Så föddes boken om E.V. Sjöblom

 

 

Boken kommer på Sjöbergs förlag den 4 april 2017.

Tack, Ulla, för att du låtit mig försvinna in i min Kongobubbla när jag kanske borde ha varit mer närvarande i vårt gemensamma liv.

Tack, alla vänner, som intresserade (i varje fall till synes intresserade) lyssnat till mina utläggningar om det fruktansvärda girighetsdrama som krävde miljontals liv i Kongo 1885-1908, och om mannen som vågade allt för att stoppa det.

Tack, Denis Mukwege, för att du skrev förordet som visar hur Kongos historia upprepar sig på ett oerhört tragiskt sätt. Och att vi måste göra någonting åt det.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var det gummi i Centralafrikas regnskogar som berikade kung Leopold II av Belgien, privat ägare av Kongofristaten. Nu är det jakten på coltan och andra mineraler i marken som skapar konflikter där våldtäkt används som ett förödande vapen, och där människors liv offras på girighetens altare. Än en gång blir Kongos rikedomar civilbefolkningens förbannelse.

Fröet till den här boken såddes 2006, när filmaren Roger Svanell och jag besökte Bukavu i östra DR Kongo. För PMU:s räkning skulle vi göra en informationsfilm om dr Mukweges beundransvärda arbete för att rädda kvinnor utsatta för sexuellt våld, och för att hejda detta våld.

När jag senare återvände till Bukavu för att skriva boken ”De glömda kvinnornas röst” började jag gräva djupare i Kongos historia – och fann berättelsen om bonddrängen från Uppland, som kom med i den baptistiska rörelsen under andra hälften av 1800-talet, studerade teologi och drog till Afrika som missionär.

Min första kontakt med Sjöblom var läsningen av Adam Hochchilds ”Kung Leopolds vålnad”, där han nämns i mycket hedrande ordalag. Sen grävde jag vidare. I avhandlingar, böcker och brev. Det tog tid. Uppgiften har varit en stor och viktig del av mitt liv under flera år.

När Sjöblom kom till Kongofristaten, det som nu är Demokratisk Republiken Kongo, styrde Leopold II hela detta enorma område.  Han gjorde det under täckmanteln av en internationell organisation, som skulle sprida civilisation och kristendom till ”vildarna”.

Missionären såg något annat. Han såg brända byar, stympade kroppar, förtvivlade och förskräckta människor. Han såg ett fullkomligt sanslöst och samvetslöst röveri, som möjliggjordes med militära medel och horribla bestraffningar av dem som inte levererade den kvot av gummi som Fristatens myndigheter krävde. Han hörde berättelser om en bottenlös grymhet. ”Jag kunde icke hjälpa, det jag tänkte, att själva mörkrets furste under civilisationens mask syntes rasa bland dessa naturens barn”, skrev han i sin dagbok.

Sjöblom genomskådade bluffen och blev en av sin tids viktigaste visserblåsare. Att han satte sitt eget liv på spel när han i brev, artiklar och tal avslöjade vad som fanns bakom fasaden på kung Leopolds hyllade projekt, tycktes inte bekomma baptisten från Sverige.

Nu ska jag inte berätta hela denna historia här, jag hoppas förstås att du ska köpa boken och sprida kunskap om dess innehåll. Den är skriven i dokumentärromanens form, en berättelse med scener och dialoger som är ämnade att hålla intresset vid liv för det faktiska innehållet.

Mitt syfte med boken? Jag säger inte att missionen alltid gjort rätt. Jag påstår inte att missionärer per definition är helgon. Men jag tror att evangeliet är en kraft som kan lyfta människovärdet och främjar mänskliga rättigheter, och jag tror att vi också i vår tid behöver visselblåsare av Sjöbloms kaliber. Och Mukweges. Därav denna bok, som jag hoppas ska väcka och inspirera.

Dr Mukwege skriver i förordet om just detta: ”E.V.Sjöblom är ett exempel på att ondskan härjningar kan stoppas om de som nu tiger börjar tala, och de som nu blundar öppnar sina ögon. Låt oss hoppas att det sker på nytt! Min hetaste önskan är att mitt älskade Kongo ska bli ett land där människor kan leva i fred och under rättvisa förhållanden. Ska den drömmen bli verklighet måste Sjöbloms exempel få smitta av sig till många.”

