Jag passar på strax före nyår, så att ingen ska uppfatta det jag nu skriver om som ett nyårslöfte. Likt Orsa kompani lovar jag inget bestämt, i varje fall inte om mitt försök till omstart av en blogg som legat i träda under lång tid. (Den som är främmande för uttrycket ”Orsa kompani lovar inget bestämt” hänvisas till information på Orsa kommuns hemsida, https://orsa.se/uppleva-och-gora/kultur-och-sevardheter/walk-of-orsa/korpral-gifting.html)
Medan hustrun julpreparerat hemmet med sedvanlig känsla och finess har jag städat lite på min sovande hemsida. Under flikarna böcker och föredrag har jag förnyat innehållet. Någon spillrans ny bok kan jag inte presentera, i varje fall inte som ensam-författare, men de senaste finns med. Mer om förnyelse under fliken föredrag – se nedan.
Ska jag kort försöka summera året som snart är till ända, så kan jag inte klaga på omväxlingen i mitt liv. I början av 2024 fullföljdes ett samarbete med Linda Järlestrand, och boken Rosa moln och svarta skuggor (Sjöbergs förlag) kunde presenteras i början av juni under ett event i Nyhemshallen (Sånger för livet).
Då hade jag också hunnit med en resa med Läkarmissionen till Sydsudan och Etiopien. Materialet från den trippen har krävt en hel del efterarbete i form av artiklar och texter om ett fantastiskt biståndsarbete som förändrar livet för de mest utsatta. Att se hur en borrad brunn ger barn och bykvinnor i Sydsudan helt nya livschanser är en stark upplevelse, jag lovar!
Som vanligt har jag varit ute och hållit föredrag i seniorgrupper. Ett stimulerande, och jag tror viktigt, arbete.
På föreläsningsfronten finns en nyhet. Tillsammans med den lika sympatiska som professionella trubaduren Perla Bjurenstedt erbjuder jag ett program under rubriken Bli en passionär! Sång och musik varvas med bilder och berättelser. Den röda tråden är att seniora personer kan vara med och göra världen lite bättre, och därmed berika sina egna liv med ett meningsfullt innehåll. Vi gör detta i Läkarmissionens regi, och därmed kommer vi kostnadsfritt till hugade arrangörer.
Mitt engagemang i RPG (Riksförbundet pensionärsgemenskap) kommer säkert att synas i bloggen här framöver. Många tror att RPG enbart handlar om kaffe och mysig samvaro med sång och musik och föredrag. Och det som skapar gemenskap är betydelsefullt i en tid där ensamheten är något av en folksjukdom, men RPG-arbetet är så mycket mer.
Det är också samhällspåverkan, framför allt i viktiga frågor som gäller äldres livsvillkor, vård och omsorg. RPG:s representanter i pensionärsråd på kommunal, region och riksnivå kan, utifrån en kristen grundsyn, hävda alla människors lika värde. I vårt samhälle riskerar ständigt människovärdet att kopplas till produktionsförmåga. Detta krasst ekonomiska synsätt motarbetar RPG med kraft, också i diverse remissvar som vi har förmånen att formulera.
Jag tror att den här bloggen framöver kommer att bjuda på många olika tankespår. Jag har övervägt en specialisering. Bara om böcker? Bara om skrivande? Bara om äldrefrågor? Som det ser ut nu blir det en mix, där en del inslag får vara mycket personliga.
Den som lever får se, som det heter. Förhoppningen är i alla fall att hemsidan ska överleva. Och jag lovar en sak – alla inlägg ska inte bli så här långa.
Snöblandat regn. Eller regnblandad snö. Eller vad det nu är, slasket som dråsar ned, och som varken är det ena eller det andra, möjligen både och. Snö och regn.
Jag tycker att det räcker nu, vintern.
Den här lördagen som snart tippar över i söndag, snabbare än beräknat eftersom klockan skuttar framåt en timme i natt, in i det bedrägeri vi kallar sommartid. För slasket fortsätter ju, och det är föga somrigt. Och hela den kommande veckan ska Stockholmstrakten gå på slak lina mellan vinter och vår. Jag skriver inte vinter och sommar, för sommaren väntar på andra sidan våren, och våren väntar på att vintern ska rasa ut. Och det tycks ta tid.
För att fullborda denna gnällspalt till dess ynkliga slut måste jag erkänna, att jag hela den dag som nu ska ta sats in i sommartiden har strulat runt i morgonrock och druckit varmt honungsvatten när jag inte sett längdåkning på tv. På snö. Eller på regnblandad snö. Icke heller skidåkarna är förskonade från den döende vinterns våta välde.
Men det räcker nu. Både med vintern och skidåkningen och den trista förkylningen. Jag vill vår och värme. Nu. Inte om en vecka eller två, utan nu.
Nato är det politiska Vasaloppets Mora. Färden är lång och mödosam. Finland ser nu ut att vinna med hjälp av vana vallare, medan Sveriges smörande av Erdogan bara gör det bakhalt.
Ett arv kan vara så mycket.
Av min far ärvde jag en skottkärra, som jag i flera år använde på vårt fritidsställe.
Av Curt Björkquist, bror till den legendariske biskopen Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens grundare, ärvde jag en blå kortlåda med visdomsord.
Eller ärvde och ärvde; han var en högst levande herre, mångårig medarbetare i pingströrelsens förlags- och tidningsverksamhet, när han överlämnade den till mig.
