Vad jag blir trött på alla dessa kändisar som är kända för att vara kända. Inte för att de gjort något av betydelse, skapat något som gagnar andra, eller tänkt originella och banbrytande tankar. Men som fyllnadsmassa i tv-underhållningens produktionsfabrik funkar de förstås. 

Vilken lisa det är att då möta – i verkliga livet eller i skildringar – sådana som verkligen förtjänar vår beundran. Genuina människor.

Jag läste om en sådan person häromdagen. Det råkade vara den barnmorska som hjälpte mig till världen i augusti 1942. Hon finns beskriven i en fin intervju gjord av redaktör David Nyström, en gång min kollega. 

Intervjun hittade jag i boken Sorsele – fornålder och nutid. Inte i allas bokhylla, gissar jag, men i min. Sorsele är nämligen min barndoms hemkommun. Sedan jag och många andra flyttat söderut har den 2 362 invånare. De har gott om svängrum. 

Någon trängsel rådde inte heller 1914 när den unga barnmorskan Anna Thurfjell från Luleå slog sig ned i byn Kraddsele. David Nyström talar om ”öde vidder”. Och Anna säger själv i intervjun: 

”Det fanns inte en enda meter bruten landsväg (…) På sommaren fick jag gå, på vintern åka skidor där det inte fanns någon vinterväg att köra. Ingen läkare i Sorsele, och ingen sköterska heller (…) nog blev jag förskräckt i början, när jag såg de grå husen och de primitiva hemmen. Helst hade jag velat vända om, men det var bara att hålla ut.”

Och höll ut gjorde hon, under långa skidfärder genom skog och över fjäll. Ibland nattetid, ibland i oväder. Och höll ut gjorde hon under milslånga vandringar som gav svår skoskav. 

Hon förlöste kvinnor i trånga stugor, ibland under ytterst dramatiska omständigheter. Hon gjorde också rena läkarjobb när så krävdes. Som när en ung man hade huggit av sig tre fingrar och Anna sydde ihop stumparna så gott det gick. 

Så småningom blev förhållandena bättre. Det  kom en läkare till Sorsele; dit var det sju mil, och med tiden landsväg. Efter några års tjänst höjdes lönen från 300 kronor om året till svindlande 800 kronor. 

Anna gifte sig, bytte efternamn till Karlsson och blev kvar i tjänst i mina föräldrars hemby ända till 1948. 

Jag lyfter på hatten och tackar för skjutsen ut i världen, lite stolt över att vara en som föddes under denna hjältinnans kunniga överseende.

Ljuda tills läskoden knäcks. Traggla fakta. Repetera tills baskunskaperna sitter där. 

Det funkar! Heureka! ropar en del skoldebattörer. Som om de funnit på en ny metod.

Jag började skolan 1950. Då hade jag redan lärt mig läsa, troligen tack vare äldre syskon och Västerbottens-Kuriren. Min ömma moder påstod att jag lärde mig läsa genom att stå på alla fyra över tidningen, utbredd på köksgolvet. Men man vet ju hur ömma mödrar är, så jag är inte helt säker på att hennes minnesbild stämmer. 

Däremot är jag helt säker på att det var så det gick till i byskolan i Kraddsele. Barnen ljudade tills de kunde läsa orden. Multiplikationstabeller och psalmversarna tragglades tills de satt där. Till stor del med hjälp av repetitioner – i skolan, och i läxläsningen hemma vid köksbordet.

Länge har det larmats om hur läskunnigheten i Sverige sjunker. Detta till den grad att en del studenter på universitetsnivå har svårt att ta sig igenom böcker. Klart det blir panik. Var finns boten?

Jo, tror många nu, den finns att hämta i metoder som tidigare förkastats. På 90-talet skulle lärarna ta ett steg bakåt och agera som handledare och stöd, medan eleverna utbildade sig själva. Ungefär så. 

Nu är det tydligen dags att kasta den idén i papperskorgen. 

Själv tror jag inte att allt var bättre förr. Jag tror inte hellre att allt är bättre nu. Jag tror vi borde lära oss – med vilken metod som helst – att ta vara på det goda från förr och vara öppna för det goda som finns i dag. Och inte ständigt pendla mellan ytterligheterna, som om sanningen alltid fanns i något av dikena och aldrig mitt på vägen. 