Sjuk och utarbetad dog E.V. Sjöblom 41 år gammal i Kongo. Men hans gärning lever.  Läs om den! Och inspireras. Då har jag nått mitt syfte med boken.

Här kan du beställa boken: http://www.sjobergsforlag.se

Några tryckta källor.

Julstrid i stället för julfrid i DR Kongo?

Denna dag väntar jag oroligt på nyheter från DR Kongo. Än en gång står landet vid randen av ett inbördeskrig. Eller i varje fall omfattande politiska oroligheter, som kan kosta liv. Ännu fler liv.

Regeringen har på senare tid slagit ned på oppositionsyttringar med stor brutalitet. I september dödes 50 personer när polis och militär kväste en protestdemonstration i Kinshasa. Många skadades. Andra försvann spårlöst.

Kyrkor och andra aktörer inom civilsamhället som driver frågan om mänskliga rättigheter utsätts ständigt för hot och trakasserier, som gör deras arbete svårt.

I dag, den 19 december, skulle president Jospeh Kabila ha avgått, om han följt reglerna. Då har han suttit i två mandatperioder och har enligt landets konstitution inte rätt att ställa upp till omval.

Men Kabila gör sig ingen brådska. Detta trots att tre fjärdedelar av befolkningen enligt en opinionsundersökning vill att han ska gå, så stannar han kvar. Tidigare än i april 2018 går det inte att arrangera ett val, hävdar den 45-årige presidenten, som tog över makten som 29-åring sedan hans far och företrädare på posten, Laurent Kabila, skjutits av sin livvakt.  Joseph Kabila valdes till sin post 2006, och omvaldes 2011. Den gången, 2011, var följdes valresultatet av omfattande anklagelser för fusk.

Nu räcker det, tycker folket. Visst är Dr Kongo ett enormt land med usla kommunikationer, men det har funnits tid att förbereda ett demokratiskt val. Gott om tid. Och, inom parentes, Joseph Kabila har också haft gott om tid att utnyttja positionen vid köttgrytorna. Enligt nyhetsbyrån Bloomberg har presidenten och hans familj byggt upp ett affärsnätverk som omfattar 70 bolag i olika branscher, bland annat i den mycket lukrativa gruvnäringen.

Landets opposition vägrar att se den 19 december 2016 som ett tänjbart bäst-före-datum. En grundlag är en grundlag. Och konstitutionen är tydlig i sin tidsbegränsning av presidentmakten.

Så  hur kommer det att bli i DR Kongo – julstrid eller julfrid? Det lutar skrämmande mycket åt strid. The Guardian rapporterar från Kinshasa att marknadsbesökarna bunkrar förnödenheter inför en julhelg, som de fruktar kan bli av det våldsamma slaget.

Själv tänker jag på doktor Denis Mukwege och arbetet vid Panzisjukhuset, där kvinnor och barn som sårats till kropp och själ av det flitigt brukade våldtäktsvapnet får hjälp. Ett arbete som utförs med omfattande stöd från Sverige.

Mukwege är redan nu under stark press, utsatt för allt från mordförsök till verbala hot. Måste han packa ihop om våldsamheterna blossar upp  i samband med en upptrappad konflikt mellan oppositionen och Joseph Kabila?

Det vore djupt tragiskt, inte minst för de kongolesiska kvinnorna som i dr Mukwege fått den förespråkare de så väl behöver.

Så du som ber – be för DR Kongo.

Och du som inte brukar be – tänk goda tankar, och tänd hoppets ljus genom att ge stöd till de aktörer i civilsamhället som utmanar mörkrets krafter.

Till minne av en syster

Du som inte tycker om att läsa väldigt personliga texter kan sluta läsa här. img_4995

Och du som helst inte läser texter om döden kan stanna nu.

Ni andra. Det här handlar om min storasyster Nanna som dog för ett par veckor sedan. Första advent sätter jag mig på tåget till Örnsköldsvik för att delta i begravningsgudstjänsten. Och sätta punkt. Fast minnet bryr sig inte om interpunktion; det kommer att leva vidare. Det är jag tacksam för. Nanna var en syster att minnas.

