Blir det krig nu? Så konstigt det känns att skriva den meningen. I varje fall när den syftar på Europa. 

Ändå är det inte länge sedan krigets eldsvåda härjade Balkan, i samband med den jugoslaviska federationens upplösning. Det var så sent som på 1990-talet. Men vi glömmer fort och lätt.

Frågar man Ukrainas president Oleksandr Turtjynov så är kriget redan här. Ryssland för ett krig mot Ukraina för att destabilisera landet, säger han. Proryska uniformerade och beväpnade grupper ockuperar i full fart myndighetsbyggnader i stad efter stad i östra delen av Ukraina.

Ekot kvart i sex ackompanjerade vår söndagsmiddag. Kontrasterna var skärande. God mat i en varm och bra bostad i ett tryggt land. Och så beskedet från Kiev, 126 mil från Stockholm fågelvägen, drygt en och en halv timme med flyg. Nu ska ukrainsk militär gå till motoffensiv för att trycka tillbaka separatisterna, heter det. Redan har dödsoffer krävts. Paniken sprider sig. Människor hamstrar och bereder sig på det värsta.

Krig, alltså. Och ingen vet vad Vladimir Putin tänker göra. Bara att han har alla fingrar i denna syltburk, och att hans aptit är stor.

Men det stannar väl med att jätten Ryssland glufsar i sig delar av Ukraina, medan Nato, EU, USA och hela omvärlden, inklusive jag och min fru, äter söndagsmiddag?

Folket i Baltikum, till exempel, känner sig nog inte helt säkra på den saken. Putins motivering till Rysslands aggressivitet är att rysk befolkning i andra länder måste skyddas. Därför kniper han Krim och skramlar med vapen längs Ukrainas östgräns.

I Narva, Estlands tredje stad i storlek, är en fjärdedel av befolkningen rysk. Knappt hälften av dem har estniskt medborgarskap. Det är bara ett exempel på de minor som finns utspridda i ett område inte särskilt långt ifrån oss. Frågan är: Kan Putin uppfinna något skäl till ”försvar” av ryska grupper i andra länder än Ukraina?

Det går ju faktiskt att förstå vad Vladimir Putin håller på med. Han har deklarerat att Sovjetimperiets upplösning var en katastrof av historiska mått och gör allt för att upprätta Moskvas storhet och makt.

Däremot är det inte lätt att begripa hur Putin ska stoppas och krig undvikas. Men kan vi passivt åse hur Syrien mals sönder i krigets köttkvarn så kan vi väl se på hur länder i Europa krossas av en maktgalning.

I varje fall så länge vi får äta vår söndagsmiddag i fred.

Med stolthet har partisekreteraren Carin Jämtin visat upp den socialdemokratiska nyckeln till det svenska folket hjärtan, den som ska brukas i årets valrörelse: ”Ett bättre Sverige. För alla.”

Fint. Det vill alla ha. Är det bara Socialdemokraterna som kan ge oss det? Eller snarare: Kan något parti, med säkerhet, ge oss det? Jag är inte säker på den saken.

Presentationen fick mig att börja skriva en blogg om politiska… Hoppsan, här fick jag språkproblem. I alla medier jag sett talas om Socialdemokraternas nya slogan.  Men hur skriva i flertal? Svenskan har inte plural-s. Om jag nu vill vara renlärig och slår upp SAOL, så rekommenderas pluralformen ”sloganer”. Men det går liksom inte att skriva ”politiska sloganer”. Ingen förstår. Någon ny form av politiska huliganer, kanske? S-märkta sådana? Så jag byter till det svenska ordet ”slagord”. Ett slagord, flera slagord, språkfrågan löst.

När jag grävde lite insåg jag, att de politiska slagorden ofta är utbytbara. Även tvärs över ideologiska gränser. ”Ett bättre Sverige. För alla.” Det kan ju användas av alla. I princip.

Vanligt är att alla inkluderas. Inte bara av Socialdemokraterna. Det gjorde även nazistpartiet i Tyskland på Hitlers tid. ”Ett folk, ett rike, en führer” ville kraftfullt markera ett ”vi”. Ett sammanhållet folk. Alla skulle med. Dock under en ledare som bestämde allt för alla.

Också i Sverige har ledarens betydelse lyfts fram då och då. Den gamla svenska högerdevisen ”Rösta på Gösta” känns dock ganska harmlös. För att inte säga tandlös.

Och vad säger man då om Centerpartiets valaffisch 1994 ”Har du sett Olof Johansson?”. Det krävs antingen mycket mod eller mycket panik för att efterlysa sin egen partiledare på det sättet. Nå, inför valet 1998 hade Centern just hittat partiledaren, fast en ny sådan (ingen hittade tydligen Olof Johansson). Då skapades en berömd valaffisch med den nyes nuna och texten ”Det här är Lennart”. Hur det gick? Åt skogen, minus 9 riksdagsmandat.