När det gäller att lära sig läsa genom att ljuda och plugga tills multiplikationstabellen sitter där är jag dock benägen att del nyupptäckarnas glädje. Heureka, det funkar! 

Och nöt gärna in och annan psalmvers också; många av dem lär oss mycket om hur liv ska levas. Förutom att de är god litteratur. 

”Snart pratar vi bara med robotar”, påstår en rubrik på DN:s ledarsida (2025-01-07). Artikeln handlar om att Meta, företaget bakom Facebook och Instagram, låter AI skapa konton med profilbilder och presentationstexter. Vi vanliga dödliga ska alltså relatera till robotar i tron att de är människor av kött och blod. 

Jag blir inte överraskad, möjligen lite bedrövad på det där uppgivna viset. Och jag frågar likt programledaren i På spåret: Vart är vi på väg?

Redan nu är det nästan kört om man vill prata med en livs levande människa i kontakten med myndigheter och företag. I våra smarta mobiler klickar vi oss fram i långa kedjor av valmöjligheter för att få kontakt med … en människa? En robot? Vem vet.

Robotiserade relationer kallas inom vård- och omsorgssektorn för välfärdsteknik. Jag har som representant för RPG (Riksförbundet pensionärsgemenskap) suttit i samtal med höjdare inom SKR (Sveriges kommuner och regioner) om den utveckling som ska minska behovet av mänsklig personal. Eller, som man säger inom SKR, underlätta vårdarnas arbete och öka de äldres trygghet. Jag har ställt frågor om de etiska konsekvenserna. 

Vi befinner oss i ett läge när de demografiska kurvorna pekar åt ett tydligt håll – vi blir allt fler som når den ålder där vårdbehovet ökar – samtidigt som invandrare, de som i dag drar ett tungt lass inom vård och omsorg, helst ska förses med biljett till något land där de anses ha sina rötter. Är det då meningen att robotarna ska ta över? Hur mycket av den nuvarande utvecklingen drivs av behovet att spara pengar, och hur mycket drivs av verklig omsorg om vårdbehövande? Om hela människan, kropp, själ och ande?

Om man väger in det faktum att väldigt många äldre lider, verkligen lider, av ofrivillig ensamhet och kanske mer än någon annat önskar mänsklig kontakt, då måste robotiseringen och teknifieringen och digitaliseringen – kalla det vad du vill – ske med stor eftertanke.

Jag är inte fientligt inställd till teknik. Inte heller till välfärdsteknik. Många saker är jättebra. Larmsystem. Hjälp att dosera medicin. Med mera. Men vi behöver en bredare, och djupare, debatt om välfärdstekniken. 

Maria Nilsson är lektor i vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet. Hon har forskat kring välfärdsteknik och skrivit en avhandling  om hur den används och hur den i sin tur speglar samhällets syn på gamla människor och deras anhöriga  (www.forskning.se/2023/06/22/moraliska-problem-med-smarta-teknikprylar-till-aldre). Den är läsvärd och tankeväckande.

– Jag önskar att politiker och beslutsfattare kunde höja blicken och fundera över vilka etiska och moraliska problem det finns kopplat till välfärdsteknik. De behöver problematisera användandet av välfärdsteknik i stället för att se det som den enda lösningen, säger hon i en artikel publicerad på forskning.se.

Jag håller med. Väg in moraliska och etiska aspekter i en debatt om välfärdstekniken. Och sätt framför allt människan, den vårdbehövande och den vårdbehövandes anhöriga, i centrum. 

Jag kom på sladden, som det heter. Mina tre syskon var betydligt äldre. Två av dem, Gunnar och Nanna, var närmast i ålder. De var uppfinningsrika och utsatte mig för diverse experiment. Nanna minns jag faktiskt som en sorts kvinnlig Emil. Hon gillade hyss. 

En dag när jag kunde vara 9-10 år besökte vi potatislandet, som låg i skogen ett par kilometer från hemmet i södra Lappland. 

När vi skulle gå hem sa mina syskon till mig: 

– Du kan inte gå hem och blunda. 

Jag antog snabbt uppmaningen, på ett villkor som vi var överens om. De skulle gå före mig, och jag skulle följa efter med hjälp av hörseln. 

Det gick ganska bra, även om jag ibland snubblade över trädrötter som korsade stigen.

 Men mina storasyskon hade en plan. 

Nära hemmet fanns en stor grop där man hämtat fyllning när landsvägen mellan Sorsele och Ammarnäs byggdes. Den var närmast ett vattenfyllt dike.  