Vi var fyra syskon som växte upp i Räftmyra. Det var ingen by, utan ett enkelt boningshus och en ladugård och uthus i södra Lappland. Sorsele socken, närmare bestämt. I Vindelälvens dalgång, en och en halv mil nedanför Ammarnäs, den närmaste tätorten ( på den tiden med kyrka, affär, skola, pingstkapell). Därifrån gick den gula postbussen varje morgon de nio milen ned till Sorsele. Tillbaka framåt kvällen. Detta var navelsträngen som band oss samman med världen.

I huset som pappa byggt var vi sex personer som mest. I ladugården fanns tre kor, tre-fyra får, en häst. Kalvar ibland. Antalet på kreaturen varierade något utom i ett fall; vi hade aldrig mer än en häst. Men var heller aldrig utan. Däremot fanns ingen bil. Cykel fick duga, på vintern fanns ju sparken.

Jag kom lite på sladden, sex år efter Nanna som var näst yngst. Hon var knappt tre år yngre än storebror Gunnar. Min äldsta syster Göta försvann tidigt från hemmet för att hitta egen försörjning. Från uppväxten minns jag mest Nanna och Gunnar.

Dom hängde ihop som ler och långhalm. Jag fick försöka hänga med. Ibland med mindre lyckat resultat.

Som när vi tre varit och arbetat på potatislandet, som pappa grävt upp en bit från huset, mot älven till. Dit gick man på en stig, full av stenar och rötter. När vi skulle hem utmanade dom mig.

”Du kan då inte gå hem och blunda”, sa dom.

Svaret var givet.

”Det kan jag visst. Bara ni går före.”

Fisken nappade på betet.

Dom gick framför mig med ljudliga steg. Jag snavade på bakom.

När vi närmade oss hemmet gick stigen i närheten av en vattenfylld grop, som uppstått när man hämtade fyllning till bygget av landsvägen.

Gunnar och Nanna smög snabbt runt gropen och trampade sedan hårt på knakande kvistar på andra sidan. Fällan slog igen. Eller snarare öppnade sin våta famn. Jag stöp ned i vattengropen, som inte var särskild djup. Men paniken satte min reaktion ur funktion, och dom fick dra upp sin frustande och hostade lillebror på torra land.

Jag var förmodligen mindre road än mina storasyskon, som skrattade gott åt den våta krabatens knäckta stolthet. Han hade inte klarat provet.

Min gissning var att Nanna stod bakom planen. För hon var mycket idérik när det gällde att hitta på hyss, för det mesta oskyldiga och ganska roliga.

Som när vi tre sköt prick med salongsgeväret på uthusets omålade brädvägg, där vi format en klotrund fläck med en kolbit. Pricken skulle vi försöka träffa, eller i varje fall komma nära. Vi turades om att skjuta, och efter varje skott sprang skytten fram till väggen för att kolla var kulan tagit.

Gunnar hade skjutit och rusade fram i hopp om att kunna konstatera en fullträff. Då stod Nanna kvar och laddade salongsgeväret. I samma ögonblick som storebror kom riktigt nära väggens sotfläck sköt hon – snett upp i luften. Effekten uteblev inte. Gunnar hoppade nästan ur byxorna; han trodde att Nanna sköt mot målet. Nanna skrattade så att hon kiknade. Gunnar gormade. Jag fnissade förmodligen lite neutralt.

Barndomen försvann. Gunnar stannade på gården (ja, gård och gård). Nanna gifte sig och blev med tiden mor till fem pojkar. Jag var bara sexton när jag drog söderut, ända till Småland, för att finna arbete. Sen blev det studier i Stockholm, och sen…

Det tar vi en annan gång. Nu ska det handla om min storasyster Nanna.

Från henne kom det då och då ett paket med bakverk. Bullar och annat, som en lillebror ute i vida världen kunde behöva. Som om inte hade nog med sin egen familj. Hennes omtanke fyllde inte bara min mage utan värmde också mitt hjärta.