I den blå lådan finns kort med 320 handskrivna citat. De är hämtade ur Curt Björkquists citatsamling på drygt 4 000, står det antecknat på en liten pappskiva i boxens början. Utanpå boxen står mitt namn. Också det prydligt textat för hand. Av Curt Björkquist.
Här och var har jag under åren stuckit in egna citatfynd mellan korten med formuleringar av Voltaire, Tolstoi, Pascal, Goethe och de andra tänkarna som Björkquist lusläst.
En favorit bland alla citat är prästen Kaj Munks variant av att inget är nytt under solen: ”Ofta är det så att när man synar det nya i sömmarna, så är det bara sömmarna som är nya.”
Känslorna tar tag i mig när jag bläddrar bland visdomsorden av filosofer och författare, utvalda av akademikern av prästsläkt som tidigt fann sin andliga hemvist bland pingstvännerna och blev en av Lewi Pethrus nära medarbetare.
Jag minns nämligen vårt första möte. Jag var 27 år när jag kom till Förlaget Filadelfia och Evangelii härold, vars redaktion då var placerad i Rörstrands slott. Logiskt, med tanke på att förlaget ägdes av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.
En av de första dagarna i min nya tjänst blev jag kallad till ett samtal på Curt Björkquists rum. Han redigerade bland annat tidningen Kristen Ungdom, som nyligen fått nytt utseende. Jag hade av Dagen blivit ombedd att recensera den förnyade produkten. Recensionen innehöll en del kritiska synpunkter, vilket uppenbart sårat den gode Björkquist. Jag fick mig en föreläsning till livs, vars innehåll jag glömt. Men jag glömmer inte känslan av att sitta vid den lärdes fötter och bli uppläxad.
Hans upprördhet gick snart över, vi blev om inte nära vänner så mycket goda arbetskamrater, och jag blev hans efterträdare som Kristen Ungdoms redaktör.
Nu sitter jag här med en blå kortlåda, som inte bara innehåller kloka tankar, utan också symboliserar en varm och klok tanke.
Nämligen att förvärvad visdom i en eller annan form bör lämnas i arv till nya generationer.
(Publicerad i Dagen 2019-09-12)
Intresserad av tro och teologi? Av den kristna kyrkans rötter, liv i nuet, framtidsutsikter? Eller bara mer allmänt av existentiella frågor, framför allt den basala om livets mening?
Då har jag en bok att rekommendera. Med stor behållning har jag läst Sam Wohlins Resan mot Gud.
Författaren är pingstpastor, vilket inte ska avskräcka den som inte känner sig hemma i den kyrkofamiljen. Det här är ett stycka klassisk teologi med karismatisk krydda, silat genom den personliga erfarenhetens och det vardagliga livets filter. Resultatet är, i mina ögon, riktigt, riktigt bra.
Folkväckelsen under 1800-talets senare hälft födde flitigt lästa författare. Väckelsen spreds av så kallade kolportörer, kringvandrade förkunnare som sålde skrifter och böcker. C-O Rosenius, P.P. Waldenström och andra skrivande predikanters verk spreds i nästan ofattbart stora upplagor.
Medan Strindbergs Röda rummet (1879) såldes i sammanlagt 7 500 exemplar de första sju åren, så spreds P P Waldenströms Herren är from, en betraktelse över Davids 25:e psalm som publicerades 1874, i 50 000 exemplar på några få år. Och hans allegoriska roman Brukspatron Adamsson var på sin tid Sveriges populäraste bok.
Det var då, det. I dag når inte spridningen av teologisk litteratur och romaner med ett tydligt kristet budskap samma nivåer. Skälen är förstås många och komplexa. Ett kan vara att kristna förkunnare valt andra sätt att framför sitt budskap. Eller inte vill eller kan lägga ned den tid och det arbete som en bok kräver. Eller inte vågar satsa därför att det saknas kanaler för spridning av kristen litteratur. De så kallade missionsbokhandlarna har packat ihop, en efter en. Några få finns kvar. Och i dag vet knappt någon var en kolportör är. Eller var, snarare. En annan faktor är att frikyrkofolket i vår tid rent generellt inte är lika ivriga läsare som folkväckelsen barn, de som fick epitetet ”läsare”.
Ja, ni ser. Börjar man räkna upp skälen är de många.
Så mycket roligare då att en medelålders pastor med god utbildning, bred beläsenhet och samlad livserfarenhet satsar, och gör det ordentligt.
För det har Sam Wohlin gjort i Resan mot Gud. Boken är inte hastigt hoprafsade tankar. Författaren har gjort det som är livsviktigt för författare. Han har läst. Och läst. Och läst. Och tänkt. Och sedan skrivit.
Skrivit om rötterna. I urkyrkans hängivelse ser Sam Wohlin ett mönster att eftersträva, i kyrkofädernas tänkande och teologi mycket att ta vara på.
Skrivit om nuet. Samtidsanalysen är en samhällsanalys, inte bara en diagnos av kyrkans nuvarande tillstånd. Som, globalt sett, inte alls är så illa som vi i vårt sekulariserade hörn av världen gärna föreställer oss.
Skrivit om framtiden, vilket förstås är det svåraste av allt. Men vad vore vi människor, och vad vore kyrkan, utan drömmar och visioner?
Jag säger inte att allt i Resan mot Gud håller samma nivå. Svackor finns. Men jag tycker att helheten är mycket bra, och mycket värdefull för den som vill lyfta blicken från vår tids jagcentrering och erkänna sin längtan efter att ingå i något större, att leva lite rikare – inte bara i materiell mening – och att, ytterst, finna Sanningen. Om sig själv, om den mänskliga tillvaron, och om Gud.
RSS – inlägg