Det finns faktiskt ett gammal nazistiskt slagord som jag gillar: ”Allmännytta framför egennytta”. Det kunde jag ha krängt till Socialdemokraterna för en billig penning, så hade de inte behövt ursäkta sig med att framtagningen av ”Ett bättre Sverige. För alla” minsann rymdes inom valbudgeten på 70 miljoner.

Och alldeles gratis kan jag ge Vladimir Putin tips om en paroll flitigt använd av svensk arbetarrörelse ”Alla folks frihet – hela världens fred”. Den är inte dum, den.

Jag ser att president Obama lanserat en ny kampanj med slagordet ”Forward!” Framåt! Förmodligen vet han inte, att just detta var titeln på en av Hitlerjugend älskad marschlåt. Eller också inser han att politiska slagord ofta fungerar som ett enda stort lånebibliotek. Ingen låntagare behöver skämmas, annat än om man lånar ett uselt alster.

Kruxet med slagorden är att de lätt blir substanslösa och inte säger tillräckligt om politiken bakom. Folkpartiets valslogan 1998 ”Ett mänskligare Sverige” hör dit. Tydligare var då deras ”Framtiden börjar i klassrummet”, ett slagord 2010.

Till mina favoriter hör Miljöpartiets slagord ”Byt politik, inte klimat” från samma valår. Man fattar. Centerns ”Närodlad politik”, årets upplaga, är inte heller dum.

Skjut själv och skit i polisen. Så kan man, något vulgärt, formulera den filosofi som skymtar i Pistorius-rättegången. 

Frågan i den pågående rättegången i Sydafrika mot sprintstjärnan Oscar Pistorius är inte: Sköt han sin flickvän Reeva Steenkamp? Det är uppenbart. Det nekar han inte till. Frågan är: Visste han att det var henne han sköt? Eller trodde han att han sköt en inbrottstjuv? Vilket då, tydligen, skulle vara ursäktligt.

Jag har ingen uppfattning om huruvida Pistorius medvetet tog livet av sin flickvän eller inte. Så insatt är jag inte i fallet. Men jag har en annan fråga än den som rätten tuggar på. Är det OK att skjuta en inbrottstjuv i stället för att ringa till polisen?

Alltså, för den som inte kan historien: Oscar Pistorius vaknade natten till den 14 februari 2013 av ljud i badrummet. Han trodde det var en inbrottstjuv och öppnade eld mot badrumsdörren. Åklagarens version: Idrottsstjärnan var ute för att döda sin flickvän. Han visste att det var hon som fanns på andra sidan badrumsdörren och sköt henne till döds. Och så fixade han till en efterhandskonstruktion som tydligen anses vara ett fullgott försvar i rätten: Han sket i polisen och sköt själv.

Oscar Pistorius älskar vapen. Han bär alltid vapen. Han har ansökt om en licens som ger rätt att ha upp till 30 vapen.

Vapen i byrålådan eller bilens handskfack betraktas på sina håll som en mänsklig rättighet, och försvaras i det perspektivet. I USA brukar de regelbundet återkommande skolmassakrerna leda till debatt om tuffare vapenlagar. Motargumentet är ständigt detsamma: Det är inte vapnens fel att unga oskyldiga människor skjuts till döds, det är den som håller i vapnet som är boven i dramat.

Visst. Men om diverse hetsporrar och halvgalningar inte hade ett dödligt vapen inom bekvämt räckhåll skulle många katastrofer undvikas. Och många liv räddas. Det gäller i Sydafika, i USA, överallt i världen.

Lättillgängliga vapen blir förstås extra farliga i en kultur, där det går att försvara sig med att man trodde att det var en inbrottstjuv i skottlinjen. Inte flickvännen.

Jag antar att någon i Pistorius-rättegången ställt frågan till den åklagade: Varför ringde du inte polisen när du trodde att en inbrottstjuv var i ditt badrum? Varför pepprade du i stället badrumsdörren för att ta kål på inkräktaren?

Den måste väl ha ställts. Men jag har inte sett den. Än mindre har jag sett något svar. Om det finns skulle jag gärna vilja se det, för jag tycker att både frågan och svaret är av intresse.

Och jag tycker framför allt illa om skjut själv-filosofin.

Jag förstår den inte, denna iver att göra Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson till martyr.

Ja, är man ute för att göra honom glad och gynna hans grumliga sak, då förstår jag den. Men annars icke.

Där andra politiker får slinka in och ta en titt och prata med de anställda – eller vad de nu gör på dessa arbetsplatsbesök – där försöker man stänga dörren för en folkvald riksdagsledamot och partiledare. Jimmie Åkesson. Bara för honom. För att han har åsikter man ogillar.