När hennes Rolf utbildat sig till elektriker och fått jobb i Örnsköldsvik, så blev den staden en viktig hållplats för mig och min familj när vi reste norrut, mot min hembygd. Där stannade vi. Övernattade. Pratade. Mindes.

Nanna var en hejarns god berättare. Och hon hade alltid någonting att berätta. Jag känner nog ingen med hennes förmåga att se det dramatiska och komiska i vardagens händelser. ”Den gråa vardagen” tycktes vara ett okänt begrepp för henne. Hon hittade alltid något att häpna över, att skratta åt, att berätta.

Under en period skrev Nanna kåserier i Örnsköldsviks Allehanda. Där fick hon visa sin talang att fånga vardagslivets dråpliga poänger. Det var uppskattat av läsarna.

Med barnen utflugna ur boet började hon arbeta inom hemtjänsten. Men sjukdomen kom tidigt. Jag tror hon var runt femtio när hon drabbades av Parkinsons sjukdom. Men det knäckte inte hennes sinne för humor.

Hon gillade att måla och fixa i hemmet. När hon började darra svårt sa hon med glimten i ögat och penseln i handen:

”Jag har blivit så bra på att ådra” (marmorera).

När maken Rolf en morgon vaknar av dunsen, när Nanna ramlar ur sängen, och förskräckt kikar fram över sängkanten så ligger hon där på rygg och säger:

”Godmorgon!”

Glatt, som om inget ovanligt inträffat.

En födelsedag som jag aldrig missade var Nannas. Hon var nämligen född på Norges nationaldag, den 17 maj, så jag blev ordentligt påmind. I år fyllde hon 80. Men då befann hon sig redan in på slutvarvets upplopp, hårt prövad av sin sjukdom. Livskraften rann bort som vårvinterns smältvatten längs en fjällsida. Och när hösten kom så vissnade och dog hon. Denna tappra kvinna, som i en varm tro på Gud och medmänniskornas goda vilja alltid såg en utväg. Denna humoristiska människa som alltid såg glimrande skärvor i det trasiga. Denna omsorgsmänniska.

Jag kommer att sakna henne, ”söstra mi”.

Tack, ni som läste ända hit. Som inte backade för påminnelsen om allas vår dödlighet.

Jag vet att den här texten är väldigt personlig, kanske rent av kan kallas privat. Men om den nu inte givit dig så mycket, så var det skönt för mig att få skriva den. Jag har nu fäst min tacksamhet på pränt, så att den inte bara försvinner i glömskans dimmiga landskap.

Inte alltid roligt att få rätt

För en tid sedan skrev jag en blogg med rubriken ”Gyttjebrottning hotar demokratin”. Den handlade om debatten i skarmavbild-2016-11-18-kl-06-34-37USA inför presidentvalet. En verbal gödselspridning som gav näring åt hat och våld. En debatt där sakfrågorna hamnade i personangreppens djupa skugga. Och medierna bidrog genom att alltför gärna idissla skandalerna när man i stället borde ha krävt besked i sakfrågorna.

Att den vulgära debattkultur som framför allt Donald Trump oförskräckt odlade inte bara var ett amerikanskt fenomen utan en trend som vi också kan ana i Sverige var en farhåga som jag förmedlade i texten. Men jag uttryckte mig tämligen försiktigt på den punkten. Alltför försiktigt, förstår jag nu.

I torsdags visade nyhetsmedierna upp en kostymklädd moderatpolitiker, som framför en webbkamera på partikansliet kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för ”hora”. Rösten var fylld av lika delar fniss och förakt, och från grabbarna i gänget runt Delmon Haffo hördes skrattet gurgla.

Ja, jag vet att sändningen gick ut i offentligheten av misstag. Att det hela var ett slags ljudtest. Men, som Bo Strömstedt, den legendariske tidningsmannen, brukade säga: ”Det märkvärdiga med ord är att dom betyder nånting”. De kommer inte ur tomma intet. De bottnar i tanken. Och de skickar en signal.

Så låter det i grabbarnas omklädningsrum, sa Trump om sitt sexistiska snack att en stjärna som han ostraffat kan tafsa på kvinnor hur som helst och var som helst. Gör det? I så fall väldigt illa. Låter det så här i vissa politiska miljöer när inte kameran är på? Eller ännu värre? I så fall dubbelt illa.

