och skruvar ner volymen och nöjer oss med begreppsparet gilla–ogilla, så vill jag nog påstå att skiljelinjen ibland gick inom den enskilda individen. Till denna kategori hörde jag själv.

Jag var bara 27 år när Olof Palme blev partiledare 1969 och lite senare samma år statsminister.  Jag beundrade hans retorik, på samma sätt som jag hade beundrat John F Kennedys och Martin Luther Kings talekonst. De målade framtidsvisioner med ord som lyfte på lätta vingar och samtidigt högg tag i mina känslor. De utstrålade en stark vilja att förändra världen.

Det händer ibland när jag lyssnar till en fantasilös politisk debatt, där orden tumlar omkring som tunga gråstenar, att jag tänker: Vi har i alla fall haft Olof Palme. Någon sköt honom, men han har funnits och under några årtionden satte han färg på den svenska politiska debatten. Visst provocerade han i onödan ibland, visst kunde hans attityd ibland utstråla arrogans, men det var svårt att inte bländas av briljansen.

Jag gillade djärvheten hos Palme, frimodigheten, lusten att utmana, den rufsiga frisyren, kläderna som satt slarvigt som på en trasig galge i en alltför trång garderob. Jag gillade upprördheten i stämman, blixten i blicken, kroppens oroliga rörelser. Engagemanget.

När jag tänker efter var det nog i första hand internationalisten Olof Palme jag gillade. Det var där, på det internationella planet, som han hade sin starkaste lust och hetaste låga, mer där än i inrikespolitikens sega lunk. Mitt i en ideologifattig inrikespolitiska debatt kunde han plötsligt verka trött och less, lite som en hund som smått uppgivet krafsar på ytterdörren i väntan på att få komma ut och springa av sig. Särskilt var det så mot slutet av hans liv. Som jag minns det.

Jag gillade att han så tydligt tog parti för fattiga länder och små stater som kom i kläm mellan stormakterna och nyttjades som brickor i maktspelet mellan blocken – detta var på det kalla krigets tid – och att han var en sådan tydlig röst i kampen mot den avskyvärda apartheidpolitiken i Sydafrika. Jag beundrade honom när han sparkade världens mäktigaste på smalbenet och sa: Vi finns, vi också, fast vi är små. Och vi små håller ihop.

Vad ogillade jag då?

Kubapolitiken, till exempel. Jag har inte svårt att att förstå att Fulgencio Batistas militärdiktatur utlöste den kubanska revolutionen 1959. Men när Fidel Castro etablerade ett totalitärt kommunistiskt styre i stället och Olof Palme så sent som1975 gjorde ett statsbesök i Havanna och prisade landets utveckling och betygade Sveriges vänskap och stöd, då förstod jag ingenting. Vid den tiden var ju Castros brutala förtryck av varje tendens till opposition för länge sedan allmän kunskap. Varför blundade demokraten Palme för detta? Det var ju fullt möjligt att både kritisera USA:s korkade blockad och Castro-regimens uppenbara kränkning av yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter.

Geijeraffären. Ja, IB-affären också, för den delen, men jag får särskilt dålig smak i munnen när jag erinrar mig Olof Palmes närmast vildsinta försvar av Lennart Geijer, som han utsett till justitieminister vid regeringsbildningen1969. Peter Bratt avslöjade i Dagens Nyheter den 17 november 1976 att rikspolischefen Carl Persson i en hemlig promemoria i början av 1970-talet informerat statsministern om misstankarna att Geijer regelbundet köpte sexuella tjänster via en helskum koppleriverksamhet. Underförstått innebar det en säkerhetsrisk, som Olof Palme nonchalerat genom att inte under sin statsministertid utreda saken.

Det fanns fel i artikeln, och dagen därpå publicerade DN en rasande dementi undertecknad Olof Palme. Tidningen backade och bad bockande om ursäkt (vilket man senare beklagat). ”Men i efterhand har det visat sig att Bratts uppgifter om Perssons promemoria i stort sett var korrekt”, skriver statsvetaren Henrik Berggren i sin utmärkta Palme-biografi ”Underbara dagar framför oss”.

Varför gjorde Olof Palme detta? Var det bara för att skydda en lojal medarbetare? Fanns andra skäl?

Jag vet inte. Jag förstår inte.

Men kvar står det faktum, att det var en politiker av unikt format som sköts av en skuggfigur i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan en februarikväll för 30 år sedan.