Jag inte bara förstår ogillandet; jag delar det.  Den uppdelning i ”vi” och ”dom” som Sverigedemokraterna står är inte bara odemokratisk. Den är omänsklig och farlig för ett samhälles sammanhållning.

Och just av det skälet ogillar jag att man hjälper Åkesson att förstärka hans egna grova penseldrag när han målar bilden av SD som orättvist motarbetat och nekat de rättigheter som andra partier har. Den bilden väcker sympati och lockar.

I Dagens Nyheter i dag (8/4) menar Ewa Stenberg att Sverigedemokraternas partiledare förmodligen inte vinner på uppståndelsen kring hans turné. Ty, skriver hon, de människor som protesterar är inte etablissemang utan vanliga människor som tar avstånd från rasismen i SD-politiken. Då blir inte bilden till Jimmie Åkessons fördel.

Jag kan hoppas att hon har rätt, men jag tror det inte. Jag kan önska att väljarna reagerar så sofistikerat, men jag är verkligen långt ifrån säker.

Åkesson har redan lyckats etablera sig som politisk martyr, som lider för sina åsikter. Däri ligger en magnetisk kraft som verkar på en väljargrupp, som av skilda skäl känner sig utanför i samhället. De ser honom som en av dem. Han blir deras företrädare.

Den bilden förstärks, tror jag, om Åkesson möter stängda dörrar när han försöker göra de andra partiledare självklart får göra. Oavsett vem som håller igen dörren från insidan.

Ibland kan man bara hoppas att man har fel. Men dessvärre tror jag att martyren Jimmie Åkesson är betydligt farligare än debattören Jimmie Åkesson, som kan mötas på en öppen arena med goda, sakliga och kraftfulla argument.

Man kan lära sig mycket i döda teologers sällskap. Inte bara om Gud, utan också om samhället, och om medborgarnas och politikernas roll.

Åtminstone om man umgås med Gustaf Wingren, stridbar professor i Lund. Han disputerade det år jag föddes och dog för 14 år sedan, då 90 år gammal. Mitt umgänge med Wingren har skett via böcker (jag är inte spiritist).

Wingren, den fotbollstokige arbetargrabben från Valdemarsvik, var på sin tid en akademisk bråkstake. Vid sin installationsföreläsning som professor i Lund gick han till hårt angrepp på sin företrädare och gynnare, den världsberömde Anders Nygren. Ett grovt etikettsbrott som satte känslorna i svallning.

Och så fortsatte det. Professor Wingrens karriärväg präglades av konfrontationer. Han skrev senare i livet: ”Då jag tjänstgjorde som professor och blev utskälld varje dag, det var en härlig tid.”

Stor sensation väckte det när han i slutet av sin karriär avsade sig prästämbetet och gifte sig med Greta Hofsten, en ledande kulturperson och publicist inom vänsterrörelsen.

När jag för en tid sedan städade min bokhylla hittade jag Wingrens lilla skrift ”Frigörelse till livskvalitet”, utgiven för 39 år sedan. Den bygger på ett tal han höll i samband med den ekumeniska nämndens u-vecka 1974. Jag bläddrade och läste och fann att texten är frisk och levande och i högsta grad relevant inför valrörelsen 2014. Låt mig citera:

”Vi behöver framför allt släppa loss våra politiker, just i vår tid släppa loss dem, hjälpa dem att utnyttja sin överblick över världen i stället för att – såsom vi nu gör – låsa dem vid missnöje i kommunen Sverige. Ett moget folk kräver livskvalitet, icke oavbruten standardhöjning. Men livskvalitet kan icke serveras uppifrån såsom folkpension eller fri sjukvård serveras. I livskvalitet ingår nämligen fri individuell växt nerifrån. Staten skall icke skänka oss livskvalitet, den skall bara lämna marginaler tomma, öppna, fria. Innehållet i dessa fria marginaler måste komma från oss själva. Hela denna föreställning om svenska folkets livsvärden såsom av regeringen till folket genom ”åtgärder” skänkta livsvärden är en omogen föreställning om samhället.

Politikern borde få svängrum nog för att kunna tänka på andra folk är sitt eget. Och det är bara vi väljare som kan ge honom detta svängrum genom att sluta avpressa honom nya standardhöjningslöften.”

Visst räcker bara det textavsnittet som underlag för ett intressant samtal? Men jag är rädd för att sådana samtal inte får plats i den aktuella politiska debatten valåret 2014. Kravmaskinerna malar, och politikerna gör vad de kan för att mata den med löften om ekonomisk tillväxt. Vill man söka seriösa tankar om begreppet livskvalitet och reflektera över balansen mellan krav och plikt och sådana saker, då får man nog söka sig till döda teologers sällskap.

För den som vill veta mer om en av dem, Gustaf Wingren, rekommenderas Bengt Kristensson Ugglas biografi ”Gustaf Wingren – människan och teologen”, utgiven 2010.