Nu fick Delmon Haffo sparken med omedelbar verkan. Något annat var förstås otänkbart. Men även om han försvinner i skuggorna så stannar frågan kvar: Hur går egentligen snacket i slutna politiska rum? Har det låtit så här länge, eller är det Trumps fel?

Donald Trump kan inte skyllas för allt elände. Men visst smittar politisk (o)kultur över gränserna. Och vi är duktiga på att ta över från USA. Just på denna punkt ser jag gärna stängda gränser. Om det inte redan är för sent.

Säg inte att en brutaliserad och vulgariserad politisk debatt är de sociala mediernas fel. Det är en alltför enkel förklaring. Bakom orden finns tanken, oavsett hur orden levereras. Och tanken finns i skallen på en människa. Ansvaret kan inte läggas på redskapet, det är brukarens.

Och låt oss inte kalla politiker för en elit, bara för att de har hyfs och bildning. Låt oss inte förväxla okunnighet och vulgaritet med folklighet och demokrati. Det är faktiskt inte samma sak.

Det sekulära självbedrägeriet

 

Moderniteten skulle städa undan gudstron, var det tänkt. Ungefär som man rensar ut omoderna plagg ur garderoben, eftersom de kan uppfattas som löjliga och bäraren riskerar att bli utskrattad. Men det gick inte så bra med städprocessen, och nu talas det rent av om ett sekulärt självbedrägeri.altea-church-233065__180

Boken ”Är svensken människa?” av historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh publicerades 2006.  Den förklarande undertitel lyder ”Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige.” Författarnas ambition är, som jag uppfattar det, att beskriva alliansen mellan stat och individ i vårt land. Dess karaktär, hur den uppkommit, och hur den fungerar.

När boken nu ges ut i en reviderad upplaga har Berggren och Trädgårdh lagt till ett kapitel om religionens roll. I förordet finns en ursäkt för att de tidigare försummat denna aspekt i sin beskrivning av det moderna Sveriges framväxt. De kallar förbiseendet för ”ett av de vanligaste majoritetskulturfelen i detta land: att tro att den svenska kulturen är opåverkad av trosföreställningar.”

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman kommenterar historikernas syndabekännelse i en krönika med rubriken ”Svensken lider av ett sekulärt självbedrägeri” (2015-11-01). Religionen är, skriver Wiman, en kraft att räkna med också i det moderna samhället, oavsett vad vi tycker om den saken.

DN-krönikören Jens Christian Brandt bor på Söder i Stockholm, där kultureliten knatar omkring i sin hippa värld och trenderna speglas i gatulivet. Han beskriver i en artikel (2015-10-25) hur hans närmiljö förändras strax före elva söndag efter söndag, när människor i olika åldrar och med olika klädstilar kommer vandrade till Katarina kyrka. En söndag ansluter han sig till strömmen. Iakttar och deltar. ”Jag ser mig omkring i kyrkbänkarna och känner inte igen mig. Är detta det sekulariserade Sverige?”

Varför denna häpnad över att en kyrka där man tar Gud på allvar  och inte försöker omtolka eller bortförhandla kristendomens centrala budskap (skribentens egen beskrivning av Katarina kyrka) lockar människor 2015?

Brandt ger själv svaret. Religionen har blivit ett tabu i svensk samtidskultur, menar han. ”Tron är något vi lämnat bakom oss, anakronistiskt bråte som blev kvar i vindsutrymmet förrförra gången vi flyttade. Ändå har vi svårt att hantera tomrummet den lämnade efter sig.”

Sekularisering står för förlust. Något som gått förlorat. Något som försvunnit och lämnat ett tomrum efter sig. I sin bok ”Som om Gud inte finns” beskriver Magnus Malm sekulariseringen som en gigantisk perspektivförlust. Tillvaron krymper.