När vi närmade oss hemmet avvek Gunnar och Nanna från stigen, smög snabbt runt gropen och trampade sedan ordentligt på några torra kvistar. Jag gick på ljudet och stöp i vatten. 

Nå, mina syskon var inte grymmare än att de hjälpte mig upp på torra land. Deras mål var nått och de skrattade hjärtligt åt sin i dubbel bemärkelse dyngsura lillebror. 

Något lärde jag mig av händelsen. Nämligen att man inte ska lita på allt man hör, och man ska välja väg genom livet med öppna ögon. I synnerhet ska man stå emot provokationer som kan ha dolda syften.

Många år efteråt är jag inte längre dygnsur utan tacksam till mina äldre syskon, som lärde mig denna läxa, och som nu gått före till en bättre värld. 

Detta skriver jag nyårsaftonen 2024, ett år som på goda grunder råkat i vanrykte. 2025 blir bättre. Kanske, säger Tomas Sjödin i sitt vinterprat i Sveriges radio. Det sändes den 25 december, jag lyssnade på programmet först i dag.

I ordet kanske lägger han, med hjälp av särskrivning, hopp. Det kan ske. 

Tänkvärt. Men, det ska erkännas, jag har mina tvivel angående 2025, även om jag förstås önskar allt och alla ett gott nytt år. 

Nyårsaftonen reflekterar vi gärna över tidens obönhörliga gång. Så fort den går – åtminstone för oss som befinner oss i livets sista tredjedel. Kan den stoppas, månne? Eller bromsas, åtminstone?

Nej. Men den kan hackas sönder i småbitar i ett uppskruvat tempo, en utveckling som kan  sluta riktigt illa. Också det kan ske. 

Om detta skriver författaren Anita Goldman insiktsfullt i DN denna nyårsafton. 

Det är inte bara världen som blivit våldsammare – exemplen har blivit vårt dagliga mediebröd – också tiden har blivit det, menar hon. Och då syftar Goldman på den ständigt pågående accelerationen, detta att allt ska gå fortare och fortare, att tempot ska vara våldsamt svindlande. Inte underligt att stress blivit en folksjukdom. 

Hon citerar den tyske sociologen Hartmut Rosa, som skriver: ”Det senmoderna subjektets livssituation är som att befinna sig på ett halt, bakåtsluttande plan: tillvaron går ut på att hela tiden vara i rörelse för att inte bli ohjälpligt efter.”

I Goldmans kulturartikel läser jag om forskare i Norge som registrerat att talhastigheten ökat med 50 procent sedan andra världskriget. De senaste 20 åren har har vår koncentrationsförmåga minskat från  2,5 minuter till 40 sekunder; längre klarar inte dagens människor att fokusera på en sak. Och allt fler lyssnar på ljudböcker och poddar och ser klipp på youtube i förhöjd hastighet. 

Går det att hejda denna utveckling, som egentligen inte är utveckling utan borde kallas något annat?

Kanske. Kan ske. Det finns tecken i tiden. Ett sådant tycker jag faktiskt Tomas Sjödin själv är; i år vinterpratade han för åttonde gången, framröstad av radiolyssnarna. 

Vadan denna popularitet? Ja, inte beror det på att han är en snabbpratare direkt. Eller att han hackar upp sitt ämne i 40-sekunders bitar. Eller att han surfar på ytan och undviker djup. 

Årets vinterprat signerat Sjödin handlade om de långa tidslinjerna. Om tålamodets frukt. Om hoppet som bor i ett ödmjukt kanske. Och detta är alltså vad Sveriges Radios lyssnare gärna vill höra. Det är väl ändå – hoppfullt.  

Jag måste återvända till Anita Goldman. I sin artikel citerar hon den amerikanske professorn Jacob Needleman, som i sin bok Time and the Soul skriver: ”Vårt förhållande till tiden är på det djupaste planet vårt förhållande till oss själva och till meningen med våra liv. Den djupaste roten till vårt moderna tidsproblem är varken teknologiskt, sociologiskt, ekonomiskt, eller psykologiskt. Det är metafysiskt, det är frågan om meningen med mänskligt liv.”

Ta det lugnt, manar Goldman, och avslutar sin artikel med det tredje budet:

”Tänk på vilodagen så att du helgar den.”

Det, mina damer och herrar, är att använda tiden väl.