Författaren Sven Delblanc har i romansviten om Samuel Eriksson och hans döttrar speglat  moderniseringsprocessen i Sverige. I ”Maria ensam” skildras hur den läsbegåvade Marias gudsbild förändras. Den tro hon fostrats i fladdrar iväg när nya vindar blåser över Sverige . ”Jag har läst för många böcker redan, jag har längesedan andra gudar jämte Dig, gudar som heter Utveckling och Kultur och Framsteg och Gott Samhälle.”

Delblanc har i en enda mening fångat det upplysningstänkande som fortfarande ekar i vår samtids åsiktskorridorer, även om mer nyanserat. Framsteg och religion betraktas fortfarande på sina håll som oförenliga, förnuft och tro som varandras motsatser. Kunskapens kvast kommer till sist att sopa bort religionens rester, som ligger och skräpar i en annars välordnad tillvaro. Moderniseringsprocessen kommer att besegra det primitiva tänkande som  stavas religion.

Denna teori, eller ska vi säga tro, är lika seglivad som falsk. Dock har det hänt saker de senaste årtiondena. För inte alls länge sedan rådde stor enighet bland ledande sociologer och andra forskare om att gudstron skulle dö ut, eller i varje fall skrumpna ihop till en liten försumbar rest, i utvecklade samhällen.

Religionssociologerna Harvey Cox och Peter Berger tillhörde på 1970-talet de ivriga sekulariseringsprofeter som förutsåg religionens successiva förpassning till historiens skräpkammare. Ju modernare ett samhälle blir, desto svagare blir religionens betydelse, löd budskapet. Gud var död. Eller i varje fall döende.

Men verkligheten gav professorerna Cox och Berger och deras kolleger bakläxa. Redan på 1980-talet började Berger tala om att trenden hade vänt åt andra hållet. Han såg religionen ta allt större plats på den offentliga scenen och påverka värderingar och politik, och människorna slutade inte att tro bara för att de bodde i storstäder, skaffade sig utbildning och blev vad vi kallar moderna. Maria i ”Maria ensam” utgjorde inte längre prototyp.

Harvey Cox kom 1996 med sin bok ”Fire from Heaven”, en studie i pingstväckelsens framgångar och samhällspåverkan i fem världsdelar. Den religiösa kartan hade ritats om, konstaterade författaren.  Hans egna förutsägelser på 1970-talet hade kommit på skam.

Den inflytelserika tyska filosofen och sociologen Jürgen Habermas är också värd att nämnas i sammanhanget. Han såg länge religionen som ett utdöende fenomen. Nu erkänner han att religionen tvärtom tar allt större plats och driver kultur- och värdefrågor.

Tillbaka till Maria i Sven Delblancs romanserie. Hon som var ett offer för tanken att modernitet och religion utgjorde varandras motsatser. Författaren beskriver hur denna ståndpunkt inte gjort henne fri, utan snarare tvärtom. ”Guds frånvaro kände hon som ett värkande tomrum i sitt bröst. Insikten om kroppens ensamhet i en värld utan ande och Gud gjorde henne bara betryckt och förtvivlad”, heter det i ”Maria ensam”.

Sekularisering är förlust. Den tro som sorterades bort likt onödigt skräp har lämnat ett svårhanterligt tomrum efter sig, för att återknyta till Jens Christian Brandts artikel. Ett värkande tomrum. En längtan efter något som gått förlorat. En längtan som får folk att vandra genom Södermalms innevärld till en kyrka, där man möts av evangeliets outspädda erbjudande att tro och följa Jesus.

”Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?” Så skrev Dagens Nyheter i en ledare sommaren 1877, när väckelserörelsen var med och lade grunden till det moderna, demokratiska samhälle som är vårt.

Sedan dess har tonen ändrats, inte bara i DN. Kändisar deklarerar öppet sin kristna tro. Leif GW Persson, som syns och hörs lite överallt, berättar gärna om sin tro på Gud och sin förtjusning i väckelsesånger.

Men alltfort hörs ekot av forna tiders arroganta och nedlåtande syn på tron och de troende i skolor och på arbetsplatser, och för den delen på sina håll även i medierna.

Låt oss hoppas att det sekulära självbedrägeriets tid snart är ute.

 

(Artikel publicerad i Dagen 2015-11-26)

 

SidnavigeringPrevious · Next